Recension: The Last Exorcism – 2010

Det här är en av de där filmerna där allt berättas och visas genom att det är någon i filmen som filmar händelseförloppet. Kända exempel för den oinvigde för detta är till exempel: Blair Witch Project, Cloverfield och [REC]. Resultaten av denna metod är väldigt skilda, ibland funkar det hur bra som helst medan det ibland blir lite styltigt och onaturligt. Det gäller att få filmen att verkligen vara naturlig och det är inte alltid det lättaste! Den återkommande nackdelen med den här medoden är att när kameramannen flyr för sitt liv finns det heller ingen möjlighet att få reda på vad som verkligen händer i den miljö han flyr ifrån. Här får vi följa dokumentationen av en exorcism, en falsk exorcism till råga på allt där exorcisten avslöjar sina knep och bluffmetoder. Det är till en början ganska segt men efter ungefär halva filmen eller så börjar den bli riktigt spännande. Det är inte helt självklart vad som verkligen händer, är det lilla flickan verkligen besatt eller är hon förtryckt av sin überreligiöse pappa att tro att det är något fel på henne? Till slut kommer sanningen fram och exorcisten får dessutom lära sig någonting om sig själv och sina metoder. Jag kan också hitta moraliska betänkligheter som inte ställer religionen i en god dager om man säger så. Det är inget som ligger i den ytliga handlingen men om man läser lite mellan raderna finns den definitivt där!

6/10

Boys on the Run – 2003 - Den känns onekligen lockande.

Handlingen att en ung pojke blir intagen på ungdomsvårdsskola, för att sedan rymma och hamna mitt i en människojakt känns onekligen lockande. Tyvärr lyckas inte filmen vara spännande en enda gång och det blir alldeles för mycket ungdomsäventyr av det hela. Jag kan väl inte påstå att skådespelarinsatserna suger men så rysligt övertygande är det verkligen inte. I alla fall inte från de tre ungdomarna och inte från filmens stjärna – birollsinnehavaren Ron Perlman heller. Det är helt enkelt lite för ”light” av allting! Det finns inget allvar i fängelsevistelsen, som man visserligen enbart har med för att förklara varför de två ungdomarna rymmer tillsammans ut i vildmarken. Det finns heller inget allvar i människojakten och faktum är att jag struntar fullständigt i hur det går…

3/10

Beaufort - 2007 - Skitiga krigsmiljöer!

Beaufort

Regi: Joseph Cedar

2007

Drama/Krig

En grupp soldater är posterade vid utposten Beaufort, som intogs redan på åttiotalet. Det är en viktig plats med Israel har beslutat att överge den och dra sig tillbaka nu, sisådär tjugo år senare. Det är de sista skälvande dagarna och tjugotvå årige Liraz försöker styra sin grupp ur hopplösheten och tillbaka på meningsfullhetens väg igen, trots att granaterna regnar ned kring dem och att en efter en får lämna fortet i en kista. Det är inte lätt att hålla modet uppe, men de gör sitt allra yttersta innan de får lämna platsen och spränga Beaufort i bitar bakom sig.

Filmen tar sin början med en iakttagande, nästan voyeurismisk, känsla. Det är långa tagningar med sparsamfilmmusik som verkligen ger en intim känsla. Det blir nästan lite dokumentariskt av det. Soldaternas isolering och krigets meningslöshet gör att soldaterna tappar sin glöd och den, nästan flegmatiska känslan, visualiseras på ett ypperligt sätt av bildspråket. Det ät trovärdiga miljöer och bra skådespeleri och känslan av verklighet förstärks ytterliggare.

                               

Det långsamma tempot speglar soldaternas tristess på ett effektivt sätt, nästan lite för effektivt då det emellanåt nästan blir för jobbigt att behålla intresset för filmen. Det händer inte mycket och det är inte svårt att förstå varför soldaterna tar varje tillfälle i akt att muntra upp sig själva med allehanda lustigheter mitt i vardagstristessen. Med små enkla medel överlever de dag för dag, fast det är klart att de ibland blir påminda om kriget och sin egen dödlighet också, var gång en kamrat få lämna fortet i en kista.

Men just när man undrar om man verkligen ska orka igenom filmen händer något. Nästan på minuten mitt i filmen blir den plötsligt intressant, man känner med soldaterna och allt medan de själva verkar inse vilken meningslöshet de befinner sig i, gör vi – publiken, också det. Man börjar identifiera sig med soldaterna och deras situation, vilken frustration de måste känna när evakueringsordern låter dröja på sig, kanske på grund av någon mindre politisk finess. Det står helt klart att verkligheten för soldaterna längst fram i ledet och den för kommandocentralen, som tar de strategiska och långsiktiga besluten, är helt skilda från varandra.

Åtminstone en del av sanningen bakom detta ökande intresse från filmen mittpunkt torde ligga i att kameraarbetet förändras steglöst i och med det att vi lär känna dem bättre. Den tycks flytta sig närmare och närmare personerna i fråga utan att för del skull gå över till några utpräglade närbilder.

Gillar man skitiga filmer i krigsmiljö som inte väjer för att visa verkligheten lär man även gilla denna!