Recension: Djurskräckisen - GRIZZLY - 1976

Grizzly

Regi: William Girdler

1976

Horror

Bland alla campare i nationalparken finns två kvinnor som har försvunnit. När man ger sig ut att leta efter dem visar det sig att de fallit offer för ett vilt djur – en björn. Men inte vilken björn som helst visar det sig. Det här är frågan om en gigantisk björn med smak för människokött. Den är synnerligen intelligent och lurar ute i skogarna på mer föda. Nu ger man sig ut för att spåra den och i bästa fall oskadliggör den, något som visar sig lättare sagt än gjort. I synnerhet eftersom parkföreståndaren inte upplever det hela som ett problem och har sina egna vägar att ta itu med uppgiften.

Filmen har anklagats för att vara ett plagiat av Hajen och visst finns det likheter. Det är båda filmer som handlar om djur som ger sig på människor, djur som uppges vara av närmast övernaturlig storlek och parkföreståndare/borgmästare som förringar problemet storlek. I Hajen tänkte man på turismen och den inkomst den lilla fiskarbyn Amity behövde så väl, här vet jag inte riktigt vad som är motivationen men problemet förringas i alla fall väldeliga! Förresten så påstås det på filmens omslag att det handlar om sex meter vrålande ilska, i filmen nämner man istället femton fot vilket inte riktigt går ihop. Dock kan man på ett amerikanskt omslag läsa eighteen feet of towering fury så jag antar att man bara översatt rakt av. Och visst låter sex meter mer skräckinjagande än fyra och en halv…

Men jag ser inte det som ett plagiat egentligen. Det finns som sagt likheter men det finns ganska gott om olikheter också. Framförallt handlar det ju om olika djur och att den har filmen utspelar sig på land inne i en skog. Men det finns även andra delar av strukturer som inte riktigt känns igen. Det finns andra filmer som plagierar betydligt mer i så fall!

Jag gillar filmen! Den är gjord i en tid när inte alltid behövde överdrivas så förbannat och den är inte komisk på något sätt. Det kan väl hända att det är ett par scener man kan tycka vara ofrivilligt komiska men på det hela taget ser jag det som ett allvaligt försök att skrämmas. Skådespelarinsatserna är bra mycket bättre än vad man är van vid från senare år när det gäller djurskräckfilmer som bara försöker vara roliga. Det medverkar så att säga ”riktiga” skådisar, kända ansikten, inte bara nybörjare som försöker.

Björnen i sig är kanske inte så jätteskräckinjagande men det är i alla fall en riktig björn och inget som är gjort i en dator. Det fanns en mekanisk björn också men enligt vad jag förstår av extramaterialet på denna utgåva förstördes den av regnet och kunde inte användas. Några scener torde dock vara fejkade.

För att vara 1976 är det en ovanligt blodig film. Det är riktigt klart och fint och lemmar flyger stundom genom luften. Man kan ha åsikter om eventuella ofrivilliga komiska effekter när det gäller detta men jag tycket det ser bra ut jag! Skulle hälften av alla djurskräckfilmer hålla sig på den här nivån när det gäller seriös skräck skulle jag bli lycklig. Negligera inte denna!

7/10

18:e maj i filmhistorien

Det är idag 23 år sedan Jill Ireland gick bort. RIP

Trailer: Planes

Ny trailer tillgänglig för kommande PLANES från Disney, det ser rätt lockande ut får jag säga!

Recension: Tim Burtons FRANKENWEENIE - 2012

Frankenweenie

Regi: Tim Burton

2012

Animerad

Victor älskar sin hund. Han älskar också att göra små filmer som hunden kan vara med i, Sparky Vs. The Flying Saucers och liknande. Men livet är som livet är och en dag spring Sparky ut efter en boll på gatan som hundar gör och blir påkörd. Det går så illa att hunden avlider. Victor blir utom sig och begraver med tungt hjärta sin vän. Att hans föräldrar försöker peppa honom hjälper inte nämnvärt men när hans fysiklärare genom ett experiment visar vad elektricitet kan göra med döda muskler får han en idé. Victor är redan ganska flängd inom forskning och vetenskap och tänker inte förlora tillfället att återuppväcka sparks från de döda. Och… HAN LYCKAS!

Fans till Tim Burton vet förstås att Frankenweenie från början var en kortfilm med riktiga skådespelare och gjordes i början av Tims karriär. 1984 närmare bestämt. Den här vidare utveckingen har dock animerats med ett mycket gott resultat. Det kräver en äkta konstnär att lyckas med ett sådant här projekt. Stop Motion som det är frågan om är en mycket tidsödande teknik att skapa film med. 24 stycken bilder måste tas för att en enda sekund film ska bli klar. Och med tanke på att filmen är sisådär 87 minuter lång blir det några bilder som ska tas.

Nu ska vi väl i ärlighetens namn inte vänta oss att Tim Burton själv har krypigt omkring och flyttat figurerna lite i taget för att vi ska få en hel film att titta på. Det hade dock varit dedikation! Nej, ser man på extramaterialet handlar det om en ganska stor skara människor som är inblandade. En del håller bara på att reparera dock som går sönder medan någon bara gör pupiller i tusental som ska användas till dockorna. Det är faktiskt ganska intressant att se hur mycket folk det egentligen går åt bakom kulisserna för ett sådant här projekt. De finns förstås med i eftertexterna men samtidigt är det bara de stora namnen man ger äran åt.

Oavsett hur många eller hur få som varit inblandade är det dock magi. Karaktärerna har verkligen fått liv som i vilken films som helst. Man ser direkt på ljussättning och annat vem som ligger bakom.

Men det absolut roligaste med filmen är inte den egentliga handlingen, åtminstone inte den om att Victor livar upp sin hund med hjälp at blixten. Det kan väl vara lite sött kanske men vi har sett det förr. Victor heter ju trots allt Frankenstein i efternamn…

Nej, det intressanta är alla referenser till andra filmer som man har lyckats få med. Det är detta som skiljer agnarna från vetet. Jag ska inte påstå att jag genast känner igen allt som sker i filmen men de mest uppenbara kopplingarna till Frankenstein och dess uppföljare är ganska lätta att hitta. Se bara på vilket sätt den unge Victor väcker sin hund till liv, hur hans klasskamrat E. Gore ser ut eller hur kvarnen brinner.

Självklart finns det även referenser till Pet Semetary, det ligger liksom i sakens natur eftersom hunden faktiskt grävs ner på en djurkyrkogård innan Victor återupplivar den. Vi har också japanska mosterfilmer då Gamera dyker upp. För när Victor lyckas så bra med sin ambition att återuppväcka Sparky vill naturligtvis alla andra också väcka upp sina döda husdjur. Det är bara det att dessa inte riktigt blir lika framgångsrikt uppväckta. Det är något som saknas i reanimeringsformeln och det blir istället monster som jagar folket.

Att referenserna är den största behållningen funkar förstås bra om man är intresserad av filmhistoria eller liknande, men för gemene man är det kanske inte lika intressant. Känner man inte igen referenserna är de ju också ganska meningslösa kan man tycka. Då får man helt enkelt hålla tillgodo med slutuppgörelsen där alla monstren jagar omkring. Det är faktiskt inte fy skam det heller!

7/10

Bilder: © Disney

Recension: Ulf Malmros - MAMMAS POJKAR - 2012

Mammas Pojkar

Regi: Ulf Malmros

2012

Komedi

Gunilla är präst och mamma till tvillingarna Thor och Oden. Hon har nog skämt bort dem en aning för mycket ty klara sig själv går alls inte för sig. Mamma måste lösa alla problem pojkarna råkar ut för, vare sig de blir av med jobbet eller har tjejproblem. För att inte tala om när deras senaste projekt, att skapa ett konvent för att samla ihop fans till favoritbandet Ludor skall presenteras för kommunen. Pojkarna lever för sin hårdrock och tål inga som helst kompromisser, det är nitar och långt hår som gäller. Idealen framför allt! Det är bara det att tvillingarna nu fyller 35 och att mamma har curlat dem i hela deras liv.

Det jag gillar så mycket med Ulf Malmros filmer är att han alltid lyckas skildra samhällen med en massa skruvade karaktärer i. Det handlar aldrig om en eller två individer, det är en hel by med konstiga karaktärer som flätas samman. Här är det alltså de två bröderna Oden och Thor som står i centrum. Till en början är det faktiskt en aning plågsamt att se deras naiva inställning till världen men samtidigt ser jag också viss nostalgi i att gå klädd i nitar och tygmärken.

Musiken, som är specialskriven till filmen, består av ganska hård metal. Jag gillar den skarpt och tydligen finns den numera också på skiva med bandet Ludor! Det blir nästa steg att införskaffa tror jag! Eftersom filmen också har några linedancescener återfinns förslås också lite country men det känns bara som det är i förbigående. Det viktiga är hårdrocken! Enligt Thor och Odin är Ludor det enda bandet som är värt att dyrka. Enligt mamma sjunger de bara som sprit och eld…

Det blir en kul kontrast mellan pojkarnas image och mammans yrke eftersom hon är präst och faktiskt verkar vara en troende sådan också. Det går liksom inte riktigt ihop med pojkar som i princip dyrkar Satan ”kristen heavy metal är som flamsäker bensin”. Men man ska inte tro att det bara är pojkarnas omognad man ska skratta åt eller så. Det är mertill filmen än så. Både föräldrar och barn måste släppa efter. Det är inte bara barnen som ska slita sig loss, det är också föräldrarna som måste släppa taget. Men det som verkligen gör filmen rolig är dialogen och det finns några fantastiska repliker ”Homosexuella Bögar” känns väl lite som en tautologi? Jag skrattade också högt åt kommentaren att Ludor ”nästan hade en hit 1984”…

Bröderna spelas av Björn Starrin och Johan Östling som båda gör ett fantastiskt jobb. Som mamman ser vi Lotta Tejle även hon passar utmärkt in i rollen och som till slut får nog av de båda sönerna som inte vill eller kan släppa taget och klara sig själva. I birollerna hittar vi Mia Skäringer som väl spelar i princip samma roll som hon gör i Solsidan. Det är för mig inte något negativt eftersom jag tycker hon är vansinnigt rolig där som här. Sist men inte minst är naturligtvis Kjell Bergqvist och Tuva Novotny med. Varje regissör verkar ha sina favoritskådespelare, Tim Burton har Johnny Depp och Ulf Malmros har Kjell och Tuva… jag får säga att Tuva är fullständigt fantastisk som norsk emo-hårdrockare – och på gränsen till oigenkännlig. Kjell är lika bra som han alltid är!

Men trots att alla är fantastiska egentligen är det något som saknas. Jag vet inte riktigt vad det är men trots att jag kände ett behov av att se om filmen igen nästan direkt efter att jag hade sett den känns det fattigt på något sätt. Ulf Malmros brukar göra ännu mer komplexa filmer än den här som trots allt är ganska enkel i sina inbördes relationer karaktärer emellan. Den är oerhört lättillgänglig som film betraktat, jag tror att den har ett mycket bra andrahandsvärde, det vill säga att det går finfint att se om filmen flera gånger med stor behållning. Det behövs inte mycket förrän man gillar den helt enkelt. Det finns så klart ett och annat att beakta men det är kanske inte de stora existentiella frågornas film.

8/10

Bilder: © 2013 BOB FILM Sweden AB