In Memoriam – Åke Cato – 1934-2016

Jag funderade länge vilken av mina många bloggar som skulle vara lämpligast för en dödsruna för Åke Cato. Han var inte musiker även om han, tillsammans med Sven Melander gjorde Vår julskinka har rymt, som Werner och Werner. Bagarparet rönte stor succé i humorprogrammet Nöjesmassakern i mitten på åttiotalet. Och det är väl denna del av hans karriär som jag är mest förtrogen med. Som sketchmakare var Åke Cato slipad och precis lagom galen för att det skulle bli rolig. Han skrev även pjäser och andra framträdanden. Ingen man direkt tänker på förrän man läser efter texterna.

Så med det i bakhuvudet finns det två bloggar som skulle kunna komma ifråga. Dels den mer privata Tankar vid 40+, eftersom jag hade en provat relation till Åke. Det är förstås inte så allvarligt som det låter. Jag kommenterade hans blogg några gånger och understundom svarade han mig. Jag hade, och har fortfarande hans telefonnummer i mobilen. Jag ringde honom aldrig.

Men till slut fanns det egentligen ingen annan plats är den här platsen. Den som jag har använt mest och den som har närmast koppling till Åke i och med hans involvering i Nöjesmassakern och den efterföljande humorserien Tack för kaffet. Två serier som jag för övrigt, utan att skryta, hade en del med att göra med utgivandet av. Efter en namninsamling startad och sänd till SVT fick senare Åke uppdraget att plocka ut de bästa bitarna. Boxen blev sedermera verklighet!

När jag väl hittade hans blogg många år senare läste jag den med stort intresse. Åke var fantastiskt rolig! Han uttryckte sig på ett sätt som ingen annan. Han pratade om sig själv i tredje person och hänvisade envist till sig själv som spalten. På bloggen kunde det hända nästan vad som helst. Vilken inriktning som helst kunde dyka upp. Någon gång beklagade han sig över något men oftast handlade det antingen om minnen eller underfundigheter. Han använde ofta ord som inte riktigt var det korrekta, men ett ord som var till uttalet väldigt lika. Jag minns särskilt att han beskrev sirener (som i polissirener) som syrener. Den typen av humor hade han. Och jag tror att han hade monopol på fotnoter. Hans blogginlägg hade ofta två eller tre dylika.

De senare åren uppdaterade han sparsamt men jag har numera insett att han var rejält sjuk. Det gör gärningen så mycket större. I mina ögon var Åke Cato en stor humorist. Jag kommer att sakna hans humor!

Åke Cato blev 82 år. Vila i frid!

John Carpenter, sämst till bäst, en topplista!

Då och då, inte allt för ofta, ger jag mig på att göra inbördes rangordningar av saker och ting. Det kluriga är att en topplista alltid är dagsfärsk i min värld. Det som gäller ena dagen är inte nödvändigtvis sant nästa dag. Kanske bara för att det känns så… Hur som helst så tänkte jag hålla det här kort. Det är 23 filmer totalt. Jag har ignorerat tidiga kortfilmer och även det absolut senaste som verkligen inte är att betrakta som långfilmer. Mycket nöje!

23. The Ward - Inte för att något John Carpenter har gjort på något sätt kan betraktas som dåligt. Men den här har jag inga minnen alls av. Det är väl nån spökhistoria på ett mentalsjukhus, goda förutsättningar med andra ord...

22. Ghosts of Mars - ytterligare en film som jag verkligen inte minns särskilt mycket av. 

21. Escape from LA - Jag vet inte om man kan kalla det för idétorka men jag tycker det är lite trist att göra i princip samma sak en gång till som man redan har gjort. Om flykten är från New York eller LA kvittar väl egentligen? Snake Plisken är med...

20. Det var inte länge sedan denna införskaffades på blu ray. Det var aldrig någon favorit men jag kände att det var dags att ge den en chans till. Bättre än jag mindes den, men fortfarande rätt trist. Fantastisk musik!

19. Det känns som jag sågar alla John Carpenters tidiga filmer här nu. Men den här har verkligen inte åldrats särskilt väl. Jamie Lee Curtis och kanske framför allt Adrienne Barbeau tillför filmen kropp och själ!

18. Body Bags - Egentligen en på tok för hög placering av den här antologin. Den är delvis regisserad av John Carpenter i samarbete med Tobe Hooper.

17. Vampires - Lite annorlunda vampyrjägarfilm. James Woods äger!

16. Village of the Damned - Detta är inte den enda nyinspelningen i John Carpenters filmografi. Jag har originalet i mina filmhyllor men har inte blivit färdig att göra jämförelsen. Christopher Reeve och Kirstie Alley medverkar.

15. Pro Life - Ett av John Carpenters två bidrag till TV-serien Masters of Horror. En ganska kort film såsom de flesta filmerna i serien. Men kort behöver inte vara dåligt och det är en ganska kompakt berättad historia.

14. Memoirs of an Invisibe Man - Det jag alltid har gillat med John Carpenters filmande är att han inte nöjer sig med att befinna sig i en enda genre och här har han nästlats sig in i komediernas värld. Han får till och med Chevy Chase att bli uthärdlig i denna sci-fi berättelse.

13. Escape from New York - En klassisk framtidsdystopi! Vad som händer när man gör en hel stad till ett fängelse och sedan måste skicka in någon i helvetet. Snake Plisken har väl inte direkt någon val...

12. Christine - Det här är reslutatet av John Carpenter och Stephen King. Jag brukar oftast inte gilla Filmer baserade på Stephen Kings berättelser men den här funkar...utom när den spårar ut framåt slutet.

11. Prince of Darkness - Alice Cooper medverkar. Inte för att det på något sätt skulle lyfta filmen men för en fantast är det ändå roligt. I övrigt är även en detta en film som lider en smula av sin ålder. Victor Wong är strålande och Donald Plessence är alltid en njutning.

10. Dark Star - John Carpenters första film. Åtminstone den första långfilmen och den tidigaste rullen i den här listan. Kanske borde denna genialiska film klättrat högre på listan. Mycket bra utförd historia med tanke på förutsättningarna. Denna kan inte ha kostat många kronor att göra.

9. Halloween - I mina ungdomsår hade denna film troligen toppat en sådan här lista. Och visst är det en bra film. Dess betydelse för slashergenren går sannolikt inte att underskatta. Jamie Lee Curtis är en fantastisk ScreamQueen och Donald Pleacense är som bekant alltid en fröjd.

8. They Live - Jag gissar att den här pärlan är lite bortglömd förutom av den största fansen. Jag vill påstå att det här är Carpenters mest politiska film någonsin. Eller så är det bara en satir om konsum konsumtionssamhället. Ett par glasögon kan göra mycket!

7. The Thing - En nyinspelning på The Thing From Another World. Så fantastiskt bra att man inte ens tänker på att det är en nyisnpelning. Kurt Russell är fantastisk. Effekterna är strålande (jo faktiskt) och slutet är gastkramande!

6. Cigarette Burns - När jag skriver detta får jag en lust att göra bekantskap med denna episod ur Masters of Horror igen. Helst för första gången, men det går ju inte. Bäst av alla episoder om man räknar både säsong 1 och 2. Ska man bara se en episod så är det denna (och la fin du absolute du monde).

5. Someone's watching me - En av de mest spännande filmer jag har sett nån gång faktiskt och så är det en TV-film. Jonh Carpenter bevisar att han inte räds formatet och att han bemästrar det till fullo också!

4. In the mouth of madness - Det är väl inte direkt baserat på HP Lovecraft, men man skulle nästan kunna tro det. En helt fantastisk film som inte förljer några givna mönster. Sam Neill är helt fantastisk!

3. Big Trouble in little China - Det här är filmen som verkligen inte liknar något annat! Det är en komedi, kung fu, drama, action, äventyr och monsterfilm. Blinkningar till klassiker och en fantastisk Kurt Russell ...och Victor Wong ...och James Hong ...och listan kan göras lång!

2. Starman - Jag minns att jag långt före den här filmen såg serien med samma namn. Den utspelar sig efter den här filmen. Jag tror dock att den blev tämligen kortlivad. Här gör Jeff Bridges en av sina paradroller. En helt fantastisk film som borde finnas i var mans hem. 

1. Elvis - Kurt Russell spelar inte Elvis i denna. Han ÄR Elivs! Bättre porträtt av kungen har inte skådats. Det här är en helt fantastisk film som även den är gjord för TV. Lyckligtvis finns den numera utgiven både på DVD och Blu-ray.

Raze – 2013 – filmen som ger överklassdräggen ett ansikte

På pappret verkar den här filmen vara hur grym som helst. Kidnappade kvinnor tvingas slås med varandra till döds i en slags modern gladiatorkamp för att överleva. Som extra krydda på moset är inte bara deras eget liv på spel utan också de av nära och kära. Förlorar man kampen och dör, avslutas också livet på de anhöriga. Att kalla det för makabert är en underdrift. På pappret är det definitivt en film som borde väcka starka känslor hos åskådaren även om denna skulle råka vara av så pass luttrad natur som undertecknad.

Och jag må säga att våldet mången gång är riktigt brutalt. Man ryggar faktiskt inte tillbaka för att visa rätt så rejäla skador. Man får se hur ögon trycks ut och höra hur nackar knäcks. Med andra ord, man har lyckats bra på detta plan. Ska man göra en film med en sådan skräckfylld handling är det bäst att man löper hela linan ut och det har man verkligen lyckats med.

Skulle inte det vara nog har man lyckats hitta riktigt slemmiga typer som skurkarna bakom hemskheterna. Individer som det inte är svårt att känna avsky emot. Riktiga överklassdrägg om man får uttrycka det så. Dock får man lov att säga att det blir ganska tjatigt i längden. Den ena scenen efter den andra är en kamp mellan två kvinnor. Visserligen finns det lite drama mellan fighterna för att ge karaktärerna lite personlighet; för att skapa relationer mellan kvinnorna. På gott och ont kanske. Det är lätt att hata någon som just har dödat en väninna, men svårt att tvingas strida mot någon man har lärt sig tycka om. Till döds till råga på allt.

Ett par saken överraskade mig faktiskt. Jag kan tyvärr inte gå in på detaljer men låt oss säga att alla fighterna inte slutar som man först hade kunnat tro. Det finns utrymmen för att vad som helst kan hända. Nu var jag nog tillräckligt vag hoppas jag. Men som helhet blev jag besviken. Filmen infriade inte mina förväntningar fullt ut men lyckades trots allt underhålla mig måttligt under den tid den pågick. Troligen kommer jag att glömma bort den ganska snart. Det fanns inget i den, mer än den makabra idén, som är värt att minnas nån längre tid.

5/10

Captain America: Civil War – 2016 – Marvels universum

Marvels universum börjar krympa. Det är inte längre filmer som handlar om en enskild hjälte eller ens en grupp hjältar. Man måste se alla Marvels superhjältefilmer som en enda enhet. Vem som helst kan dyka upp i vilken film som helst verkar det som. Givetvis finns det både filmer och hjältar som är undantagna från den regeln men på det hela taget känner jag att det är sant. Det här borde vara en film om Captain America, men jag vill påstå att det vore bättre att rubricera den som en Avengers film. Det finns så mycket samarbete mellan filmfranchiserna att det nästan blir löjligt att döpa en film efter en enskild hjälte.

Jag antar att det finns en tanke bakom detta men jag känner att det blir lite för mycket och att saken snarare går ut på att samla så många hjältar i samma film som möjligt än att skapa en vettig historia. Jag säger inte att det är så mycket fel på denna historia egentligen, den fortsätter i princip där förra filmen och The Avengers: Age of Ultron slutade. Eller i alla fall något ditåt. Det är mycket snygga actionscener och det är ju alltid trevligt att titta på.

Men jag är inte helt förtjust över det moraliserande som filmen gör. I korta drag sker det någon form av schism mellan de olika hjältarna, som då står på olika sidor av en meningsskiljaktighet. Vad som är rätt och fel är i min värld inte helt självklart men hjältarna tvingas i alla fall underkasta sig ett fördrag eller kastas i fängelse. Därmed ställs olika åsikter mot varandra. I min värld är det som sagt inte självklart vad som är rätt och fel. Det kan till och med vara så att det inte finns nån skillnad. Båda lägers argumentation har definitivt sina poänger.

Överlag måste jag säga att jag är lite besviken. Tycker filmen är lite fadd tvärs igenom och det verkar mer som att man har gjort den på rutin än med ett ordentligen genomarbetat manus. Underhållande action – javisst, men inte så mycket mer denna gång.

6/10

Tävling!

Vi har tre ex på blu ray att lotta ut. Du behöver svara på vilken figur som INTE medverkar i filmen.

1.       Captain America   X. Peter Parker    2. Thor

Som vanligt vill vi också ha din motivation till varför just DU ska vinna.

Skicka era svar till tommy@fanatiskfilm.se (och ingen annanstans). Inkludera er adress och gör det senast 2016-10-23 kl 23.59.

Bilder: ©Marvel

Zootropolis – 2016 – Vuxna ämnen i nutid

Jag måste säga att jag tycker man har lyckats ytterligare lite bättre med den svenska titeln på den här filmen. Och det är väl antagligen för att jag har lite speciell, långsökt, humor. Filmen som på engelska heter Zootropia blev till det försvenska ordet Zootropolis. Fattar ni? Filmen handlar ju om poliser! Haha

Men det är inte det enda den handlar om. Det är förstås framförallt en film om vänskap och sådan respekt som växer fram över tid. Ingenting som vittnar om en ny historia egentligen. Vi har sett allt förr när det gäller själva handlingen. Men som vanligt när det handlar om Disney så är det också frågan om vilken form man valt att stöpa filmen i. Här har man onekligen lyckats perfekt med den animala rollbesättningen. Det var rätt länge sen jag såg en Disneyfilm där man lyckats med djurbeståndet så perfekt. Kanske får man gå tillbaka ända till Robin Hood för att för motsvarande förmedlat till TV-soffan.

I bakgrunden finns också ganska vuxna ämnen. Jag får absolut tankar som för mig till delar av mänsklighetens historia som vi aldrig får glömma. Om tider där människor behandlades utifrån förutfattade meningar om hudfärg, religion eller sexuell tillhörighet. Vänta nu förresten, det är ju precis det som åter sker i dagens samhälle! Men för att inte göra den här texten allt för politisk nöjer jag mig med att konstatera min upptäckt. Den som vill göra djupare kopplingar bör se filmen och skaffa sig en egen uppfattning.

Jag gillar den verkligen, men jag måste erkänna att jag var tvungen att se om den ett par gånger innan ”polletten” trillade ner helt och hållet. Innan jag knäckte koden för filmen så att säga. Det var det definitivt värt! Det här är Disneys 54e klassiker och blurayutgåvan ser helt fantastisk ut. Visserligen är det väl ingen som egentligen hade trott någonting annat? Inte jag i alla fall. Jag har sedan länge insett att Disney borgar för kvalitet.

8/10

Bilder: © Disney

Tommy Snöberg Söderberg

Tävling!

Vill du vinna ett eget exemplar? Det kan du göra! Skicka bara ett mail till tommy@fanatiskfilm.se senast 20160801 och berätta varför just du ska vinna filmen! Vi har tre exemplar att göra av med så var inte blyga.

Trailer - Nerve - på bio 16:e september

När gymnasietjejen Vee (Emma Roberts) får frågan av spelet Nerve – ”Are you a watcher or a player?”, bestämmer hon sig för att gå med i vad som verkar vara en harmlös onlineversion av sanning eller konsekvens, minus sanningsdelen. Men efter att hon träffar spelaren Ian (Dave Franco) eskalerar spelet till farliga nivåer som endast de anonyma ”tittarna” kan kontrollera. 

I rollerna: Emma Roberts, Dave Franco, Juliette Lewis m.fl. I regi av: Henry Joost och Ariel Schulman. 

Nerve distribution Nordisk Film.

Trailer: En vansinnig Ide! - På bio 1a Juli!

Filmklipp: The Neon Demon - Nicolas Winding Refn - Biopremiär 10e Juni!

Star Wars: Episode VII – The Force Awakens – 2016 – Darth Vader är saknad!

För länge länge sedan, i ett land långt långt borta, gjordes en gång en film som handlade om ett krig mellan rebeller och det onda imperiet. Det var en mycket speciell film som sedermera har gott till filmhistorien. Det var speciell i flera avseenden men det jag vill komma till här och nu är att det var en film som började mitt i händelseförloppet. Filmen hette Star Wars : Episode IV – A New Hope. Just det där med att börja med den fjärde episoden i en serie händelser var antingen väldigt dumt eller väldigt smart. Just då tyckte jag nog det var konstigt, om jag ens var medveten om det. Senare sällade jag mig till skaran som menar att det är sådana detaljer som gör filmen så speciellt. Jag vill minnas att ryktet som florerade var att det fanns planer på totalt nio filmer. De tre som gjordes ursprungligen, tre som utspelade sig tidigare och tre som utspelade sig senare.

Med facit i hand kan vi konstatera att det numera existerar en trilogi med handlingen även före originaltrilogin. Och det här är alltså den första som utspelar sig efter den. Film nummer sju i serien med samma episodnummer. Det som är spännande med det här är att man redan är så bevandrad i historien att man gärna vill han en historia man känner igen grunden i. Lämpligen tar man med skådespelare och karaktärer från de tidigaste filmerna för att göra nostalgikänslan så hög som möjligt. Sagt och gjort, det är precis vad man har gjort med denna sjunde film. Vi ser Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Prinsessan Leia och Mark Hamill som Luke Skywalker. Kanonbra tänkt helt enkelt. Att alla inte har ledande roller är inget hinder, man måste förstå att handlingen inte längre kretsar kring dessa karaktärer som de gjorde i originalfilmerna.

Man han gjort ett bra jobb med att koppla ihop vad som kunde hänt efter att de tidigaste filmerna tog slut. Han och Leia har barn tillsammans och Luke är den siste Jediriddaren. Det finns referenser till Millennium Falcon, referenser förresten… skeppet är ju med i filmen. Vad mer kan man begära? Darth Vader refereras på ett bra sätt men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var besviken på hans ”ersättare”. Det är klart att Darth Vader inte är med men det finns en annan maskbeklädd karaktär som är tänkte att före tankarna till den kände filmskurken. Han kommer tyvärr till korta i de flesta scener han medverkar i. Det är helt enkelt inte samma sak utan Darth Vadar. Det går inte att komma ifrån.

Det finns mycket annat jag inte heller gillar. Det är på tok för mycket publikfriande humor. Så där klämkäckt som actionfilmer ska vara nuförtiden. Jag finner inte riktigt den humorns i de tidigare filmerna. Det är lite för ”enkla” lösningar med vissa saker, det är för mycket upprepningar av sådant som tidigare gjorts. Jag inser att balansgången mellan referenser och hommage till tidigare händelser och upprepningar är hårfin. Ingen ska komma och säga att man inte är trogen handlingen som tidigare har varit utstakad. Men det blir ändå fel i mina ögon. Det är ett gediget hantverk men det saknas den där lilla extra känslan som för upplevelsen mot de riktiga höjderna.

Jag ska hålla den här texten spoilerfri så det är svårt att gå in på detaljer. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien även om jag tycker att man kunde ha gjort bättre ifrån sig här. Betyget pendlar mellan två möjligheter och har lite svårt att bestämma mig. Å ena sida är det mycket välgjort och underhållande, medan det å andra sidan är lite för klämkäckt och ytligt på sina ställen. Men jag väljer till slut att dela ut det högre av mina två alternativ.

7/10

Bilder: ©2016 & TM Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Fantastic Four – 2015 – Reboot? Remake? Prequel?

Jag vill inte påstå att jag på något sätt har mängder med serietidningar med fantastiska fyran. Dock vill jag hävda att jag höll just de här superhjältarna som favoriter när jag växte upp. Det finns flera filmer sedan tidigare, två som kommit de senaste åren och någon som inte ens släpptes ordentligt. En film som bara gjordes för att behålla rättigheterna om jag inte missminner mig. Ingen av de tidigare filmerna lever upp till magin i serietidningarna så det är klart att jag blev exalterad när jag hörde talas om den här.

Dock dröjde det innan plasten åkte av och skivan in i spelaren. Det blir gärna så när man har alldeles för många filmer och inte riktigt kan prioritera vad som ska ses vid det givna tillfället. Hur som helst lyckades jag äntligen klämma in tid för denna för ett par dagar sen.

Det dröjde inte länge förrän jag var förvirrad. Visserligen kan jag inte minnas någon barndomshistoria från serietidningarna, något som den här filmen stoltserar med. Det är ingen nackdel att se uppväxt och bakgrundshistoria men det behöver heller inte gå till överdrift. Jag vill påstå att den här filmen har så mycket bakgrundshistoria att den blir lidande av det. Ungefär när filmen tar slut börjar egentligen äventyret. Det är som att man redan på förhand visste att man skulle göra en uppföljare med äventyr i.

Det blir liksom varken hackat eller malt. Visserligen underhållande för stunden och helt ok (dock inte fantastiska) CGI-effekter. Kanske är det den högupplösta kvaliteten som gör att det ser helt fejk ut vid några tillfällen, eller så har man helt enkelt varit slarvig vid tillverkningen. Jag vet inte. Det jag däremot vet är att jag kommer att se en eventuell uppföljare med stort intresse även om jag egentligen inte tror särskilt mycket på den. Min ambition är att se alla superhjältefilmer, eller i alla fall de som är tillräckligt lättillgängliga och när det gäller min barndoms hjältar gäller det att lägga manken till trots potentiell besvikelse.

5/10

Trailer: The Dressmaker - Biopremiär 3 juni

När Tilly (Kate Winslet) för första gången sen barnsben återvänder till sin inskränkta hemby för att ta hand om sin sjuka mor (Judy Davis), är hon en fullärd sömmerska av världsklass. Samtidigt som hon syr klänningar som får människor att blomstra, svartnar relationerna med dem som en gång fick henne att lämna staden. Oscarsbelönade Kate Winslet (Mildred Pierce, The Reader, Titanic) får i The Dressmaker sällskap av Liam Hemsworth (The Hunger Games-filmerna), Judy Davis (Marie Antoinette) och Hugo Weaving (The Matrix, Sagan om ringen) i en känslosvallande berättelse om kärlek, hat och makalösa klänningar. The Dressmaker nominerades i inte mindre än 12 kategorier vid årets upplaga av Australian Academy Awards.

(Källa: clipsource)

Bron III - Fantastisk tredje del i serien!

Nu har jag äntligen börjat titta på den efterlängtade Bron III. Det känns så långt som att man inte kommer att kunna toppa första och andra säsongen. Det är fortfarande väldigt bra, det bästa som kommit i thrillerväg från Sverige och Danmark faktiskt. Nu känner jag i och för sig inte till särskilt många samproduktioner inom detta område så det kanske inte säger någonting. Men det är riktigt riktigt bra och Sofia Helin förtjänar alla utmärkelser som finns för hennes tolkning av Saga Norén, Länskrim Malmö.

 För er som inte känner till det så har Saga bland annat väldigt svårt för socialt interagerande. Det ligger i hennes diagnos(er) och är egentligen inget konstigt. Det blir en hel del krockar mellan hennes beteende och omvärlden som inte förstår henne mer än hon förstår omvärlden.

Jag är tre avsnitt in i serien som jag hoppas kommer att få många många fler säsonger. Jag älskar Saga, kanske för att jag känner igen mig så mycket i hennes beteende. Hon är överdriven så klart men det finns tydliga drag av mig i henne. Detta är en kanonserie, Bron, Bron II och nu Bron III är bland de bästa serier jag har sett över huvud taget. Jag återkommer med mera analys senare. Kanske…