The Oddyssey - 1997 - Grekisk mytologi!

The Oddyssey

Regi: Andrei Konchalonsky

1997

Fantasy

Efter det mångåriga trojanska kriget vill Odysseus inget hellre än att återvända hem till sin älskade Penelope. Att hans son Telemachus var precis nyfödd när han tvingades fara till stridens hetta gör sannerligen inte saken mindre åtråvärd. Men hans högmod gör havsguden Poseidon vred på honom. Straffet blir att han för alltid ska irra omkring på Poseidons hav och aldrig få återse sitt kungarike Ithaka eller sin älskade hustru Penelope. Fast besluten om att lyckas med bedriften att ta sig hem trots gudens bestraffning börjar en av de mest kända äventyrsresorna genom historien.

Trots att det här faktiskt är en TV-film håller den förvånansvärt hög standard. Men med en budget på 400 millioner kronor kanske man kan kanske begära en del av slutresultatet också!? Visserligen kan inte en del av filmens stjärnor varit helt billiga att anlita. Till exempel så medverkar Armand Assante som filmens huvudkaraktär Odysseus och gör ett riktigt bra jobb. Isabella Rosselini spelar gudinnan Athena som visserligen är en mindre roll i sammanhanget och så är även Christopher Lee’s gestaltning av siaren Theresias. Vidare hittar vi till exempel Greta Scacchi som Penelope, Vanessa Williams som Calypso, Eric Roberts som friaren Eurymachus och Michael J. Pollard som Aeolus.

Personligen anser jag att Greta Scacchi gör det bästa jobbet av alla. Hon är helt trovärdig rakt igenom medan en del andra karaktärer kan framstå som lite löjliga emellanåt. Hon visar sin saknad efter sin make Odysseus på ett mycket bra sätt. Jag kan visserligen inte påstå att Armand Assante gör mycket sämre ifrån sig på det planet, det är aldrig någon tvekan om hur mycket han saknar sin älskade hustru. Men han är ändå ute på äventyr och så mycket annat händer honom att det inte blir hans huvudsakliga uppgift.

Man har inte tagit med alla Odysseus äventyr längs den långa resan hem i filmen men den är ju trots allt bara tre timmar lång så allt får hur gärna man än vill inte plats. De mest centrala delarna finns naturligtvis med och jag gissar att äventyret den väldiga cyklopen Polyphemus är den mest kända av dem alla. Odysseus lurar honom listigt att tro att hans namn är ”ingen” och när Odysseus män stuckit ut cyklopens enda öga kan han bara ropa till sina bröder att ”ingen har stuckit ut mitt öga” – helt brilliant egentligen!

Effektmässigt fungerar filmen väl utan att vara något referensverk i sammanhanget. Monstren Scylla och Charybdis ser utmärkta ut och gudarnas budbärare Hermes flyger med en trovärdighet som skulle funka i vilken äventyrsmatiné som helst.

En mytologisk fantasyfilm som jag helt klart rekommenderar!

Recension: The Factory – 2012

Ett ganska ordinärt polisfilmsdrama egentligen. John Cusack är ovanligt blek men är som vanligt intressant att titta på. Här jagar han en seriemördare som ger sin på prostituerade som inget saknar i alla fall. När hans egen dotter blir kidnappad blir det personligt. Det finns några saker som utmärker den här filmen jämfört med alla de andra som på pappret är precis samma sak. Jag menar, vi har sett polisers barn bli kidnappade förr och vi har sett personliga vendettor. Det är egentligen ingen skillnad här men ett par detaljer framåt slutet gör att jag måste höja den här snäppet över det vanliga polisfilmsträsket.

7/10

Recension: One Missed Call - 2003

One Missed Call

Aka: Chakushin Ari

Regi: Takashi Miike

2003

Horror

Yoko (Anna Nagata) får ett samtal på sin mobiltelefon, samtalet tycks komma från hennes eget nummer och datumet för samtalet är daterat tre dagar framåt i tiden. 72 timmar senare upplever Yoko situationen som samtalet antydde och dör. Hennes väninna Yumi (Kou Shibasaki) får efterhand reda på att flera personer råkat ut för liknande händelser och när hon själv får ett liknande samtal görs en TV-show av hela saken. Ett medium anlitas av TV-bolaget som ska kunna styra ”de onda andarna”. Var kommer dessa mystiska samtal egentligen ifrån? Finns det en naturlig förklaring eller är det övernaturligheter i rörelse?

Till en början måste jag säga att det här faktiskt var en ganska spännande film även om den inte var speciellt originell i sin handling. Att få ett meddelande från sig själv just när man upplever dödsögonblicket måste dock säkerligen vara alldeles fasansfullt och filmen använder detta element gång efter gång. Tyvärr blir det lite tjatigt i längden och tyvärr saknar filmen, likt många av de asiatiska skräckfilmerna, mycket av den sortens logik som finns i västerländsk film. Det är kanske inte en nackdel och jag välkomnar ofta nytänkande och kreativitet, här blir det dock bara otydligt och svårförstått.

En av de största behållningarna med filmen anser jag förresten vara den satiriska ställning filmen tycks ta emot extrema Japanska TV-shower. Kan man verkligen göra TV av allt?

Står man ut med att saker och ting inte alltid presenteras i rätt ordning, eller att det inte ens tydliggörs att handlingen fragmenteras, kanske man rent av tycker den här filmen är lyckad. Helt klart är att den är öppen för tolkningar och när filmen är slut måste man sitta kvar en stund för att klura ut vissa mysterier, bilda sig teorier om varför saker och ting egentligen hände och vad Takashi Miike ville ha sagt med filmen.

I övrigt är det här en kompentent film, scenerna är snyggt filmade ur spännande kameravinklar och lagom mycket av mysteriet visas. Allt blandas upp med storartade skådespelarinsatser som egentligen är huvudingrediensen i filmen. Vill du se monumentala, blodiga effekter har du vänt dig på fel håll, det här är en spökhistoria som sakta guppar fram likt en segelbåt på en spegelblank sjö. Tempot är lågt och stämningen hög.

Inget utöver det vanliga men gillar man den nya tidens asiatiska rysare bör man gilla även den här.