Recension: The Thrill of a Kill



The Thrill of a Kill
Regi: Lars-Erik Lie
2011
Horror

En ung flicka rymmer hemifrån. Hon springer omkring i skogen eftersom det är det bästa sättet för henne att lugna ner sig från hemmets bråkiga miljö. Men inte denna dag! Hon blir snart attackerad och tagen till en närbelägen stuga där hon blir utnyttjad och torterad av en galen seriemördare.

Det här är en ultralågbudgetfilm! De brukar vanligtvis inte ha en djupare handling än vad jag har beskrivit ovan – och det behöver de inte heller! Huvudsaken när man tittar på en film av det här slaget är inte den djupa handlingen i alla fall! Jag letar inte efter multipla och flerbottnade historier och jag nöjer mig mer än gärna med vad den här presenterar handlingsmässigt! Lågbudgetrullar är heller inte kända för sina mästerliga skådespelarinsatser och det är också helt okej!

Det som är viktigt är att det finns en ambition att göra något! Att personal och skådespelare inte bara nöjer sig med vad som helst så att säga. De ska vara beredda att röra om lite i grytan och tänka i lite nya banor och det är precis vad den här filmen gör. Jag vill inte påstå att den är oerhört uppfinningsrik men stämningen är ganska rå och den galna seriemördaren är ett riktigt rövhål! Jag vet inte om det är det norska språket som gör det eller om det är något annat men han verkar så vänlig och grym på samma gång på något sätt. Han verkar inte ha några känslor alls som kommer i vägen för de tjejer han kidnappar och torterar i alla fall!

På tal om språket så är min norska inte i bästa skick och jag hade ibland svårt att uppfatta dialogen. Men det finns flera olika dialekter och en del var hur enkelt som helst att förstå. Märkligt förresten att mor och dotter kan tala så väldigt olika varandra rent dialektalt men jag antar att det egentligen inte har så mycket med saken att göra. Jag vet ju heller inte om mor och dotter faktiskt har vuxit upp i samma område?







Men om vi skulle ägna oss åt det roliga – gore! För oavsett hur många timmar vi lägger ner på det andra är det ändå det här vi egentligen är intresserade av eller hur? Jag är bara ärlig, det viktigaste med en lågbudgetfilm av det här slaget är hur bra gore-effekterna er ut, det är liksom där fokus ligger! Det här är inte den våldsammaste filmen jag någonsin har sett i det avseendet men det vet i tusan om det inte är en av de mest sadistiska! Det finns traditionella splattereffekter i filmen men det mest är ganska realistiskt tycker jag. Jag har inga som helst klagomål över detta men vid några tillfällen önskade jag att det fanns lite mer sleaze i filmen. Redan precis i början av filmen insinueras det erotik med låga kameravinklar och korta kjolar och senare med några topless scener (visserligen är de filmade bakifrån) men den tar aldrig steget fullt ut och blir riktigt naken.

Till slut blir det på ett sätt en rape/revenge rulle och slutet blir således det mest intensiva i filmen (DUH!) det är här den sadistiske seriemördaren får vad han förtjänar. Det är ingen spoiler att tala om det men jag tänker inte avslöja vad som händer med honom. Men jag skulle verkligen inte vilja byta plats med honom i alla fall!

Recension: Beanstalk



Beanstalk
Regi: Michael Davis
1994
Komedi

Jack (J.D. Daniels) försöker på alla sätt hjälpa sin dubbelarbetande ensamstående mor ekonomiskt och spelar in alla bra idéer han får på band. När han av misstag hittar några magiska bönor som slår rot börjar en jättelik bönstjälk växa i trädgården. Jack får höra om den gyllene gåsen som värper guldägg och stora högar av guld uppe hos jättarna i toppen på bönstjälken och bestämmer sig för att klättra upp.
                                                             
Påhittig variant av den engelska sagan om Jack och bönstjälken. Den här utspelar sig i modern tid och man har verkligen försökt flytta handlingen så gott det går, jag tycker det lyckas klart över förväntan. Många av dagens problem anpassas till historien och även om det verkar lite väl barnsligt och fjantigt emellanåt måste man komma ihåg att det här faktiskt är en barnfilm. En barnfilm som vuxna också kan se, om inte annat så för de komiska vändningarna på sagan när man får se det från jättens synvinkel. För även om barn kanske inte tänker på de politiska aspekterna här, så är det helt klart en del av behållningen för de vuxna som ser den. Tänk på sagan som propaganda och begrunda om du verkligen kan lita på det du trodde var sant, synvinkeln har väldigt stor betydelse här.

Margot Kidder spelar över som den smått hispiga Doktor Kate Winston på ett skojigt sätt. Hon är fullständigt övertygad om att jättar verkligen existerar och blir naturligtvis inte trodd av sina jämlikar. Inte ens när den jättelika bönstjälken skjuter i höjden är det någon som reagerar, det enda folk tänker på verkar vara att exploatera den och att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jättarna är framställda som ganska dumma, men det är de egentligen inte. De har bara inte kommit längre än till 50-talet i sin utveckling, varför kan man fråga sig. Kanske finns det politiska referenser även här, det är klart man ser sin fiende som dum, äcklig, elak och ond. Det är propaganda igen på ett skickligt och satiriskt sätt.

Recension: The Trail of the Incredible Hulk



På svenska heter den här filmen Hulken och Daredevil och jag tycker det är en mycket mer lockande titel än den engelska. Detta beror säkerligen på att Daredevil var en av mina favorithjältar i serietidningsfortmat när jag väste upp, jag har väl fortfarande dem liggande någonstans förresten. Hur som helst så hamnar David Banner i klammeri med rättvisan och tas om hand av Matt Murdock, en rättskaffens man. Ha har dessutom en hemlig identitet – Daredevil, där han bekämpar brott i staden. Framförallt är han ute efter storgangstern Fisk och spelas av min gamle favorit John Rhys-Davies (som på DVD-omslagets baksida benämns som Kingpin, en klassisk serietidningsskurk) och nu råkar de två männens öde korsa varandra. Efter mycket snack, för TV-filmen följer samma mönster när det gäller berättande, förvandlingar etc, som serien gjorde, slår de sina påsar ihop. Det är överlag ganska B, men det förväntar man sig. Men jag kan inte bli besviken på Bixby/Ferrigno. Istället blir jag det på Daredevil, eller rättare sagt hur man har målat upp honom. Karaktären är de väl egentligen inget fel på, men vad är det för dräkt han har på sig?! 

6/10