Åter igen har vi genom ett samarbete med Disney en lite tävling här på bloggen. Vi gör det enkelt för oss den här gången. Det räcker med att skicka ett mejl med ditt namn och dina adressuppgifter till tommy (a) fanatiskfilm punkt se för att vinna! Tre exemplar ska byta ägare så var inte blyga. Alla mejl som kommer in före midnatt 2014-06-15 är med i lottdragningen. Må bäste man/kvinna vinna, eller den med mest tur kanske? ;-)
The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!
Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film.
Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De
minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på
minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet
något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att
hålla på med.
Faktum är att det var en positiv överraskning att se om
filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo
i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så
dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är
särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk
thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier,
något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer,
skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika
enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera
befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite
skjutande här och där, helt enkelt lite action.
Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om
något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså
har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för
fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte
mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det
går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte
avslöja för mycket.
Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har
actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt
kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga.
Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små
medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige.
Det ska vara Mats Helge till det!
4/10
Etiketter:
1984,
4/10,
Action,
Mats Helge Olsson,
Ninja,
Svensk Film
In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo
Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den
riktige Dracula. Alltså inte den
karaktär som Bram Stoker skrev om
och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det
lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.
Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men
jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher
Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i
Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser
jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man
förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.
Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är
över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt.
Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper
dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar
berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt
annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas
från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns
emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är
inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.
Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre
rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det
också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första
är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han
agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från
de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag
är besviken. Jag hade förväntat mig mer!
4/10
Etiketter:
1975,
4/10,
Christopher Lee,
Dokumentär,
Dracula,
Mondo
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)







