Machete Kills – 2013 – Grindhouseimitation

Som vanligt har jag väldigt dålig koll på föregångaren, det brukar vara så när jag ser på uppföljare. Det är dessutom flera år sedan jag såg den vilket inte gör saken lättare. Det jag får göra är att läsa mina recensioner och försöka minnas utifrån det. Så fick jag göra här. Det visade sig att jag tyckte väldigt bra om den första filmen. Det gäller bara att se den i sin kontext. Samma är det med denna, ser man den som något annat än vad den faktiskt är lär man bli grymt besviken. Ta inte filmen på för stort allvar!

Alltihop inleds med en trailer. Om det är en kommande film oklart men efter att ha sett hela filmen känns det som en naturlig utveckling av filmserien. Själva grindhouseimitationsgenren har ju producerat falska trailers förr om man säger så. Minns jag rätt var väl Machete en sådan från början. Det var i alla fall vad som sades om den.

Men även om man inte ska ta filmen på först stort allvar blir det lite mycket av det hela. Kanske inte i början, då håller filmen sig trots allt på mattan, men när den närmar sig slutet har man tagit i så att det blev över till både rock och väst. Jag tycker mig se inspiration från cyberpunkjapan. Det är visserligen väldigt underhållande på sitt sätt men samtidigt så ger det lite trams-och flamsvibbar som är för stora för en film av en sådan kaliber. Det blir för mycket komedi av det.

Men det är kul att se så många så pass kända skådespelare, även om många av dem inte är med särskilt mycket. Mel Gibson, Michelle Rodriguez, Lady Gaga, Antonio Banderas, Cuba Gooding Jr., Vanessa Hudgens och så Charlie Sheen – fast under sitt riktiga namn Carlos Estevez. Det passar ju bra i en film som handlar så mycket om Mexico och som har Danny Trejo i huvudrollen!

Blodet skvätter rikligt genom hela filmen och man har absolut inte hållit igen på döden någonstans. Det är väl inte så att filmen chockar men den ger oss onekligen lite oväntade dödsscener, både när det gäller karaktärer och metoder. Det är något som jag uppskattar. Men det blir som sagt lite mycket till slut och jag tycker inte att det är en riktigt värdig uppföljare till den första filmen. Sevärd trots allt men jag önskar att man hade hållit igen lite…

6/10

Död Snö 2 – 2014 – Överlägsen uppföljare!

Jag var en av dem som inte var överförtjust i den första filmen. Det spelade förstås ingen roll, filmen fick sin fansskara och nådde snabbt kultstatus ändå. Nu har alltså uppföljaren kommit! Den har allt som första filmen saknade! Den är genomtänkt, smart, rolig och med några fantastiska effekter. Den tar sig inte på fullt allvar och driver precis lagom mycket med sig själv. Om handlingen i denna passar som handen i handske mot förra filmen vågar jag inte svara på, för mitt minne av sådana detaljer är mycket vagt. Men det känns som att det funkar.

Det är nya Nazi-zombies, eller om det är samma återuppståndna igen, styrda av Herzog – SS Zombien. Det är osäkert vad som driver honom men det är i alla fall helt uppenbart att han inte har några planer på att förbli död. Splattereffekterna går aldrig riktigt överstyr och blir tramsiga. Det värsta som finns är när man hänger sig åt tarmgräveri, men bara vid något enstaka tillfälle begagnar man sig av tarmar i effektfloran.

Det är en rolig film. Visserligen borde man väl tycka att nazizombies och den onda bråda död de står för, skulle vara något skrämmande. Det kunde det kanske varit om man hade haft ambitionen för det. Det tror jag dock inte är fallet. Karaktärerna är totala parodier och klichéerna är tydligt medvetna. Man har lyckats bra med att göra en poäng med dem. Det blir roligt, inte skrämmande att se hur man skjuter huvudet av zombierna och allt det andra som blöder också.

Filmen är delvis på norska och delvis på engelska. I den här kommer nämligen ”the zombie squad” och hjälper till. De är amerikaner som känner till allt som är värt att veta om zombies och kommer för att hjälpa till. Det blir rejält blodigt innan de är klara kan jag lova!

Överlag håller filmen ett bra tempo, det är bara nån enstaka period där man kunde önska en tempohöjning. Men nästan alla filmer har ett eller två tillfällen när man sänker tempot och förbereder för slutspurten.

8/10

The Pink Panther – 1963 – mer lätt leende än gapskratt!

På den tiden då köpfilmer på VHS låg i sin vagga i Sverige skaffade jag den här filmen. Tidigare hade jag sett en eller två av dess uppföljare och var naturligtvis mycket intresserad av att se originalet. Lika intresserad som jag var, lika besviken blev jag! Den levde inte alls upp till mina förväntningar och heller inte till de uppföljare jag redan hade sett. Därför var det med viss skepsis jag nu såg om den här filmen, på DVD den här gången. Skulle jag fortfarande tycka att det var en film som behövde element av sina uppföljare eller skulle jag gilla den bättre nu?

Redan i den klassiska tecknade inledningen som filmerna stoltserar med inser jag att den är annorlunda jämfört med det som har blivit förknippat med filmserien. I uppföljarna är det Clouseau som förödmjukas men i den här är det istället den rosa pantern som råkar illa ut. Helt omvänt alltså. Det är heller inte en film som sätter Peter Sellers i huvudrollen. David Niven, som spelar Sir Charles Lytton – The Phantom, ökänd inbrottstjuv som lämnar en handske med ett P på som signatur för sina brott, har en minst lika stor roll.

Humorn är annorlunda, det är visserligen slapstick från Peter Sellers men ändå inte på ett riktigt lika dumt sätt mot vad som senare ska bli. Clouseau är inte lika korkad som han senare kommer att bli och det finns ingen Herbert Lom som blir tokig på honom. Någonstans i balgrunden skulle man väl kunna kalla filmen för en sängkammarfars med sina förvecklingar men den är inte tillräckligt avancerad. Det är helt enkelt inte så roligt, mer lätt leende än gapskratt, möjligt med något småfniss här och där.

Sedd i dagens ljus tycker jag inte att filmen har åldrats särskilt väl. Det är kanske tidetypisk stil men det blir lite för mycket teaterföreställning av det hela. Replikerna levereras styltigt och hela produktionen är lite livlös. Det är en mer underhållande film än vad jag mindes den som, det är helt klart. Men det är trots allt inget jag kommer att se om på väldigt länge. Det är värd att ha i referensramen enbart för uppföljarnas skull och inget annat. Något så ovanligt som ett original som inte klår sina uppföljare!

5/10