Recension: Lady Snowblood 2 - 1974

Lady Snowblood 2

Regi: Toshiya Fujita

1974

Drama

Yuki (Meiko Kaji) blir efter sina hämndaktioner i den föregående filmen arresterad av polisen men blir snart befriad av den hemliga polisen som erbjuder henne ett sätt att få amnesti för sina brott. De vill att hon ska infiltrera motståndsrörelsen och lägga vantarna på ett mycket viktigt brev som, om det hamnar i orätta händer, kan riskera rikets säkerhet. Snart står det dock klart för Yuki att hon blivit manipulerad och att den verkliga planen är att undanröja de, ur regeringssynpunkt oliktänkande människorna.

Liksom i Tarantinos Kill Bill handlar det här om en radikal nedskärning av actionscenerna i andra filmen. Inte för att första filmen var en sprudlande actionäventyr heller men den hade trots allt styrkan av att problematisera situationen en smula, här känns det som det varken blir hackad eller malt. Det är mycket snack och blir på tok för politiskt för min smak. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att kritisera en situation som för länge sedan är passerad och slut. Det känns aningen krystat och en inte lika naturlig hämndhistoria som tidigare. Undrar förresten om inte Luc Besson hittat en smula inspiration här när han skapade den fullständigt briljanta Nikita sisådär 15 år senare.

Våldet, i den mån filmen innehåller explicit våld, är av en betydligt tamare natur än i föregångaren även om vi framåt slutet faktiskt får oss några värdiga scener till livs. Dock vill jag påstå att vägen dit är tämligen blodsfattig och att de blodsfontäner vi faktiskt bjuds på snuddar en Monty Pythonsk stämning. Jag tänker framförallt på scenen i The Holy Grail där den svarte riddaren vägrar ge upp trots att han förlorat både armar och ben. Så illa är det förstås inte här men tankarna vandrar helt klart till såna jämförelser.

Att kopplingen mellan början av den här filmen och slutet av förra är fullständigt obegriplig tycker jag inte gör så mycket. Läser man på lite, och litar på vad andra skrivit runt om på nätet, så upptäcker man att tidslinjen mellan de två filmerna inte stämmer ett dugg och att det måste ha gått åratal mellan dem för att de verkliga referenserna ska kunna funka på ett tillfredställande sätt. För mig, som inte är ett dugg insatt i japansk historia och politik är det dock av föga betydelse. Jag vill se våldsorgier av hämnd på ett realistiskt plan och inget annat. Tyvärr tycker jag filmen bristar lite även när det gäller detta och även om svärdhanteringen var hel övertygande i första filmen heller så har trovärdighetsfaktorn sjunkit en nivå här.

Hur sammanfattar man då det här? Läser jag igenom ovanstående ger jag onekligen en relativt nattsvart bild av mina känslor efter att ha sett filmen, men riktigt så dålig är det sannerligen inte. Är man ett fan av första filmen bör man definitivt se den här också. Om inte annat för att få helhetsbilden av historien, och avsaknaden av action har ju trots allt sin förklaring i att det faktiskt inte är någon actionfilm. Som jag nämnde i början så är det mycket politik och i det avseendet tror jag filmen är mycket intressant för dem som är mer insatta i sådant än jag…

Last Chance Harvey - 2008 - Blir du lika imponerad som jag?

Last Chance Harvey

Regi: Joel Hopkins

2008

Drama

Dustin Hoffman spelar den åldrade Harvey Shine som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Det kan vara en mycket lukrativ sysselsättning men nu verkar det som om Harvey mist lite av sin känsla och hans arbetsgivare tvekar på om de ska behålla honom som anställd eller inte. Mitt i allt detta ska hans dotter gifta sig, fast i London och Harvey ska förstås närvara. Detta råkar sammanfalla med att en av hans viktigaste klienter ska bestämma sig för vilken musik de ska använda och Harvey behöver vara där också. För att göra en lång historia kort så är relationen mellan honom och dottern inte den bästa, för att inte tal om den med ex-frun. Och Dotterns styvpappa har en bättre relation med dottern än honom. Spiken i kistan blir när hon avslöjar att hon hellre vill att styvpappan ska föra henne till altaret, samtidigt får Harvey veta att han blivit av med sitt jobb henna i staterna. Han har nu inget kvar och söker sig till en bar för att dränka sina sorger. Detta visar sig vara en lyckoträff eftersom han då stöter på Kate Walker (Emma Thompson) som han snabbt utvecklar en vänskapsrelation med. De kommer från liknande erfarenhet och de är båda ensamma själar. Mot alla odds växer de allt närmare varandra på bara någon dag. Slutligen inser Harvey att hans arbetsgivare faktiskt haft helt rätt, det här är hans sista chans, fast inte riktigt på det yrkesmässiga sätt som den ursprungliga meningen var, utan på ett mer personligt och romantiskt plan. Harvey lever upp och börjar plötsligt känna sig mer levande igen!

Jag har inte sett min gamle favorit Dustin Hoffman göra något vettigt de senaste åren, eller rättare sagt jag har inte sett honom göra någonting de senaste åren som intresserat mig tillräckligt mycket för att se. Han är han dock fantastisk! Det är de små medlens skådespeleri och även om det kan tyckas vara rutin för en skådespelare med hans begåvning blir jag ändå mycket imponerad! Även Emma Thompson lever ut rollen på ett mycket trovärdigt sätt och jag har inget att klaga på där heller! Dessutom är manuset fullt av roliga och/eller tragikomiska situationer och händelser som gör att man sitter med det lilla fåniga leendet, som jag alltid brukar ta upp, på läpparna.

På pappret är det kanske inte mycket att komma med och filmen är kanske egentligen en romantisk bagatell som man redan sett många många gånger förut men jag tycker den är charmig. Det spelar ingen roll om man känner igen sig och kan räkna ut slutet långt i förväg. Det är själva resan dit som är det intressanta och jag tror filmen hade kunnat hålla på hur länge som helst utan att bli dryg eller seg. Det vill sig om man bara hade hållit samma tempo som man gör i största delen av filmen. Lite karaktärsutveckling i början hade väl kanske kunnat göras lite annorlunda och roligare men man kan ju inte få allt.

Sålunda är det ingen överraskning att Harvey och dottern slutligen kommer närmare varandra och att respekten för honom ökar från alla håll i sällskapet. Det verkar till och med som om ex-frun mjuknar lite på slutet men det är ju egentligen inte det filmen handlar om. Min tolkning är i alla fall att det är den egna inre freden som är det intressanta. Är man bara till freds med sig själv och vad man vill eller tycker är viktigt i livet spelar det ingen roll vad andra tycker.

Hur som helst så hade jag inte väntat mig en så bra film när jag läste handlingen och det visar bara ytterliggare en gång att man inte alltid ska döma boken (eller filmen i det här fallet) enbart på dess omslag, utan faktiskt skapa sig en egen uppfattning med innehållet i beaktande. Så se filmen, du kanske kommer att bli lika imponerad som jag?

La Pianiste - 2001 - avancerade sadomasochistiska lekar

La Pianiste

Regi: Michael Haneke

2001

Drama

Erika Kohut (Isabelle Huppert) är en medelålders professor vid Wienkonservatoriet. Hon lever med sin kontrollerande och övervakande mor och de sover till och med i samma säng. Hennes strikta och disciplinerade vardag består i att ge privatlektioner i pianospelandets ädla konst till mer eller mindre begåvande elever, samt att leva efter de normer som hennes mamma satt upp som passande för en dam i hennes ställning. För att fly undan denna trista vardag tar Erika sin tillflykt till porrbiografer där hon kan få sina lidelser tillfredställda, åtminstone delvis. Allt förändras dock när Walter Klemmer (Benoît Magimel) kommer in i hennes liv. Det är en framfusig och självsäker yngling som förälskar sig i henne och som stöter ganska tydligt på henne. De inleder snart en relation där avancerade sadomasochistiska lekar står i centrum, har Walter gett sig in i något han inte klarar av att fullfölja?

Första halvtimmen eller så går åt enbart för att utveckla Erikas karaktär. Detta sker förvisso i ganska grova drag och vi får snällt ge oss till tåls för att få ut de innersta detaljerna. Detta fungerar mycket bra eftersom karaktären vid första anblicken kanske inte är så mångfacetterad som man senare kommer underfund med. Små detaljer avslöjas och pusslet läggs långsamt bi för bit tills man kommer fram till en helhetsbild. Det är vad man tror i alla fall, men faktum är att karaktären aldrig slutar att växa och man är aldrig helt säker på var man har Erika. Det verkar vara en kamp mellan hennes stela yttre och hennes mer lidelsefulla och perverterade böjelser.

Det är mycket intressant att ta del av den här kontrasten och Isabell Huppert gör en fantastisk insats när hon gestaltar förvandlingen från förtyckt lite mus som blommar ut i och med det sexuella uppvaknandet. Paradoxalt nog är hennes innersta drömmar att bli förnedrad och behandlad som om hon inte var värd någonting, något som påminner väldigt mycket om det liv hon lever till vardags.

Haneke visar också att han inte enbart duger till att bygga upp en karaktär långsamt utan även är mycket framgångsrik provokatör. Den sexuella sidan av Erika passar verkligen inte hop med hennes yttre och när hon går på porrbio läggs det in riktigt hårda pornografiska sekvenser för att liksom belysa hennes ensamhet eller böjelse för att bli dominerad. Jag kan tänka mig att mången pryd filmtittare satt i halsen just under dessa sekvenser om man inte i förväg vetat vilka tricks Haneke kan bjuda på när ha är på det humöret. Hur som helst finner jag det vara ett särdeles effektivt och mycket intressant grepp som jag önskar fler regissörer vågade prova. Det handlar inte om pornografin i sig utan snarare om att våga bryta mot de invanda mönster som vi vanligtvis matas med.

Men även om handlingen centrerar sig kring en enda person så är det inte den enda viktiga karaktären i filmen. Modern är förstås av stor betydelse och kanske till och med att anklaga för att den inlåsta person Erika gömmer under sitt tittar fram. Utan vidare kan man tolka det som ett tecken på förtryckets rekyl där Erika instinktivt intar en trotsig ställning mot det som förväntas av henne. Självklart är också den framfusiga ynglingen Walter som blir en den av kärleksäventyret av stort intresse. Jag tycker dock inte att Benoîts rollgestaltning är lika intressant som Isabelles men det är väl kanske inte så konstigt heller. Han har inte den typen av inre kamp att handskas med utan ska egentligen bara anpassa sig till Erika nycker och bestämma sig för om han får ut någonting av hennes sadomasochistiska lekar eller inte. Slutligen är det heller inte helt klart om hon får ut det hon förväntat sig heller, eller om det i själva verket är hon som tagit sig vatten överhuvudet. Slutet är minst sagt öppet för tolkningar!

Hur som helst är det en fantastisk film som förtjänar alla mina djupaste rekommendationer!