Recension: Don’t Ring the Doorbell aka The Mafu Cage

Filmens alternativtitel – The Mafu Cage passar filmen mycket bättre än Don’t Ring the Doorbell, som jag faktiskt inte riktigt förstår meningen med. En bur är nämligen central i historien och även om den från början innehåller en apa kommer det att förändras under filmens gång, allt eftersom att systerns mentala hälsa vacklar mer och mer. Jag kanske ska ta det från början? Två systrar bor tillsammans med en apa i ett förfallet hus i djungeln efter att deras far dött och svårare än så är det inte. Visst kan man hitta poängen när det gäller mental ohälsa eller galenskap men filmen är allt för seg den första timmen eller så för att man ska orka intressera sig för den. Sista halvtimmen är något bättre men vacklande skådespeleri förstör lite av upplevelsen, åtminstone gjorde den det för mig. Jag kan därför bara rekommendera filmen till dem som verkligen måste se allt som har med mänsklig galenskap att göra. 

4/10

Killer Nun - 1979 - Nunsploitation med Anita Ekberg

Det här kanske är en av de mest kända filmerna inom den så kallade nunspoitaiongenren. Den innehåller dock förvånansvärt få sexuella situationer och våldet är inte särskilt explicit det mesta av tiden. Faktum är att den är ganska långtråkig i kanske en timme innan den börjar komma loss lite. Handlingen centrerar sig kring en nunna (Anita Ekberg) som måste komma över morfin för att inte bli galen och utspelar sig på ett sjukhus för äldre som nunnorna driver. Premisserna har helt klart potential men det hela blir allt för pretentiöst när man försöker att komplicera till handlingen mer än nödvändigt. Att göra något kvasiintellektuellt av en rulle av det här slaget är, enligt mig, totalt onödigt och tillför inte filmen några positiva aspekter alls. Några scener höjer dock upp upplevelsen och gör att det inte bara är tid som gått till spillo och med facit i hand anser jag nog att det här är en rulle som bör finnas i referensramen! 

6/10

Boys Don’t Cry - 1999 - Hillary Swank gör bra ifrån sig

Linda var i sin recension av den här filmen alldeles lyrisk över dess egenskaper och det har under en tid stört mig lite att jag faktiskt inte sett den. Man blir ju nyfiken när den typen av superlativ uttalas om en film inte har sett. Och således gjorde jag nyligen slag i saken och såg den! Jag kan väl inte påstå att jag var lika imponerad som Linda men filmen var ingalunda dålig! Jag var heller inte lika imponerad över Hillary Swanks insats men viss gör hon bra ifrån sig. Det är väl dessutom vanligare att män spelar kvinnor (Tootsie, Mrs Doubtfire och To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar är några exempel) och på det sättet intressant. Hur som helst så tycker jag det dröjde lite för länge innan den tog tag i mig och att den inledningsvis var ganska seg. Allt eftersom historien utvecklas blir den dock mer och mer intressant och slutet är ganska starkt! Jag hade för min del inte riktigt räknat ut hur det skulle gå och det är ju alltid ett plus. Ett plus är också att filmen tydligen baseras på en verklig händelse och som sådant är det förstås ett tragiskt drama! Och en gång för alla måste man slå fast att filmens viktigaste egenskap inte är vad den visar utan vad den får åskådaren att tänka på. Och filmen har sannerligen ett budskap som man inte slutar att fundera över så fort den har tagit slut. Nej, moraliska funderingar om självförakt, främlingsfientlighet och ett förakt mot saker man inte riktigt förstår eller kan sätta sig in i, kvarstår! 

7/10