Waterworld – 1995 – Den dittills dyraste filmen!

Spontant när jag tittar på filmen igen, och vet att det var den dyraste filmen som någonsin hade gjorts när den kom, så undrar jag – vad fan la de alla pengarna på? Det ser inte speciellt märkvärdigt ut om man jämför med många andra filmer man har sett sedan dess. Men jag vet att omkostnaderna var gigantiska. Jag vet att man byggde en massa sets för att få det att se ut som att det utspelade sig där det är meningen att det utspelar sig – på vattnet. Man hade också oturen (eller inkompetens nog) att råka ut för vädrets makter och liknande och jag har för mig att hela produktionen drog ut ganska rejält på tiden. En stor produktion som drar ut på tiden lär kosta pengar eftersom alla löner etc. ska betalas ut. Jag vet inte vilka summor Kevin Costner och Dennis Hopper kvitterade ut men om jag har förstått det hela rätt investerade Kevin Costner en hel del av sina egna pengar i projektet. Vilket torde ta ut vartannat ganska bra.

                                                              

Jag har sett filmen tidigare, och skrivit om den också om jag minns rätt. Det var 95 eller 96 och är jag inte helt ute och cyklar skrev jag om den i det enda tryckta exemplaret av Fanatisk Film. Jag är inte säker men sås skulle kunna vara fallet. Jag minns i alla fall att jag vid tillfället inte var särskilt imponerad av filmen och i synnerhet inte av Kevin Costner. Jag gillade inte någonting han gjorde utom möjligen JFK. Däremot gillade jag Dennis Hoppers inblandning och tyckte att de gånger han var med i bild var det en riktigt skaplig film. Tiderna förändras, och idag har jag en helt annan uppfattning. Kevin Costner sköter sig förvånansvärt bra medan Dennis Hopper spelar över alldeles för mycket!

Jag gillar fortfarande hur universal-loggan liksom smälter och hur man integrerar detta in i filmen. Isen vid polerna har smält och orsakat en värld fylld av vatten. Det enda som återsår är en myt om torra land. Människorna har lärt sig att leva på egenhändigt skapade atoller. Det finns vanligt folk, och de som inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på sin nästa för att få fördel av det. Precis som den värld vi lever i alltså. Det finns också pirater som skövlar allt i sin väg och lägger beslag på det de behöver med våld. Dennis Hopper är ledare för dessa. Kevin Costner är ensamvargen som kommer till en atoll för byteshandel men fastnar i våldet.

Mitt i alltihop finns också flickan Enola spelad av Tina Majorino. Det är en tuff tjej på kanske 8-10 år som står i centrum för hela handlingen. På sin rygg har hon en mystisk tatuering som enligt legenden lär visa vägen till torra land. Hon har adopterats av Helen, gestaltad av Jeanne Tripplehorn. Mest av allt vill piraterna ha tag i flickan för att kunna tyda kartan men ensamvargen hamnar emellan. Så kan man beskriva handlingen. Jag inser att jag har målat upp en bild som verkar mer komplex än vad den är. Egentligen är det en ganska simpel historia om överlevnad som inte är helt ovanlig i vilken postapokalyptisk rulle som helst.

Så har jag egentligen aldrig tänkt på den här filmen – som postapokalyptisk, men det är klart att den är! Bara för att de olika grupperingarna kör omkring i futuristiska motorcyklar och bilar som i Enzo Castellaris The New Barbarians eller miljöer a la Mad Max betyder det inte att motsättningarna inte finns där. Om det sen utspelar sig på vatten eller land spelar egentligen inte så stor roll. Och jag tycker, nu när jag många år efter första bekantskapen, ser om filmen för första gången, att den blickar lite åt dessa filmer. Det finns liknande storhetsvansinne där banditerna vill kontrollera hela världen och de andra bara vill klara sig själva. Det är väl egentligen bara budgeten som skiljer. Hade den här varit gjord 20 år tidigare, kostat en bråkdel av vad den faktiskt gjorde och varit 30-40 minuter kortare, är jag övertygad om att den hade tillhört de stora kultfilmerna idag!

6/10

OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10