Recension: The Kick - 2011

The Kick

Regi: Prachya Pinkaew

2011

Action

Jag är inte jättebevandrad i Prachya Pinkaews filmer men ett par av dem har jag sett. Ong-bak och Tom Yum Gong är de som ploppar upp i huvud på en gång. Både mycket kompetenta actionfilmer i ”slåss-genren”. Vad får en att tro att det här skulle vara något annorlunda? Det borde vara en underhållande ”slåssfilm” precis som det andra. På Pappret!

Det finns förstås en handling men den är väldigt tunn. Någonstans i grunden handlar det om en legendarisk kniv som enligt legenden ger sin ägare makt över hela världen eller liknande. Denna kniv han nyligen återbringats till landet och står nu, förstås, i begrepp att stjälas. Stölden förhindras av en familj taekwondo utövare som sedermera blir föremål för skurkens onda planer.

Egentligen kan handlingen kvitta. Det vi vill se är slagsmål, gärna koreograferade på ett så underhållande sätt som möjligt. Och visst är det under stundom underhållande, säkerligen medvetet men det känns ändå som att en del av klumpigheten är misstag. Nu håller jag på att trampa i klaveret känner jag. Men jag menar alltså att en del av actionscenerna är medvetet misslyckade så att de kan ge kalkonvibbar nästan. I synnerhet gäller detta de scener när familjen ”visar upp sig” på scen men även i riktiga slagsmål.

Det är väl egentligen detta jag inte gillar med filmen. Den får en tramsig framtoning som inte alls klär den. Humor är en sak men när man försöker driva med sig själv – och misslyckas, blir det lätt pinsamt. Till råga på allt är karaktärerna som huggna i sten, det finns ingenting originellt över vare sig handling eller framställning av den. Stereotypiskt är ett alldeles för milt ord för den här filmen. Vi har till exempel far och son, som har en fnurra på tråden. Faderns vilja är att sonen ska vinna medalj i OS, medan sonen är mera intresserad av något helt annat. Senare får vi veta att fadern en gång i tiden missat sin chans på OS-medalj eftersom han då prioriterade sin familj. Att projicera sina drömmar på sina barn har vi sett lite för ofta för att det ska funka som någon riktig konflikt. Det är också självklart hur denna relation kommer att utvecklas.

Dock finns det positivt att säga också. Det kräver förstås att man orkar hålla sig med i filmen fram till slutet. Som i alla filmer av det här slaget ökar tempot ju närmare finalen vi kommer och det är också här som de bästa actionscenerna finns. Den roliga koreografin som brukar återfinnas i Jackie Chans filmer finns här i light-format. Man har kanske inte nått ända fram men ambitionen har åtminstone funnits där. Så klarar man bara de första två tredjedelarna av filmen är underhållningsvärdet klart högre i slutet. Och på tal om Jackie Chan så finns det också lite blunders att njuta av under eftertexterna.

5/10

Recension: Bullet to the Head – 2012

Jag gick under många år och trodde att Sylvester Stallone bara vara en stolle som gjorde puckande roller som var lika puckade som han själv. Det var inte förrän senare som jag upptäckte att han faktiskt hade skrivit en hel del filmer själv, några av de mest uppskattade dessutom. Till råga på detta är han heller inte ovan att regissera. Det var bara att konstatera att det fanns mer bakom fasaden än vad man (jag) trodde. Senare upptäckte jag också att han faktiskt inte är så usel skådespelare heller. Det var väl i och med de otypiska rollerna kanske, som målvakt i fotbollskrigsfilmen Victory eller i kultfilmen Death Race 2000 som han fick spela ut ett annat register än de typiska dekadenta polisrollerna eller actionhjälten.

Här spelar han tuffing, men han är i alla fall inte polis utan hårdför hitman och regin står Walter Hill för, han som gjorde The Warriors någon gång i forntiden och som jag tror är mest känd för 48 Timmar med Eddie Murphy. Det är hård action och det är väl i och för sig inget vi inte har sett tidigare men det är bra underhållning och lite kul twist är det att han här slår ihop sig med en polis för att leta upp gemensamma fiender. Det är ju faktiskt lite som 48 Timmar slår det mig nu. Fast sett ur bovens perspektiv istället för tvärtom som i 48 Timmar.

Det är en kul blandning av dialog och action, riktigt tuff och skoningslös action skulle jag vilja säga. Det är inte det att blodet skvätter omkring utan att det inte riktigt finns någon flykt från det. Ändå han man lyckats få till lite humor i dialogen och i situationerna också. Det är som sagt inget nytt och revolutionerande men klart underhållande och vem har dött av lite hjärndöd action?

6/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: In Their Skin - 2012

In Their Skin

Regi: Jeremy Power Regimbal

2012

Thriller

Mark och Mary har tillsammans med sonen Brendon just anlänt till familjen sommarstuga. Det knakar lite i de äktenskapliga fogarna, mycket på grund av att de just förlorat sin lilla flicka i en olycka. De försöker att lappa ihop det men det är inte så lätt när känslorna tar överhanden. Plötsligt kommer en grannfamilj på besök. De har med sig ved som välkomstpresent och övertalar snabbt Mark och Mary till låta dem komma på middag senare på kvällen. Det dröjer inte länge förrän stämningen blir tryckt av den andra familjens närgångna frågor. Men snart nöjer de sig inte med frågor, hotet blir allt större och snart vill de ta över det perfekta liv som de anser att Mark och Mary har. Mardrömmen har börjat!

Familjen i soffan

Min sambo kläckte snabbt idén att filmen påminde en smula om Funny Games. Eftersom jag fullkomligt älskar den filmen avfärdade jag förstås idén omgående. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att den här skulle kunna komma upp i samma höjder som Hanekes film. Men sen började jag fundera på det och i synnerhet i en speciell scen när Mark och Mary sitter i soffan tillsammans med sin son Brendan och terroriseras av Bobby, som mannen kallar sig för. Det finns helt klart en likhet där men det finns också tillräckligt mycket som skiljer filmerna åt för att man inte ska göra några förhastade jämförelser. I Hanekes film agerar förövarna på ren lek medan de här är blodigt allvarliga. Det finns heller inte tillstymmelse till samma grad av spänning som genomsyrade Funny Games, varken originalet eller nyinspelningen. Man kan alltså glömma bort den jämförelsen, den ger inget.

Dock får man säga att det här är en film som rör sig inom ”Terror” subgenrens domäner. Det börjar oskyldigt men blir starkare och starkare förtryck. Trots detta känner man aldrig riktigt med Mark och Mary, man är inte delaktig i filmen utan står mest vid sidan om och tittar på. Hemska händelser javisst, men det är inget som påverkar en som åskådare. Kanske kan man kalla det för en inblick i ett sjukt psyke. Det är underförstått att Bobby tidigare berövat andra familjer livet i jakten på det perfekta livet. Just i detta avseende tycker jag faktiskt att man kan dra paralleller till Stepfatherfilmerna snarare än terrorfilmerna. Skillnaden är att Bobby inte nästlar sig in hos familjerna på samma sätt som i Stepfatherfilmerna utan attackerar hela konceptet så att säga. Hos Stepfather är det mer frågan om att eliminera det som inte passar in i den perfekta familjen. Här är det frågan om att ta över det perfekta familjekonceptet.

Jag kan inte klaga på skådespelandet, varken från antagonisten(erna) eller protagonisten(erna). Det som gör det stelt är snarare att man inte har lyckats skapa någon spänning. Det blir platt fall av det hela, i synnerhet framåt slutet när allting ska ordnas upp. Det borde också finnas någon mer bakomliggande än vad man till slut får reda på. Uppenbarligen är det fel i huvudet på människor som försöker ta över andra människors identiteter men mer utrett än så blir det inte. Det finns väl vissa drag av psykopati kanske, jag är inte tillräckligt insatt i de psykologiska aspekterna av det för att kunna bedöma det till hundra procent. Alltså de verkliga kännetecknen till skillnad från de man ser på film där mordlystna galningar allt som oftast får representera denna skara människor.

Som jag tolkar det finns det också spår av Stockholmsyndromet bland filmens personer. Att här och nu redogöra för mina exakta tankegångar angående detta är kanske lite tungjobbat men det verkar som om den person han presenterar som sin fru Jane är ett tidigare offer av något slag. Men… hade man bara lyckats skapa mera stämning hade det sannolikt varit en mycket lyckad rulle. Nu faller det lite platt – tyvärr!

5/10