Svart Snö – 2014 – självironi som tar sig själv på allvar

För några år sedan, det kanske är två eller tre, figurerade det en tidningsartikel i mina kretsar på sociala medier. Det handlade om en lärare som hade fått sparken för att han gillade våldsfilm. Det är klart att en sådan artikel får genomslagskraft i en värld där alla typer av censur hatas mest av allt i världen. Hur som helst så lade Kenny Wang alla pengar han fick från den där episoden i den här filmen. Beundransvärt tycker jag!

Personligen hade jag fått för mig att det skulle vara en betydligt skräckigare film än vad det visade sig vara. Jag trodde det skulle vara en skräckfilm med glimten i ögat helt enkelt. Det var i alla fall rätt på en punkt, för mer glimt i ögat än så här blir det inte! Det är alltså ingen otäck film på något sätt, men förbannat rolig! Det märks tydligt att Kenny vänder sig emot etablissemanget och mer politiskt inkorrekt film än så här är svårt att hitta. Det är svårt att peka på specifika bitar utan att avslöja för mycket men låt oss i alla fall säga att den inte värjer sig för att utmana samhällsnormerna.

Det är en synnerligen parodisk film. Det finns gott om referenser till annat men jag vill inte påstå att parodidiken hänvisar speciellt mycket till detta. Snarare är det vårt synsätt till enskild byråkratisk problematik som står i centrum. Det finns förstås en handling också, den om Steiner som har tappat minnet och inte riktigt vem han är. Det blir en ”killing spree” av det som går i våldets och blodets tecken. Den är inte så intressant, det intressanta är istället humorn som emellanåt är så tvistad att man inte kan låta bli att gapskratta.

Ska man kalla filmen för oerhört smart eller obegripligt dålig? Jag vet inte, det finns onekligen fog för att dela åskådarna i två massor. Personligen gillar jag humors skarpt. Det krävs något alldeles extra för att skapa denna metaberättelse. Dröj bara kvar under eftertexterna vad ni än gör. Det finns en självironisk poäng även här. Den är självironisk och tar sig ändå på högsta allvar. Hur går det ihop? Jag vet inte, men det funkar!

7/10

Under Gottsunda – 2014 – en mycket filosofisk betraktelse

Jag som mest skriver om genrefilm är mest van vid linjärt utvecklande storylines. Det är något som den här filmen inte har! Det är istället en löst sammansatt betraktelse av vardagen för de ungdomar filmen centrerar sig kring. Eller så är den inte särskilt löst sammansatt. Vid första anblicken är det så men när man ser lite djupare på det finns det definitivt en väl sammanhållen historia.

Den har förstås en fragmenterad form men innehållet har ändå ett intimt samband. Vidare är det en mycket filosofisk betraktelse som för mig har en dokumentär form. Det känns väldigt autentiskt. Det handlar mycket om människor med invandrarbakgrund och den verklighet de lever i. Man kan väl säga att den världen är ganska fjärren från min egen verklighet. Jag funderar inte över vad som händer i mitt hemland andra sidan jordklotet, om jag blir en bättre man om jag genomgår sträng militärutbildning och så vidare. Jag har inget behov av att kämpa för min ”sak” med våld.

De som härstammar från krigsdrabbade områden har en annan syn på världen. Det är inget konstigt egentligen och det är heller inget vi ska försöka ta ifrån dem. Det är bra att den här filmen och andra som den finns. Vi behöver belysa just den här problematiken!

Däremot är det här inte en särskilt underhållande film. Inte för mig i alla fall. Jag blir rastlös och stressad. Det kanske är det som är poängen? Att man ska stanna upp och fundera över tillvaron. Det är definitivt en av hörnstenarna i upplevelsen. Men eftersom jag numera sätter betyg måste jag försöka balansera mot underhållningsvärdet.

5/10

Trailer: Avengers: Age of Ultron - 2015

Christmas Cruelty – 2013 – Norrmännen skojar man inte med!

Hade jag varit svensk filmskapare av den lite mer ”udda” typen hade jag varit avundsjuk på mina norska kollegor. Det råder inget tvivel om att de lyckas klart mycket bättre än vad vi gör när det gäller rysliga filmer. Det tycker jag de har bevisat med filmer som Fritt Vilt och Rovdyr. Man kan väl även nämna Död Snö i sammanhanget, där dessutom uppföljaren klådde originalet!

Christmas Cruelty är väl en lite mer obskyr rulle än de nyss nämnda och heter O’Hellige Jul! på originalspråk. På något sätt får det en mycket obehagligare klang på det sättet. Det är väl får att norskan ligger närmare svenskan kanske. Det blir liksom en riktigt obehaglig kontrast mellan komiken som trots allt förknippas med en sådan titel och med det som händer. Själva teasern är bland det mest motbjudande jag har sett. Jag tror att effekten uppnås av paradoxala budskap. Det är roligt samtidigt som det är oerhört obehagligt. Lustmördaren som vi initialt får följa är som vilken annan människa som helst. Han framställs inte på något särskilt publikfriande sätt, bara ovanligt känslokallt psykopatisk.

Men vi får inte bara följa denna ohyggliga människa. En stor del av filmen går ut på att följa en grupp andra människor. Här handlar det inte om några rysligheter alls. Det handlar istället om människor som man kanske kan säga är utsatta i samhället. Dialogen här är helt fantastisk och jag skrattade högt och länge flera gånger. Det finns en vardagsfilosofi som inte går av för hackor och en massa komik som helt enkelt inte går att låta bli att underhållas av. Till exempel när man ska blanda glögg och blanda i allt som finns i spritväg… Det blir bra drag i den glöggen kan jag lova. Omåttligt underhållande! Det är antagligen denna humor som gör de andra delarna så fantastiskt otäcka. Där är humorn som förbytt och det enda som finns kvar är ett känslokallt skal.

Jag var oerhört underhållen av filmen som faktiskt har riktigt hög klass av skådespeleri och annat. Det finns några blodskvättande effekter där det är lite för tydligt att det rör sig om attrapper men det är också allt. Man kan i alla fall inte anklaga filmen för att ha nyttjat sig av datoranimerade effekter. Allt, så vitt jag kan se, är genuina effekter och då tar jag hellre att det är frågan om modeller. Det är bara vid ett par tillfällen det blir tydligt trots allt.

Mina farhågor om att det skulle vara en lågbudgetfilm som var gjord på kul slogs alltså snabbt ur hågen. Det visade sig att filmen som letat sig hem till min brevlåda var klart mycket mer genomarbetad än det mesta inom lågbudgetgenren. Fantastisk musik och en berättarkänsla som är få förunnat. Sa jag att jag älskar filmen?

9/10

Den svenska affichen

Agents of S.H.I.E.L.D. – 2013 – Den första säsongen!

På senaste tiden har jag tittat rätt mycket på serier, även om jag egentligen är mycket mer intresserad av film. Det finns en annan typ av berättande som går förlorad när man tittar på serier, en annan dramaturgi helt enkelt. Men eftersom Agents of S.H.I.E.L.D. är en Marvel produktion, och jag älskar superhjältar, var det ändå med spänt intresse jag satte igång. En annan sak med serier är ju förresten att det tar så lång tid att nå sitt mål. Även om jag vara skriver om första säsongen här ska man ändå komma ihåg att den ligger på 6 DVDer med 4 avsnitt på varje. Det tar en stund att ta sig igenom.

Från början får vi mest bekanta oss med karaktärerna och några fall som hjälper oss att förstå vad agenterna egentligen sysslar med, vad som är deras agenda och vilken typ av fantastisk teknologi som står till deras förfogande. Det är inte vidare sammanhållande berättat i de första avsnitten, det tar nog ett tiotal innan det blir en någorlunda kontinuerligt handlingen som följer avsnitt till avsnitt. Före dess har det funnits vissa bitar men nu tar det sig en vändning mot en storskurk som allt kan knytas till. Det är också nu det börjar bli riktigt bra!

Det finns inga direkta superkändisar i rollerna även om Samuel L. Jackson dyker upp ett par gånger. Däremot refereras det livligt till tidigare Marvelfilmer och karaktärer. Känner man inte till historierna får man nog mindre utbyte av serien skulle jag tro. Men jag gillar de karaktärer man har byggt upp. Jag gillar de som fått i uppdrag att spela dem och jag tycker samtliga gör ett riktigt bra jobb. Clark Gregg som Agent Coulson, Ming-Na Wen gör en tystlyten men synnerligen effektiv agent May. Den mest intressanta är kanske Chloe Bennet eller i alla fall hennes rollkaraktär Skye, varför får ni ta reda på själva. Iain De Caestecker och Elizabeth Henstridge gör teamets forskarduo och Brett Dalton den livsfarlige Grant Ward! Efter första säsongen har jag definitivt fått mersmak och ser verkligen fram emot mer! Det blev en riktigt underhållande första säsong när man väl hade identifierat och korrigerat barnsjukdomarna. Jag gillar det här!

8/10

 Bilder: © 2014 Marvel & ABC Studios