Sushi Girl – 2012 – Förbannat rå!

Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan de går hädan.

Det är däremot Mark Hamill, som väl alla känner till från George Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag har sett göra en roll sedan The Never Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är ingen söt lite pojke längre…

På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa vaga likheter med Reservoir Dogs. Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax error i huvudet.

Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där, ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen som inte ska förringas.

Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.

7/10

Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar

Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!

Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.

Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?

4/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10