6:e Maj i filmhistorien

Orson Welles skulle ha blivit 98 år idag!

Mario Bavas BARON BLOOD - 1972

Baron Blood

Regi: Mario Bava

1972

Horror

Peter reser till Österrike, till en avlägsen förfaders slott för att finna ut mer om sina rötter. Han får snabbt reda på att hans förfader är ökänd i den lilla by där slottet ligger. Han gick tydligen under namnet Baron Blood och är verkligen inget att skoja med byborna om! Med sig hemifrån har han en besvärjelse som enligt legenden ska bringa den ondskefulle baronen tillbaka från de döda. Föga anar han hur sann legenden är…

För ganska många år sedan nu införskaffade jag båda Mario Bava boxarna men jag har faktiskt inte öppnat någon av dem förrän nu. Mitt minne angående Baron Blood behövde fräschas upp. Jag såg nämligen filmen för många år sedan på bio, då i samband med att även A Bay of Blood, Black Sunday och eventuellt Black Sabbath visades, jag minns inte riktigt. Det var i alla fall mina första bekantskaper med den store regissören och jag var helt tagen. Skulle jag utgått från det minnet hade det inte varit någon som helst tvekan om vilket betyg som skulle vara aktuellt. Men jag tyckte som sagt inte att det vore helt rättvist!

Några saker hade jag helt förträngt, eller åtminstone ändrat åsikt om. Till exempel så tycker jag att filmen under stundom är tämligen långsam. Det är inte den mästerliga spökhistoria som jag mindes den som! Faktum är att själva historien är ganska fånig och verkligen inte originell någonstans. Fast med tanke på att filmen är från 1972 kanske man inte ska räkna med det heller? Dessutom var kanske inte starka historier Mario Bavas starka sida heller. Jag har inte sett alla hans filmer med tillräckligt många för att konstatera att det främst är stil – inte innehåll, som befäster Mario Bavas stjärnstatus!

Det här är en extremt gotisk film, rejält kuslig på sina ställen och med en känsla för bildspråket som får en att nästan tappa andan. Om det är något Mario Bava ska gå till historien för så är det definitivt bildkompositionerna! Det finns kameraåkningar som är helt magnifika och som bidrar till storheten av filmen, men framförallt är det frågan om kusligheten för min del. Det briljanta användandet av skuggor och det fantastiska slottet är helt i särklass. Faktum är att det är en så stor del av filmens själ att jag skulle vilja rubricera det som en del i rollbesättningen. Slottet spelar helt enkelt en avgörande roll!

Jag brukar nästan aldrig bry mig om kommentatorspår, det verkar oftast vara mest trams och flams ändå. Men här är det ingen annan än Tim Lucas som kommenterar och jag vet ingen större kännare av Mario Bavas rullar än honom. Det är faktiskt otroligt intressant information han sitter inne med! Jag måste erkänna att jag såg om hela filmen ytterligare en gång denna information. Men något mästerverk, som jag i mitt minne hade tänkt mig den, är det inte! Det är en fantastiskt effektiv film och den har gott om scener som nästan får en att tappa andan, i synnerhet med Tim Lucas information i åtanke. Det är i och för sig inte dåligt det heller!

8/10

Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10