Strange World of Coffin Joe - 1968 - en cynisk antologi!

Strange World of Coffin Joe

Aka: O Estranho Mundo de Zé do Caixão

Regi: José Mojica Marins

1968

Horror

Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar, men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är den dag för en fängslande berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.

Strange World = Märklig Värld, är nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.

Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag den vara en värdig inledning på kortfilmerna.

Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar (nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira. Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.

Ideologi – Kanske den mest bisarra berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien. Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den naturliga instinkten.

Som jag nämnde inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse bland absurditeterna.

                                                   

Star of David - 1979 - mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle

Star of David

Aka: Beautiful Girl Hunter

Regi: Norifumi Suzuki

1979

Drama

En ung man i artonårsåldern blir föräldralös då ha mister sin far i en segelbåtsolycka. Men egentligen är han en produkt av en våldtäkt som hans mamma utsattes för och som fadern tvingades bevittna. Ju mer sonen gräver i det förflutna desto fler sanningar uppdagar han. Att mamman egentligen tände på sexuell förnedring och att han själv, likt sin biologiska far, går i gång på att degenerera unga kvinnor genom förödmjukelse, bondage och manipulering. Han lockar och kidnappar därför oskyldiga kvinnor ned till sin egenhändigt inredda tortyrkällare.

Som vanligt när det gäller japanska exploitionrullar är logiken bakom de moraliska värderingarna märkliga. Det är hel ok att visa ultrarealistiska bondage och våldtäktsscener och så vidare bara man inte visar penetrering eller könshår. Därför behåller kvinnorna trosorna på då de förödmjukade tvingas onanera inför publik och männen tycks knappt hinna få ned gylfen innan våldtäckscenerna tar vid. Trots detta lyckas filmen förbli tämligen realistisk utom vid ett par enstaka övertramp då man överdriver blodiga effekter till den milda grad att allting bara blir löjligt.

Om filmen har något egentligt budskap eller om det är bara är meningen att man ska gotta sig åt förödmjukelsen vågar jag inte svara på men om man ska spekulera i en eventuell mening, ligger kanske det genetiska arvet nära till hands. Betyder detta arv verkligen mer än den miljö man växer upp i? Ja, det är väl egentligen ingen fråga som bör besvaras i en filmrecension. Vi lämnar helt enkelt frågan till psykologerna att besvara!

Nära till hands ligger också tanken att filmen vill utmana och vara påfrestande, rent av få tittaren att tänka efter och manifestera sina egna moraliska betänkligheter. Jag tycker kanske inte att filmen är tillräckligt stark för detta och att andra filmer lyckats betydligt bättre med detta uppsåt. Samtidigt måste man också komma ihåg att filmen faktiskt gjordes 1979 och att den i skrivandets stund är över 25 år gammal. Saker och ting förändras över tid, både vårt sätt att uppleva filmen och den utveckling de utmanande filmerna gjort under denna tid.

Men filmen är helt klart kompentent gjord, det här är mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle. Man har lagt ned mer jobb än vad man skulle kunna förvänta på karaktärsdjup och den är också vackrare filmad än vad man hade kunnat förutse genom att analysera handlingen.

Jag rekommenderar filmen till dem som vill fördjupa sig inom genren medan mainstreamfansen av naturliga skäl bör hålla sig på ett rejält avstånd!

Den Fantastiske Fantomas – 1967 - en film i ett hysteriskt tempo!

Jag tror aldrig jag har sett någon film men Luis de Funés och jag har definitivt inte sett någon av filmatiseringarna av Fantomas. Faktum är att jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig. Komedier är inte min starkaste expertis även om de råkar vara historiskt betydelsefulla. Luis de Funés är en sådan där komiker man ”ska” tycka om och helst finna vara omåttligt rolig. Jag är inte säker på att jag följer strömmen i detta avseende. Jag menar inte att det är något fel på hans insats i den här filmen eller så men den typen av komik det är frågan om passar inte riktigt mig.

Vi skulle kunna göra det enkelt för oss och jämföra hans rollkaraktär med kommissarie Closeau som ju Peter Sellers gjorde odödlig. Men jag tycker ändå att det är en orättvis jämförelse. Det här är inte lika galet som Blake Edwards filmer om Rosa Pantern. Det är onekligen ett galet tempo och kommissarien som Luis de Funés spelar är helt och hållet inkompetent. Men det blir mer en enkel sängkammarfars av det än en riktigt rolig komedi. Viss humor finns i händelseförloppet men det allra mesta får tillskrivas Luis de Funés och så karismatisk är han inte i mitt tycke.

Handlingen i dig är lite småskojig. Fantomas beskattar världens rikaste människor för rätten att leva. Skulle det inte vara intresserade av att betala denna skatt kommer de att mördas. Naturligtvis är inte den rikaste eliten pigg på att ge med sig av sina rikedomar utan vidare och försöker gillra en fälla för Fantomas. De samlas på ett slott för att försöka avslöja honom. Något som går sådär…

5/10