Recension: Picnic at hanging rock - 1975

Picnic at hanging rock

Regi: Peter Weir

1975

Drama

Fyra flickor går på en egen liten upptäcktsfärd under en utflykt till Hanging rock. Den fjärde flickan blir vittne till försvinnandet av de andra tre. Även Michael (Dominic Guard) ser en kort skymt och blir besatt av Miranda (Anne-Louise Lambert) som en av flickorna heter. Försvinnandet och senare sökandet efter flickorna leder till många frågor men leder inte till några svar. Många föräldrar vill ta sina döttrar ur skolan efter den tragiska händelsen och mrs Appleyard (Rachel Roberts) som äger skolan de går i försöker desperat att hålla den vid liv. Något som inte verkar vara det allra lättaste. Livet blir heller inte lätt för föräldralösa Sara (Margaret Nelson), som är förälskad i Miranda, när det står klart att ingen kommer att betala hennes fortsatta skolgång.

Filmen börjar med en till synes väldigt teatralisk och nästan överspelad euforisk stämning som faktiskt tycks funka i sammanhanget. Jag vet inte om det är det lite styltade dialogen eller kanske den ovana australiensiska accenten. Fotot är vackert genom hela filmen och den nästan drömska miljön förstärks av sparsamt orkestrerad musik.

Något som kan tyckas märkligt i den viktorianska tid, där dygden verkar vara det viktigaste, är en nästan accepterad lesbisk kärlek. Om den är besvarad eller inte framgår inte av filmen och det är bara en av många frågor som tidigt ställs i filmen. Frågorna blir bara fler och fler, inte minst när flickorna försvinner utan ett spår. Inga svar finns som sagt att få och det gör filmen mycket spännande och oviss. Man har inte riktigt koll på vilket håll filmen går åt och det tycker jag är bra. Tittaren tvingas att hitta sina egna lösningar för inget blir serverat på silverfat.

Själva sökandet är artistiskt framställt och klipporna kan nästan ses som Rorschachplumpar, mycket vackert och särdeles subjektivt alltså. Michael som fått se en skymt av Miranda och de andra flickorna startar ett eget nästan desperat sökande efter flickorna. Han har förälskat sig i Miranda, flickan som alla verkar vara mer eller mindre kära i. Han är mer metodisk och framgångsrikare än polisen men mysteriet bara tätnar när man hittar en av flickorna. Fler teorier framläggs och utformas men fortfarande finns inga svar att få.

Trailer: Monica Z - Ett lingonris i ett cocktailglas

Recension: Hansel & Gretel – 2013

Jag kan inte påstå att jag känner till varenda saga som Bröderna Grimm tecknade ner men några av dem känner man till och jag gissar att det här är en av de absolut mest kända. Ändå vill jag inte hävda att jag kommer ihåg den i detalj. En häxa och ett pepparkakshus minns jag och en ugn och så brödsmulor för att hitta tillbaka förstås. Mycket mer än så är det inte och mycket mer än så behöver man heller inte veta för att kunna tillgodogöra sig referenserna till den litterära förlagan här. På något sätt lyckas man få med de flesta av referenspunkterna även om man har moderniserat sagan en hel del.

Förresten så finns det så många filmatiseringar av den här sagan så det gäller väl för mig att tydliggöra vilken av dem det är jag syftar på här. Den är regisserad av Anthony C. Ferrante, är en Asylum-produktion och har Dee Wallace att spela den elaka häxan/gamla tanten i godisaffären.

Det är en ganska ojämn film men ovanligt kvalitativ för att komma från Asylum. Budgeten på $135000 känns välanvänd och det är bara vid några få tillfällen som jag reagerar på gorescenerna. Det finns nämligen några sådana och ett par av dem är fyllda med tarmar. Jag gillar inte det nämnvärt, jag tycker det ser billigt och tramsigt ut. Det funkar kanske i en regelrätt splatterfilm, men inte när man försöker bygga spänning. Andra gånger ser det bättre ut och för det mesta har jag alltså inget att klaga på.

På det hela taget tycker jag dock att det är en lite för seg film. Det saknas den där lilla sista gnistan för att göra det riktigt bra. Antagligen hade det behövts en något mer erfaren regissör för att knyta ihop det fullt ut men det är heller inte så pjåkigt. Skådespelarna gör ok ifrån sig men regissören borde kanske ha kunnat instruera dem lite bättre. Hur reagerar man i den här situationen, det är sådant som regissören borde kunna förse skådespelarna med information om. Dessutom finns det ett par märkliga logiska luckor här och var men allt för att få ihop historien antar jag. På engelska skulle jag ha kallat den för ”a forgettable film” men jag hittar inte riktigt motsvarande fras på svenska.

5/10