Holes – 2003 – Vad är det egentligen de söker efter?

Regi: Andrew Davis

Äventyr/Komedi

Egentligen är det här ingen film som borde tilltala mig. Visserligen är jag en sucker för äventyrsfilmer som främst riktar sig till de yngre åldrarna, kanske tonåren, men det här är ingen sån. Självklart är det en barnvänlig sak eftersom det är Walt Disney Pictures som ligger bakom den, men det är inte något egentlig äventyrsfilm. Det är lite småkomiskt och bisarrt också, bisarrt på ett lite barnsligt sätt. Filmens huvudperson heter Stanley Yelnats (ja, det är en palindrom) och har en far som forskar i hur man får bort odör från använda skor. Bara där borde man ryggat tillbaka. Men det är inte så hemskt som det låter, det är inte så väldigt framträdande.

Det som däremot är framträdande är att Stanley råkar bli anklagad för stöld och skickas iväg på läget för att lära sig veta hut. Ja, mer eller mindre är det då! På detta läger, där han naturligtvis inte är ensam, får han gräva hål i öknen. Det sägs att det är i uppfostringssyfte men det förstår man snabbt att det inte är. Det är endast ett svepskäl för att få dessa ungdomar, nästan barn, att gräva och leta efter något specifikt. Länge får man gissa innan man får svaret och jag måste säga att det är nästan det bästa med filmen: ovissheten, absurditeten i att gräva hål på hål mitt ute i öknen. När man väl får alla pusselbitarna är det inte lika intressant längre!

I de stora rollerna, förutom Shia LaBeouf som Stanley återfinns Jon Voight som spelar över lite för mycket. Det funkar i en film som denna som vänder sig till yngre men det blir lite för mycket karikatyr tycker jag. Det är synd för jag brukar gilla honom! Sigourney Weaver är däremot fantastisk! Och ung ser hon ut att vara också. Fast det är klart, filmen har ju trots allt ett tiotal år på nacken.

När filmen är slut ställer man sig frågande till vad det var som var så speciellt med den. Det är inte riktigt så att den trollbinder men den har onekligen något som håller intresset uppe. Jag kan ännu inte sätta fingret på det. Dessutom finns det lite äckelsensmoral som jag egentligen är totalt allergisk mot. Men man lyckas väva in det i precis lagom mycket komedi för att det faktiskt ska funka. Detsamma kan gälla parallellhistorien som är tämligen antirasistisk till sin natur. Det är tillräckligt medvetet och tillräckliga klyshor för att det ska funka. Det blir inte den bästa filmen i världshistorien och inte den bästa från Disney heller men klart underhållande för stunden i alla fall!

6/10

Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan

Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…

Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.

Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10

Trailer: Escaping the Dead