Bunraku – 2010 – Det bästa på länge!

Jösses! Det var länge sedan jag var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom. Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…

För det första förklaras väl filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt. Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig självt.

Men det är inte handlingen isig som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens universum för att uppskatta den till fullo.

Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore, men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora. De största rollerna innehas istället av Josh Hartnett och Gackt som de goda förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds av Nicola (Perlman) och det står de andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör verkligen inte filmen rättvisa!

Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland. Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna är alla av yppersta klass.

Enda problemet är att det höga tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar. Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.

9/10

OZ – 1997-2003 – Fängelseserien!

För ett tag sedan införskaffade jag den så kallade Emerald City Collection boxen som innehåller samtliga avsnitt ur serien. Jag är inte mycket för serier egentligen med de har onekligen sina fördelar. Så häromdagen såg jag spänt det första avsnittet av serien som jag hade hört så mycket gott om. Jag kan inte säga att den tog mig med storm. Det var bra, men jag hade nog förväntat mig mer. Jag tyckte bilden var lite för grynig och att kameran flaxade för mycket. Det senare tog jag som ett tecken på att man ville få serien att kännas mer verklig.

Något som är anmärkningsvärt är att det bara är 8 avsnitt per säsong. Oerhört lite tycker jag! Avsnitten ligger visserligen på nästan en timme styck så det blir lite att plöja igenom i alla fall. Hur som helst har jag sedan dess kommit ungefär halvvägs in i första säsongen, tre sedda avsnitt, och serien har redan växt i mina ögon. Jag gillar karaktären som agerar berättare och med ögonen i kamera talar om för oss olika detaljer. Det är också han så står för att plantera de moraliska och filosofiska betänkligheterna i åskådaren. Hans medverkan är nästan lite lynch-esque. Harold Perrineau gör en fantastisk roll som denne!

Vilka som mer gör fantastiska roller eller inte är lite för tidigt att säga. Det är heller inte helt självklart hur länge olika rollkaraktärer får vara med i serien eftersom våldet ligger på en sådan nivå att vi som helst kan bli mördad när som helst – och hur brutalt som helst! Tack HBO!

Jag ser fram emot att utforska serien ytterligare och det kommer förstås inte att vara några problem med tanke på att allt ingår i boxen, tillsammans med en del extramaterial dessutom. Bortklippta scener etc. Om det är något att ha i dessa scener eller inte återstår att se.

Flygplan – 2013 – Bilar i lightversion …och så flyger de!

Jag har en gudson, som i sin tur har en storebror som älskar den här filmen. Jag tror att han har sett den minst tre gånger på bio. Men eftersom jag själv inte går på bio i onödan fick jag snällt vänta tills den blev utgiven på ett mer hemmavänligt format. Det var med viss spänning jag undrade om jag skulle se samma storhet i filmen som min gudsons storebror. Det var också med viss spänning jag undrade om filmen skulle hålla samma standard som Bilar och Bilar 2. Det är ju trots allt någon form av spinoff. Men blu-ray skivan i högsta högg startade jag då mitt äventyr…

Inte är det en film att jämföra med sina föregångare. Det märks tydligt att det inte är Pixar som är inblandade i denna. Det finns inte samma magi som i Bilar och Bilar 2. Detaljerna är inte lika klockrena och det är heller inte lika hög standard när det gäller röstskådespelandet, varken de engelskspråkiga originalrösterna eller de svenska rollerna. Det är väl ok men inte mycket mer än så. Vad min gudsons storbror ser i filmen kan jag dock mycket väl förstå. Man måste sätta sig in i kontexten av att han aldrig sett föregångarna och att han är tre år!

Dessutom måste man konstatera att grundpremisserna är ganska lika. Vi har en underdog som vill följa sin dröm och tampas med de stora killarna och tjejerna. Det hela blir ett race jorden runt. Undrar ni vem som vinner? Känns det igen?

Men trots att vi redan har sett allt tidigare och att det trots allts saknas lite detaljskärpa så tycker jag inte att det är en värdelös film. Det är kanske inget jag kommer att se om på mycket länge, med det är å andra sidan inte mycket som hamnar på den listan heller numera. Jag tycker att den hade sina stunder även om den inte når upp till föregångarna. Dessutom tycker jag att den blev lite bättre ju längre filmen gick och det är väl inte helt vanligt. Jag inser förstås att jag inte tillhör målgruppen och att det här är Bilar ”light”. Men om man, som min gudsons storebror, är under fem år har man säkert ett utbyte av den här. Jag menar, hans farfar läste säkert Biggles och flygplan har väl alltid fascinerat ungdomen.

7/10

Bilder: © 2014 Disney