Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Trailer: Wolf Creek 2

True Detective – 2014 – Mer HBO!

TV-serier har aldrig riktigt varit min grej, det har alltid överskuggats av mitt intresse för filmen. Visst, som tidsfördriv har jag väl kunnat följa en och annan serie sporadiskt men det är inte många verkligen, verkligen har tyckt varit bra. Ett undantag jag upptäckte nyligen är Game of Thrones som jag slukade på bara några dagar och nu inväntar en ny säsong av. I och med detta insåg jag att det faktiskt fanns serier värda att följa. Förresten såg jag även fängelseserien OZ för ett tag sen och… gissa… HBO!

Anledningen till att jag greppade tag i den här serien var först och främst Woody Harrelsons medverkan. Liksom i fallet med TheFollowing var jag orolig för att en TV-serie med en av mina absoluta favoritskådespelare skulle vara ett steg tillbaka och ett sätt för honom att prestera på rutin. Och ska sanningen fram är jag lite besviken på honom, han blir trots allt utklassad av Matthew McConaughey! Det visst förstås en spänning mellan de två karaktärerna som egentligen ligger till grund för hela idén med serien. De är olika, de gillar inte varandra, men trots detta är de partners i sin tjänsteutövning, hos polisen.

De får ett fall med ett mystiskt mord på halsen och med diverse ”ovanliga” metoder ska de försöka lösa det. Hart (Harrelson) är familjefadern som alltjämt bedrar sin fru och super medan Cohle (McConaughey) inte intresserar sig för något annat än sitt jobb. Han är helt begravd av fallet och tycks ha en osviklig insikt i det mänskliga psyket. Efter många åt av undercoverspanning har han dessutom varit tvungen att intaga både den ena och den andra substansen och ser emellanåt syner eller hallucinationer. De är som natt och dag, Hart är känslosam medan Cohle i princip aldrig visar något utåt överhuvudtaget.

Serien berättas till en början via tillbakablickar som man inte riktigt är säker på vad de ska leda till. Överhuvudtaget är serien svår att komma in i och det kräver i princip fem eller sex avsnitt innan man har full koll på vad det egentligen handlar om. Jag gillade inte serien i början men fick rådet att hålla ut, det skulle bli bättre blev jag lovad. Och JA! Det blev onekligen bättre. Efter drygt halva säsongen är det hur intressant som helst och symbolismen ihop med Cohles osvikliga cynism gör det också oerhört underhållande!

Seriemördarjakt är oftast oerhört underhållande och ju mer bestialiska och rituella dåden är desto intressantare blir det. En sekt? En ensam galning? Någon som till syvende och sist styr varje steg åt det håll hen vill att utredningen ska gå?