11 Skräckfilmspärlor! Har du sett dem alla?

När man gör sådana här listor för synnerligen intresserade människor är det nästan som att dumförklara sina läsare. Det är givetvis så att Ni som läser det jag skriver också är intresserade av den typen av filmer jag är intresserad av att skriva om. Således krävs det en hel del av mig för att Ni ska få nåt utbyte av det jag skriver om. I princip på bättre uttryck skulle jag vilja sig att jag måste liga steget före för att det ska bli intressant för Er.

Det jag har försökt göra här att samla 11 av de över 600 recensioner jag har skrivit om olika skräckfilmer. Dessutom har jag försökt att plocka lite udda filmer som jag dessutom anser vara riktigt bra eller intressanta på något sätt. Alltså filmer som sticker ut från mängden.

Utan inbördes ordning då:

Baby Blues aka Cradle will fall

Till skillnad från alla filmer där barn och ungdomar drivs av någon sorts sjukt mordbegär är det här istället en film där mamman inte är riktigt klok…

Slakta dem alla

Norsk splatter! En av de första jag såg inom genren och fortfarande jävligt rolig!

Five Across the Eyes

Överlag är den nog lite ambivalent. Det är en riktigt brutal film som pendlar mellan katastrof och briljans!

Eyes Beyond

Ska sanningen fram är det här också lite av en ambivalent film. Den är riktigt brutal och har absolut en allvarsam slutpoäng, men når kanske inte riktigt ända fram när det gäller andra bitar.

Syner

Den här svenska skräckfilmsantologin har nästan lite vibbar av Twilight Zone och Amazing Stories.

The Violent Kind

Det blir till slut lite La Fin Du Absolute Du Monde över den.

The Call of Cthulhu

Man ska inte rygga tillbaka för att det här rör sig om en stumfilm. Den är gjord i modern tid, 2005 faktiskt, men har alla nödvändiga skavanker som skapar en perfekt illusion av ett klassiskt verk, men med en modern prägel. Riktigt bra är den i alla fall!

Récompence

Enligt mig är det här Ronny Carlssons mästerverk! Jag var delvis med och finansierade DVD-utgivningen så jag antar att jag är lite jävig i sammanhanget. Men det här är en film som slog mig i mellangärdet och som är så fantastiskt vacker. Att den är oförklarligt gör heller inte saken sämre.

The Woman

I min recension skrev jag att jag ville nominera Pollyanna McIntoch till en Oscar för sin prestation som ”kvinnan”. Det kan inte bli tydligare än så!

Stag Night

Tunnelbaneskräck som kanske inte är lika känd som sina ekvivalenter End of the Line och Creep. Fast den här är bättre!

Fyren

Liksom The Call of Cthulhu är det i någon form en adaption av HP Lovercrafts berättande. Liksom nämnda författare är den här filmen utmärkt på att berätta utan att beskriva!

Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10