Recension: The Delta Force – 1986

Egentligen är det här två filmer i en. Den ena handlar om en flyplanskapning med tillhörande gisslandrama, den andra handlar om fritagningen. Den sistnämnda är väl den egentliga filmen men jag tänker sticka ut hackan och säga att det är synd att de har förstört så goda premisser med rena actionklichéer. Den första delen av filmen är i särklass den bättre av de två och det skulle kunna ha gått att göra något riktigt vettigt av det hela. Det är bra skådisar, Martin Balsam, George Kennedy och några till som det är lättare att känna igen ansiktet på än att koppla samman dem med ett namn.

Det är spännande att se vad som kommer att hända och det finns paralleller till den slutgiltiga lösningen. Man gör en poäng av att ingen lägger sig i som inte är inblandad. Två kapare och ändå vågar inte massan gå samman för att återta kontrollen över flygplanet när de med judiska namn ropas upp och placeras i en annan del av flygplanet.

Tyvärr avslutas då som sagt detta gripande gisslandrama och en skjuta, skjuta, SKJUTA, actionfilm tar över. Lee Marvin och Chuck Norris är de stora namnen och jag har inget emot någon av dem egentligen. Det är bara det att de stereotypiska rollerna de spelar är samma som de har spelat miljoner gånger förr (och senare). Lätt överdrivet förstås men man kan bara frita gisslan på så många sätt.

Man kan lugnt säga att den andra delen av filmen drar ned helhetsintrycket, det är i första delen de kvalitativa delarna finns!

5/10

Recension: Ett skenande tåg - UNSTOPPABLE – 2010

Det är knappast första gången någon gör en film om ett skenande tåg men det är inte alltid allting behöver vara innovativt för att vara underhållande. Det har måhända gjorts förr men det spelar ingen roll, det här är action från början till slut – nästan! Och längs vägen hinner man med lite karaktärsutveckling också. Det är visserligen inte de allra mest unika karaktärerna det handlar om men det är tillräckligt för att filmen ska undgå endimensionskaraktärerna. Dessutom är Denzel Washington alltid bra! I de andra stora rollerna ser vi Chris Pine och Rosario Dawson. Jag har inget emot någon av dem. Faktum är att jag tycker alla inblandade gör ett bra arbete!

Filmen påstås vara inspirerad av verkliga händelser. Det är ett klurigt sätt att få folk att tro att det faktiskt skulle ha hänt något liknande i verkligheten. Lägg märke till skillnaden, baserad på verkliga händelser och inspirerad av verkliga händelser. Det första betyder inte speciellt mycket, man kan ändra på en hel del fakta och ändå vara inom ramarna. Det andra kräver nästan ingen förankring i verkligheten alls.

Hur som helst är det bra drag i filmen och den lyckas också förmedla en och annan känsla till åskådaren. Man bryr sig faktiskt om karaktärerna. Kanske beror detta till viss del på att de arbetar mot de högra chefernas vilja – och lyckas! Det är kanske inte underdogs i ordet vanligaste bemärkelse men visst tycker vi om att se dem som vågar sätta sig upp mot makten när de vet att de har rätt och tillräcklig kunskap för att göra bedömningen att chefen har… fel!

Underhållande film!

8/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: The Kick - 2011

The Kick

Regi: Prachya Pinkaew

2011

Action

Jag är inte jättebevandrad i Prachya Pinkaews filmer men ett par av dem har jag sett. Ong-bak och Tom Yum Gong är de som ploppar upp i huvud på en gång. Både mycket kompetenta actionfilmer i ”slåss-genren”. Vad får en att tro att det här skulle vara något annorlunda? Det borde vara en underhållande ”slåssfilm” precis som det andra. På Pappret!

Det finns förstås en handling men den är väldigt tunn. Någonstans i grunden handlar det om en legendarisk kniv som enligt legenden ger sin ägare makt över hela världen eller liknande. Denna kniv han nyligen återbringats till landet och står nu, förstås, i begrepp att stjälas. Stölden förhindras av en familj taekwondo utövare som sedermera blir föremål för skurkens onda planer.

Egentligen kan handlingen kvitta. Det vi vill se är slagsmål, gärna koreograferade på ett så underhållande sätt som möjligt. Och visst är det under stundom underhållande, säkerligen medvetet men det känns ändå som att en del av klumpigheten är misstag. Nu håller jag på att trampa i klaveret känner jag. Men jag menar alltså att en del av actionscenerna är medvetet misslyckade så att de kan ge kalkonvibbar nästan. I synnerhet gäller detta de scener när familjen ”visar upp sig” på scen men även i riktiga slagsmål.

Det är väl egentligen detta jag inte gillar med filmen. Den får en tramsig framtoning som inte alls klär den. Humor är en sak men när man försöker driva med sig själv – och misslyckas, blir det lätt pinsamt. Till råga på allt är karaktärerna som huggna i sten, det finns ingenting originellt över vare sig handling eller framställning av den. Stereotypiskt är ett alldeles för milt ord för den här filmen. Vi har till exempel far och son, som har en fnurra på tråden. Faderns vilja är att sonen ska vinna medalj i OS, medan sonen är mera intresserad av något helt annat. Senare får vi veta att fadern en gång i tiden missat sin chans på OS-medalj eftersom han då prioriterade sin familj. Att projicera sina drömmar på sina barn har vi sett lite för ofta för att det ska funka som någon riktig konflikt. Det är också självklart hur denna relation kommer att utvecklas.

Dock finns det positivt att säga också. Det kräver förstås att man orkar hålla sig med i filmen fram till slutet. Som i alla filmer av det här slaget ökar tempot ju närmare finalen vi kommer och det är också här som de bästa actionscenerna finns. Den roliga koreografin som brukar återfinnas i Jackie Chans filmer finns här i light-format. Man har kanske inte nått ända fram men ambitionen har åtminstone funnits där. Så klarar man bara de första två tredjedelarna av filmen är underhållningsvärdet klart högre i slutet. Och på tal om Jackie Chan så finns det också lite blunders att njuta av under eftertexterna.

5/10