The Secret Village – 2013 – Lita på mig!

Jag blev faktiskt förvånad när jag gick in på imdb och tittade efter att jag hade sett den här filmen. Den hade ett oförtjänt lågt betyg tycker jag. Det kanske inte är tidernas mästerverk men så dålig är den inte. Faktum är att jag tyckte att den var rätt bra. Visst, det är inte den originellaste filmen i världshistorien och den är smått rörig men den levererar i alla fall lite spänningsmoment. Men låt oss spola tillbaka till mina tankar före filmen.

Själva titeln får mig osökt att tänka på M. Night Shyamalan The Village från 2004. Och filmerna har faktiskt en del gemensamt förutom titlarna. I båda handlar det om en twist i sista minuten och i båda är det isolerade hemligheter i fokus. Twisten kan jag inte riktigt gå in på, varken i den här eller i The Village utan att förstöra en del av nöjet. För det är onekligen en del av behållningen att på slutet bli överraskad med något helt oväntat.

Det är dock inte riktigt fallet i The Secret Village. Det är väl inte ställt bortom varje rimligt tvivel, men det tog mig inte särskilt lång tid att räkna ut hur det till slut skulle hänga ihop. Jag vill inte ange minuter och sekunder men det var ganska snabbt. Jag kan inte riktigt klargöra vad det var som fick mig in på de banorna heller. Alltså inte på grund av spoilerrisken utan för att jag inte riktigt vet. Det var inget specifikt tror jag. Istället får jag hänvisa till min erfarenhet, empirisk forskning när det gäller den här typen av filmer med andra ord.

I korthet kan man säga att Rachel är en ung journalist som undersöker händelser i en liten by. Ju närmare hon kommer att verkligen hitta något som duger för hennes Artikel, desto avigare blir byborna mot henne. Hon finner dock några som är villiga att hjälpa henne. De visar henne dokument och tar henne till hemliga massgravar där hennes slutledningsförmåga får jobba på högvarv för att sammanställa all information hon har fått.

Jag tycker att man har lyckats ganska bra med spänningsmomenten och eftersom det här är en film som bygger just på det, kanske snarare än sin handling egentligen, är det värt mycket. Därmed inte sagt att man sitter på helspänn eller att man inte kan slita sig för att hämta mera kaffe, men det finns något där. Jag tycker att Ali Faulkner funkar bra som Rachel också. Resten av rollerna är ganska små men också helt ok gestaltade. Lita inte på betyget på imdb, lita på mig istället!

6/10

Paulie - 1998 - En sockersöt film!

Paulie

Regi: John Roberts

1998

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

Paulie som är en intelligent talande papegoja, berättar historien om sitt kämpande till en rysk invandrare som arbetar som vaktmästare på ett forsknings institut där Paulie blir försummad. Paulies historia börjar många år tidigare när han blev present åt en liten flicka vid namn Marie (Hallie Eisenberg) som hade svårigheter med sitt tal, hon stammade. Pappan tyckte inte om fågeln så han såg till att Paulie kom därifrån. När sen Paulie som har en mycket stor personlighet flyger iväg för att hitta tillbaka till sin bästa vän, upptäcker han att hans förmåga att tala ofta sätter honom i trubbel. Men Paulie lyckas alltid snacka sig ur situationen. Han kan konsten att babbla, hans hjärta är fullt av hopp och han upptäcker att världen är fylld av udda vänner som kan hjälpa honom att förverkliga sin dröm – att komma hem igen! Paulie går igenom en hel del äventyr med en pantbanks ägare, en åldrande änka, en mexican-amerikansk trubadur och en tjuv innan han blir omhändertagen på institutet som han är på just nu.

Paulie är en bra film om en fantastisk papegoja och de liv han rör vid. Alla mötena är speciella på sina egna sätt. Till slut hamnar han på ett laboratorium, där han en dag får kontakt med en rysk invandrare som spelas av den fantastiska Tony Shalhoub.

Vi ser ett desperat upp och ner liv genom de mest oskyldiga tänkbara ögon: en fågels. En trevlig liten film som får dig att både skratta och gråta och ge dig en känsla av hopp. Har flera förvånansvärda, starka prestationer, även Jay Mohr som den lömska skurken, Gena Rowlands som en snäll gammal dam och Cheech Marin som en musikalisk invandrare. Filmen berör inte bara hjärtat utan är en riktigt bra och vänlig familjefilm också. Den tar dig tillbaka till alla oskyldiga delar av din barndom och du funderar över vad magin har tagit vägen.

Filmen Paulie är utomordentligt bra gjord, väl producerad, har överlag bra karaktärer och är verkligen genomtänkt. Brilliant djurträning som får djuren att spela fantastiskt bra. Får dig att gråta och du begriper inte hur du kan gråta för en papegojas skull. Den lyckas vara bitterljuv och hjärtvärmande på samma gång, stjärnor som Tony Shalhoub får liv i berättelsen och historien i sig är inspirerande.

En vacker blandning av flöjtinstrument och blåsinstrument förhöjer filmen till en punkt av ren hänryckning. Kamerasvepningarnas vinklar och andlösa omgivningar, förskönar historien till och med mer. John Roberts vet verkligen hur man kommer åt tittarnas hjärtan.

Filmen är så söt, rolig, gripande, sorglig och mycket mer. Fågelns mod och den starka längtan av att finna Marie är så rörande. Slutet är både sött och sorgligt på samma gång, men du måste se det för att förstå vad jag menar.

Efter att ha hört Paulie berätta sin historia så bestämmer vaktmästaren att han ska hjälpa Paulie att finna Marie. Kommer han någonsin att hitta sin Marie som han längtar så mycket efter?

The Blob – 1988 – En hittills osedd klassiker!

Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare. Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda klassiker och inte ha tid att göra något åt det.

Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi av Larry Hagman. Hur som helst har jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda. Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva upplevelsen något.

Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal. Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt monster i sig.

Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer skräckinjagande ska den ju bli.

Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den, desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över den övergripande visheten filmen försöker förmedla.

Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där textremsan. Dessutom återfinner vi Paul McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.

8/10