Som jag tidigare konstaterat så hyser jag någon form av hatkärlek till Joe D’Amatos filmer. Jag finner dem mycket underhållande även om de oftast är fasansfullt dåliga med ett manus som är irriterande tvådimensionellt – i bästa fall! Det här är inget undantag och den som redan sett en eller två D’Amato-filmer kommer att känna igen sig genast. George Eastman spelar huvudrollen som Mikos Stenopolis, en man vars blod koagulerar så snabbt att han i det närmaste är odödlig. Prästen, som verkar vara den ende som vet hur det egentligen ligger till påstår också att hans inre organ regenereras om han skulle skadas och att han enbart är sårbar i hjärnan! Krystad historia eller hur? Det vi bjuds på är några uppfinningsrika mord som ser ganska bra ut, en bandsåg och en hacka är till exempel två av de redskap som används. Blodet ser aningen för konstgjord ut för min smak och till skillnad från de flesta andra filmer i genren använder D’Amato sig gärna av hjärnsubstans. Det blir lite geggigare och lite kletigare än i den genomsnittliga slashern. Men trots alla fel och brister i filmen (jag skulle vilja undersöka hjärnan på George Eastman som har skrivit filmen) som är så osannolika och orealistiska, finner jag filmen ändå klart underhållande. Det är precis en så film som det är svårt att sätta ett rättvist betyg på, det är enormt dåligt, men ändå underhållande! – 4/10Horrible aka Absurd aka Rosso Sangue - 1981 - Aka Anthropohagous 2
Som jag tidigare konstaterat så hyser jag någon form av hatkärlek till Joe D’Amatos filmer. Jag finner dem mycket underhållande även om de oftast är fasansfullt dåliga med ett manus som är irriterande tvådimensionellt – i bästa fall! Det här är inget undantag och den som redan sett en eller två D’Amato-filmer kommer att känna igen sig genast. George Eastman spelar huvudrollen som Mikos Stenopolis, en man vars blod koagulerar så snabbt att han i det närmaste är odödlig. Prästen, som verkar vara den ende som vet hur det egentligen ligger till påstår också att hans inre organ regenereras om han skulle skadas och att han enbart är sårbar i hjärnan! Krystad historia eller hur? Det vi bjuds på är några uppfinningsrika mord som ser ganska bra ut, en bandsåg och en hacka är till exempel två av de redskap som används. Blodet ser aningen för konstgjord ut för min smak och till skillnad från de flesta andra filmer i genren använder D’Amato sig gärna av hjärnsubstans. Det blir lite geggigare och lite kletigare än i den genomsnittliga slashern. Men trots alla fel och brister i filmen (jag skulle vilja undersöka hjärnan på George Eastman som har skrivit filmen) som är så osannolika och orealistiska, finner jag filmen ändå klart underhållande. Det är precis en så film som det är svårt att sätta ett rättvist betyg på, det är enormt dåligt, men ändå underhållande! – 4/10
Etiketter:
1981,
4/10,
George Eastman,
Horror,
Joe D'Amato,
Slasher
Push
Push – I nazityskland påbörjades en rad experiment för att göra vapen av människor med speciella förmågor får vi reda på i filmen inledningsskede. Resten av filmen utspelar sig sedan i en framtid som kanske inte ligger allt för långt in i framtiden men där dessa människor är ett faktum och där ”divisionen” fortsätter försöker lyckas med det som tyskarna misslyckades med. Det finns olika typer av de här människorna, en del tränger in i andras hjärnor och kan få dem att tro vad som helst, en sorts hjärntvätt helt enkelt, andra kan skåda framtiden eller flytta saker med tankekraft. Det finns också, sniffare, skuggare, blödare och en hel massa till olika sorter och det är faktiskt ganska underhållande att se vad författarna till historien har kommit på! Det är en fartfylld actionhistoria där det goda ställs mot det onda, några få som motsätter sig ”divisionen” det vill säga regeringen, så det är väl ingen ovanlig struktur på det sättet. Det finns också en tredje grupp, ett slags maffia som jag fattar det som också vill komma åt den väska som filmen i mångt och mycket går ut på att lokalisera. Jag gillar den här typen av Science Fiction och jag fann filmen mycket underhållande! – 8/10Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm
The Girl in the Park
The Girl in the Park – När Maggie är tre år gammal försvinner hon utan ett spår i parken när mamman (Sigourney Weaver) vänder bort huvudet för ett ögonblick. Sexton år senare är saknaden efter dottern fortfarande stark och mamman har inte varit sig lik sedan dess. På stan möter hon en ung kvinna som hon tycker sig känna igen… Ungefär så där kan man väl beskriva den här filmen och den verkar, på papperet, väldigt stark och nästan ångestframkallande. Att förlora ett barn måste vara det värsta som kan hända en människa och att dessutom leva i ovetskap om vad som verkligen har hänt måste vara än värre. Tyvärr fokuserar filmen inte så mycket, eller rättare sagt ingenting alls på de första reaktionerna och känsloutbrotten som borde följa på en sådan traumatisk händelse, utan på tiden när Julia (Sigourney Weaver), börjar tro att hon åter stött på sin dotter. Det blir en bergochdalbana av känslor och hon ömsom bjuder in kvinnan att bo hos henne ömsom kastar ut henne. Hon vill gärna tro att det är hennes dotter det är tydligt och hon lever upp på ett helt annat sätt än vad hon tidigare gjort. Det enklaste sättet att verkligen ta reda på hur det ligger till (dottern hade ett specifikt födelsemärke) undviker hon dock, kanske för att det är bättre att leva i illusionen än att få ett svar man inte vill ha. Och det är väl det sistnämnda man kan ta med sig som sensmoral från filmen som tyvärr inte levde upp till mina förväntningar. Några riktigt bra scener helt klart och briljant skådespeleri från Sigourney Weaver och Kate Bothworth under stundom men det räcker inte för att rädda den ojämna filmen från det mediokra träsket. Även Keri Russell medverkar i en mindre roll. – 5/10Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)