Hercules – 1958 – Faktiskt riktigt bra effekter!

Egentligen suger den här filmen om Hercules ganska hårt men den har trots allt positiva sidor. För det första är Mario Bava tillskriven fotot, bara en sådan sak gör filmen sevärd. För det andra är faktiskt Steve Reeves fantastisk i rollen som Hercules, inte på grund av sina skådespelartalanger, de lyser med sin frånvaro när det gäller alla inblandade. Hans fysiska manifestation är däremot briljant. Sällan har en kroppsbyggare gestaltat denne hjälte på ett bättre sätt. Jag tänker mig Arnold Schwarzenegger i Conan, fast större och starkare!

För det tredje är man faktiskt trogen mytologin så till vida att man hänvisar till Zeus som Jupiter, vilket är korrekt. Hercules är ju som bekant det romerska namnet på Herakles, som han heter i den grekiska mytologin. Det är det många som har missat, eller helt enkelt struntat igenom årens lopp. Jag gillar det, men resten av manuset är inget att hurra för.

Sällan har jag sett en rörigare film. När det kommer till de mytologiska inslagen tycks man ha tagit dem, placerat dem i en hatt och sedan lottat i vilken ordning man ska berätta dem. Det finns ingen kontinuitet i det och jag tror att det mesta av filmen faktiskt går ut på att låta Steve Reeves visa upp sina muskler. Han gör det bra men det är också det enda han gör. I övrigt känns det som att man har tagit alla legender man kan komma på som har det minsta samröre mer Hercules och tryckt samman dem för att få med så mycket som möjligt. Gärna allt i en enda röra…

Till filmens försvar måste jag betona att effekterna i filmen faktiskt är riktigt bra. Det må vara montage och traditionell trickfilmning men det är få tillfällen då detta blir uppenbart. Då det även är Mario Bava som ligger bakom dessa, förutom fotot, är jag egentligen inte förvånad. Men det är tragiskt att arbetet med filmen är så ojämnt. Det är allt för många negativa aspekter för att väga upp de positiva – tyvärr!

3/10

Vaxdockan – 1962 – som en knytnäve i mellangärdet!

Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson, utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.

Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.

Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran, strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!

Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento inspirerades av Mattssons filmer är det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.

Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.

8/10

Elysium – 2013 – Matt Damon och Jodie Foster

För någon dags sen stod valet mellan den här och Oblivion med Tom Cruise. Valet föll på den senare. Det var emellertid helt omöjligt att släppa denna och jag visste att den inte skulle ligga länge innan jag tog tag i den.

Som Science Fiction är den ganska stereotypiskt dystopisk. Det är vad man i det närmaste skulle kunna kalla för postapokalyptiska miljöer även om tankarna kanske inte i första hand knyter an till en värld efter det stora kriget. I stället tycker jag att det är lätt att föreställa sig vår egen värld med den segregering som verkligheten bjuder på. Det handlar om de rika få, som bosätter sig i/på Elysium. Det är en värld som i det närmaste kan beskrivas som en konstgjord jättesatellit som kretsar kring jorden.

Resten av befolkningen är kvar på jorden som lätt kan jämföras med ett arbetsläger. I och för sig tror jag inte att filmen är politiskt menad men att dra paralleller till andra verk – 1984, Total Recall och Metropolis känns inte svårt. Det finns en totalitär makt som styr allt och det verkar onekligen vara pengarna som styr folkets uppdelning. Det är lite som vår egen värld, de rika västländerna blir ännu rikare medan tredje världen svälter. Man har möjligen svept in dessa fakta i en dramatisering men det är inte svårt att se igenom detta.

Jag trodde att det skulle vara en film som kändes som fiktion och fick något kvasirealistiskt. Jag är beskviken. Matt Damon, som gör huvudrollen är ok. Jodie Foster som styr Elysium, åtminstone bakom fasaderna är ok. I stort sett alla är ok faktiskt. Men inte mer än så. Det verkar inte som att det finns någon glöd i Jodie Fosters prestation i alla fall. Hon kanske inte har möjlighet att välja och vraka mellan rollerna men ska sanningen fram så var det länge sedan hon imponerade nu. Det är kanske dags att börja bruka allvar igen? Matt Damons rollkaraktär är allt igenom förutsägbar, liksom hela filmen är. Vi har sett allt förut!

Jag kan hitta element av Johnny Mnemonic, i det avseendet att den information som alla jagar finns i huvudet på Matt Damon. Det går onekligen att jämföra med diverse filmer som delar upp sin befolkning mellan rika och fattiga. De rika är vackra till det yttre men egentligen superonda och drar sig inte för att offra vem som helst för sin egen framgång. De fattiga å andra sidan har en motståndsrörelse och arbetar frenetiskt med att få systemet på fall. Kommer de att lyckas? Vad tror du?

Det finns scener som passar in i konceptet science fiction. Mest är det frågan om mekaniska, hydrauliska och tekniska hjälpmedel som kan skruvas fast vid människokroppen för att göra den starkare och snabbare. Antagligen är detta en förvändning för några av actionscenerna, som trots att de blir tröttsamma i längden faktiskt är rätt bra gjorda.

5/10