Trailer: Terry Gilliams The Zero Theorem

Wolf Creek 2 – 2013 – Han älskar sitt Australien!

Det här är absolut inte en dålig film men upp till första filmens höjder når den inte! Det är också en helt annan typ av film egentligen. Den bygger inte lika mycket på överraskning för de iblandade som i första filmen och det mesta av den går åt till biljakter.

John Jarratt är tillbaka som galningen Mick Taylor och det är en fröjd att se hans vansinne. Det finns helt enkelt ingen hejd på honom. Han älskar sitt Australien och ingen utlänning ska få komma och göra sig lustig över honom. Han eller henne blir det synd om och vi som har sett första filmen vet att han inte kommer att lägga fingrarna emellan eller fega ur det han säger att han ska göra.

Jag hade mina tvivel om den här, det ska erkännas. Om det överhuvudtaget var möjligt att göra en film till utan att upprepa samma sak en gång till var tveksamt. Men jag måste säga att man lyckas med den bedriften. Det är inte samma sak en gång till men det är å andra sidan en ganska tjatig film. Biljakterna avlöser varandra och det är inte förrän framåt slutet som det kan bli frågan om den fångenskap och tortyr vi förväntar oss. Slutet är också det bästa i filmen.

Överlag är jag nog besviken men det är trots allt en välgjord film och de flesta skådespelarna sköter sig bra. De får visserligen inte så många känslor att spela med men det de får funkar. Och jag vill hellre fria är fälla när jag ger filmen…

6/10

The Conjuring – 2013 – Överraskande spökfilm!

James Wan, som har regisserat filmen, ligger också bakom flera andra filmer som jag har tyckt om. Saw är förmodligen den mest kända av dem, men jag gillade även DeadSilence och Insidious. Det är vad jag minns att jag har sett så där rakt upp och ner i detta skrivandets nu. Han är fantastisk när det gäller att bygga upp stämning och spänning och den här filmen är inget undantag.

Måhända har han lånat från andra filmer men det spelar ingen roll. Han gör något eget av det! Jag överdrivet inte när jag säger att jag faktiskt satt som på nålar under stora av filmen. Man kan tycka att många scener är tydliga men James Wan förstår att utnyttja situationen och angripa oss från ett helt annat håll med överraskningarna än vad vi har räknat med. Sådant förhöjer verkligen filmen. Man tror att attacken ska komma från ett annat håll och så kommer överraskningen.

Jag gillar hur filmen utspelar sig på 70-talet utan att det blir överdrivet tidstypiskt. Man kan se det på frisyrer och kläder men det blir aldrig sådär övertydligt som det kan bli ibland. Det är också en fördel att det inte är så överdrivet kända skådespelare i rollerna. Det gör att det känns mer äkta på något vis.

Handlingen utspelar sig i ett hemsökt hus. Det är lätt att tankarna går till den kanske mest kända ”spökhusfilmen” av alla, den som på svenska heter Huset Som Gud Glömde – och visst finns det likheter. Det finns gott om olikheter också men det är som sagt lätt att tankarna går åt det hållet. Man skulle också kunna tänka sig Poltergeist eftersom det handlar om andar eller demoner som påverkar den yttre världen. Dörrar som öppnas och stängs, knackande och så vidare.

Som vanligt får vi mer och mer bakgrund till vad som verkligen händer, vem eller vad som ligger bakom. Tempot, som från början är ganska lågt, stegras och till slut är det verkligen en kamp på liv och död.

Jag gillar den skarpt! Det är som sagt en bra spänningsfilm, en rysare skulle man kunna säga, det enda som jag har emot den är att det blir alldeles för enkelt till slut. Jag menar inte att familjen som utsatts, deras kamp, skulle vara enkel, utan de bakomliggande förklaringarna till vad som händer. Hade filmen förmått löpa linan fullt ut hade också betyget blivit bättre!

Förresten så finns det vibbar av den gamla TV-serien Friday the 13th: The Series vid ett par tillfällen. Det är nämligen så att ”spökjägarna” eller vad man vill kalla dem för, samlat på sig förbannde objekt från de fall de har arbetat på. Objekt som verkligen inte bör lämnas bakom en olåst dörr. Tredubbla lås vore en bra början…

7/10