Vilse i Pannkakan - 1975 - Inte förstörde den min barndom i alla fall!

Vilse i Pannkakan

Regi: Staffan Westerberg

1975

Fantasy/Äventyr

Staffan (Staffan Westerberg) är fem och ett halvt år eller 2907 dagar, så han är ganska gammal. Hans mamma och pappa lämnar honom med en gigantisk pannkaka som han ska äta upp, men han vill inte! Plötsligt hörs en röst från pannkakan och fram tittar Vilse, en liten krabat inte större än ett finger som bor i pannkakan tillsammans med sin maka Vilja och en massa andra figurer. Trashanken som ska segla med sin båt till horisonten eller den elaka Storpotäten som vägrar dela med sig från sitt stora potatisland.

Det finns väl egentligen inte så mycket att säga om den här serien som inte redan har sagts. Den har anklagats för att ha förstört barndomen för en hel generation men jag tog då i alla fall ingen skada av den. Jag var fem år gammal när serien gjordes och gillade den skarpt. Därför var det med stort intresse som jag ånyo bekantade mig med den igen när tillfälle äntligen gavs.

                                   

Jag konstaterade snabbt att om jag inte haft en nostalgisk koppling skulle jag nog ha stängt av ganska så raskt. Ändå lyckades serien att fånga mitt intresse av någon skum och mystisk anledning och de första fem av de totalt tio avsnitten försvann utan att jag knappt hunnit blinka. Ju längre berättelsen pågår desto intressantare blir den, man lär faktiskt känna karaktärerna även om de råkar vara dockor och tydligt manövrerade av mänskliga händer. Staffan Westerberg försöker heller inte dölja detta vilket jag tror hade varit ett ödesdigert misstag.

Det uppenbarades också för mig att trubaduren som spelar låtar mellan avsnitten och även en del symboliserande visor som ingår i berättelse är ingen mindre än – Thomas Wiehe! Jag älskade denna musik som barn och när jag nu återhör den lite drygt 30 år senare älskar jag den fortfarande! Thomas var en av mina absolut första musikaliska idoler och det är inte svårt att se vilken inverkan han haft på mig om jag nämner favoriter som Bengt Sändh och Finn Zetterholm för att inte tala om Thomas äldre bror Mikael Wiehe och den störste av dem alla Cornelis Vreeswijk – idel trubadurer! Skulle du läsa det här Thomas, så ska du veta att du var den förste som banade väg för alla de andra!

Annars är berättelsen ganska allvarsam och surrealistisk och det finns säkert hur mycket metaforer och symbolism som helst under ytan om man är ute efter att analysera. Ser man den här som barn är man lyckligt ovetande om detta och som vuxen betraktare finner jag det heller inte helt självklart. Staffan Westerberg själv hade dock säkert väldigt roligt när han agerade berättare av sitt eget poetiska manus och dolde hemligheterna väl.

Det här är ett stycke kulturskatt, den saken är helt klar!

7/10

Vem är du? - 2005 - Svensk svår Anden-i-glaset film!

Vem är du?

Regi: Jonas Skelterwijk

2005

Horror

Vännerna Kim, Kalle och Johan (Nils Olsson, Staffan Andersson och Ola Roxendahl) förbereder en spöklik kväll i en gammal spritfabrik. Men hjälp av lite tända ljus och gott om öl planerar de en mysig kväll med tjejerna Stina, Lisa och Åsa (Anna Rydberg, Estelle Lönnberg och Nour El-Refai). De ska leka ”anden i glaset” och vilken plats vore mer lämpad än just det rum där den gamla vaktmästaren brutalt mördade sin fru för bara några år sedan? Reglerna gås igenom, skriv din fråga på en lapp och viska den sen i glaset. Men ställ aldrig någonsin den förbjudna frågan, frågan som väcker det onda till liv – vem är du?

Till en början funderar man onekligen på vad det egentligen är man har valt att titta på. Det skriker amatörfilm lång väg och skådespelarinsatserna är verkligen bortom all kritik. Att man dessutom valt att göra filmen på skånska påverkar heller inte dessa insatser på något positivt sätt. Missförstå mig inte nu, som skåning själv ser jag detta tilltag i grund och botten som förträffligt, men det låter så överdrivet styltat. Nästan som om man har ansträngt sig för att tala så tydligt som möjligt. Bildspråket kan också till en början upplevas som väldigt fladdrigt och kameravinklarna som tröttsamma men om Ni läser vidare så ska jag förklara varför det inte är så illa som det först låter.

Man sugs in i filmen och skådespelarna till trots så vill man veta mer av historien. Finns det verkligen en okänd ondska absorberad i väggarna i den gamla fabriken eller håller killarna bara på att lura tjejerna för att komma innanför deras trosor? Vem, vad, hur och varför är frågor som susar genom skallen. Efterhand bättrar sig skådespeleriet också och man kommer på sig själv med att faktiskt inte störa sig alls på det. När karaktärerna verkligen börjar bli rädda funkar det riktigt bra! Det ser äkta ut och de udda kameravinklarna bidrar tillsammans med den mycket lämpliga filmmusiken till att höja stämningen.

Det är svårt att skriva vidare utan att avslöja viktiga händelser i filmen. Den bygger ju i mångt och mycket på just den nyfikenhet man har som tittare, åtminstone från mitt sätt att se det. Jag kan ju i alla fall säga så mycket att jag rekommenderar filmen varmt, framförallt till dem som gillar spökhistorier. Quijaboardsfilmer växer inte på träd och när det dessutom produceras en svensk sådan tycker jag man ska ta tillfället i akt!

Kort sagt: gillade du Long time dead och witchboard 1 & 2 tycker jag definitivt du ska se där här. Den är kuslig utan att för den sakens skull bada i blodsdrypande effekter. Det gedigna hantverket bakom kameran får göra jobbet helt enkelt!

5/10

Polisen i Strömstad – Fem miniserier från 1982-1996!

Jag har tidigare skrivit om två av de här miniserierna – de två första: Polisen som vägrade svara och Polisen som vägrade ge upp. Nu har jag även sett de övriga tre i samma serie miniserier och tänkte helt sonika slå ihop mina intryck till en enda text.

Först och främst måste jag konstatera att det är tämligen stor skillnad mellan dem i kvalitet. Generellt skulle jag vilja säga att de blir bättre och bättre ju mer åren går. Det vill säga att de senare är bättre än de första. Det stämmer väl på sätt och vis. Man har lärt sig lite längs vägen kan man tycka. Och det har man, det är inte samma misstag i slutet av serien som det är i början. Poliserna är allt som oftast genomkorkade fortfarande och karaktärerna är mer underhållande som parodier än som något man kan ta på allvar i en spännande polisserie.

För särskilt spännande är det ovanligt att det blir. Fallen är ofta ganska enkla egentligen men det tar långt tid att komma till skott för polisen. I det avseendet är det kanske realistiskt, men om man ska till att jämföra med andra polisfilmer är det inte särskilt representativt. Ofta är det mer nostalgi än kvalitet om man ska vara riktigt ärlig.

Något som är kul att det faktiskt förekommer en hel del kända ansikten som svischar förbi i mer eller mindre små roller. För att nämna några kan vi ju ta Lars Väringer och Carl-Einar Häckner i Polisen och Domarmordet. Per Ragnar medverkar i Polisen som vägrade ta semester och i den sista miniserien Polisen och Pyromanen kryllar det av kändisar i mindre roller. Bland annat ser vi Siwert Öholm och Lasse Brandeby i cameos, helt utan repliker.

Att försöka räkna ut hur det ligger till är en blandning av meningslöshet och självklarhet egentligen. Det kan vara precis så man tror att det ligger till eller hur omständigt och långsökt som helst. Det är inte riktigt det som är poängen med de här miniserierna. Det har nog aldrig varit tydligare att det är persongalleriet och skådespelarnas samverkan med varandra som är det underhållande. Inte minst när det gäller Stefan Ljungkvists karaktär, den något tröge polisman Evald Larsson. Denne blev föresten omåttligt populär hos svenska folket när serierna ursprungligen gick på SVT. Det är inte svårt att förstå varför. På något sätt verkar det alltid som att en underdog får sympatier och man kan väl inte påstå att de andra poliserna är särskilt snälla mot honom. Det är helt enkelt synd om honom…

Som en röd tråd genom hela serien finns också Evald Larssons Pistolskytte VM för poliser som han aldrig kommer iväg till. Han lyckas alltid skada sig på något vis så att han inte kan delta. Det är just denna och andra komiska sidospår som gör serierna till vad de är. Lika röd tråd är att han faktiskt lyckas charma fruntimren i bygden hur lätt som helst. De andra är förundrade över hans metoder! Till syvende och sist är det en mycket dedikerad polisman och det får han tillfälle att bevisa gång efter gång utan egentligt gehör från kollegorna.

Jag gillar serien men det är som sagt lite skillnad på kvaliteten. Den sista miniserien är nästan hur bra som helst medan ett par av de andra håller högst medelmåttig klass. Det som det oftast brister på är slagsmålsscener med onödigt överdramaturgisk musik. Så nu vet ni det. Även om det finns en komisk ton genom hela serien är det knappast meningen att det ska vara det pekoral som det faktiskt blir när man tar i alldeles för mycket med dramaturgin. På det hela taget tycket jag dock att man borde införskaffa boxen, inte minst av nostalgiska skäl om man är tillräckligt gammal.