Recension: Shark Week – 2012

Sju kidnappade personer försöker överleva en vecka i en galen miljardärs hämndspel. Varje dag måste de möta en ny hajart och komma på ett sätt att döda den för att komma vidare till nästa del i banan. En efter en faller de offer för de blodtörstiga hajarna…

Som ovanstående förtäljer är det inte en hajskräckfilm i konventionell mening som det handlar om. Personligen får jag vibbar av filmer som Deadly Game när jag ser den, en slags katt och råtta lek där en efter en av de kidnappade personerna dör. Inbördes relationssvårigheter är som vanligt närvarande. Tyvärr är de inte speciellt uttalade och karaktärerna är allt för okarismatiska. Detta matchas endast av de riktigt dåliga skådespelarna som gestaltar dem!

Men faktum är att det skulle kunna ha varit en riktigt anständig film för grundhandlingen är rätt så intressant trots allt. Hade filmen bara haft tillgång till ordentligt manus och lite mer pengar i budgeten han man kanske kunnat göra hajscenerna bättre och det hade filmen definitivt tjänat på. Jag vet inte hur man har gjort men jag skulle gissa att man använt sig av arkivbilder som man då och då har klippt in i undervattensscenerna, men det är så uselt att man knappast ser någonting, det läggs mer fokus på de som står vid sidan om och ser på hur deras kamrater försöker överleva.

Enda anledningen till att se filmen är egentligen om man är något av en hajskräckfilmsfanatiker och redan har sett allting annat…

4/10

The Nightmare Before Christmas - 1993 - En vision av Tim Burton!

The Nightmare Before Christmas

Regi: Henry Selick

1993

Animerad

Jack Skellington, den mest skrämmande varelsen i halloweenlandet är uttråkad och vill göra någonting nytt detta år. Istället för att allt ska gå på slentrian ger han sig ut för att söka efter något annorlunda, det han finner är landet där julen firas varje år och där folk är snälla mot varandra och ger varandra presenter. Detta ger Jack en idé, detta år ska julen tillhöra dem och planer börjar genast smidas för att kidnappa jultomten och ersätta honom med Jack själv, fast i tomtedräkt. Alla är med på Jacks planer, bara Sally, som är störtförälskad i Jack, ser en fara i nymodigheterna och försöker med alla medel avstyra händelserna.

På baksidan av fodralet kan man läsa att det här är en familjefilm, och det är nog precis vad det är det. Det är absolut ingen film som lämpar sig för de allra yngsta att utforska på egen hand. Detta då den innehåller en hel del situationer och metaforer som kanske kräver en vuxen för att kunna förstå fullt ut. Jag ser alltså en fördel i att hela familjen ser denna då de vuxna kan förklara en del av situationerna som uppstår. Dessutom är det onekligen så att filmen säkert kan vara skrämmande för de allra yngsta.

Men även om man är vuxen vill jag påstå att man inte kan tillgodogöra sig filmen fullt ut om man inte är en smula bevandrad i den tyska expressionismen. För mig ligger mycket av charmen i de paralleller, i framförallt miljöer, man kan dra till filmer som Metropolis och Das Kabinett Des Dr Caligari. Det är en fantastisk studie i mise-en-scène där kanske själva handlingen ligger underordnad. Detta innebär så klart inte att det inte är underhållande att se vad som händer för det är det absolut, det finns en hel del sköna karaktärer och en hel del sång också! Jag kan tänka mig att en del människor tycker det drar ned helhetsintrycket, men jag tycker istället att det passar produktionen som handen i handsken och ger en extra dimension åt de känslor bilderna är designade att frambringa hos tittaren.

Så går det ju inte att låta bli att nämna Tim Burton här… Det är visserligen inte han som står för regin, men han har skrivit historien och det är uppenbart att det är hans vision som visualiseras här. Har man sett några av Burtons filmer är det lätt att dra paralleller till vad som syns här och så vidare. Och skulle inget annat vara sant, så innehar han i alla fall ett namn som torde göra det betydligt enklare att äska pengar till ett stopmotion-projekt av den här kalibern.

En kul grej är så klart den okunskap innevånarna i halloweenlandet, och även Jack själv, verkligen har om julen. Det skapar en del komiska situationer när en person, som vi – publiken, vet inte har full koll på det han försöker lära andra. Detta utnyttjas på ett smart sätt i manuset och denna kunskapsbrist ligger hela tiden i gränslandet. Karaktärerna förstår de mest grundläggande sakerna, men inte innebörden av handlande, själva andemeningen eller essensen med julen liksom. Man kan säga att de visar upp ett tvådimensionellt tankemönster helt enkelt.

Recension: No one can hear you - 2001

No one can hear you

Regi: John Laing

2001

Thriller

Hela familjer hittas mördade i en liten stad där alla känner alla. Sheriffen förlitar sig på att den välansedda nyhetskvinnan Trish (Kelly McGillis) förser folket med just den information som lugnar ned samhället och som i viss mån underlättar hans undersökning. Kvinnan bedriver dock sina egna undersökningar och upptäcker snart att liknande fall inträffat några år tidigare i en annan liten stad. Är det bara ett sammanträffande eller finns där något djupare samband mellan händelserna? Kan den lilla pojke som överlevde den gången, kanske kasta något ljus över händelserna och vem är egentligen den mystiske camparen polisen misstänker för dåden?

Fullt medveten om att det här var en ganska medioker lågbudgetproduktion kände jag mig ändå smått lockad av titeln. En titel som tyvärr inte har så mycket med handlingen att göra. Filmen är en ganska typisk ungdomsrysare av den sämre modellen och den bjuder visserligen på enstaka trevliga stunder men man måste stå ut med den ett tag. Jag upptäckte nämligen att man slutade reta sig på de dåliga skådespelarna, den taffliga dialogen och den undermåliga regin efter ett tag och faktiskt satt och var riktigt road av filmen. Med det menar jag inte att det här är en film för alla och envar, för det tror jag inte att det är. Snarare är det en film för extremister som redan sett väldigt mycket i genren och har börjat söka sig bort från mainstreamrysaren på jakt efter vidgade vyer.

Ofta känns musiken överdramaturgisk och bidrar snarare som en komisk effekt än spänningsförstärkande som det var tänkt. Samma sak kan gälla skådespelarinsatserna, fast en kul sak kan nämnas – de man först tyckte var de sämsta skådisarna i filmen, blir bland de bästa framåt slutet. Inte för att de på något sätt skärper till sig utan snarare för att nya ansikten som gör ännu sämre jobb tillkommer efter hand.

Skulle jag rekommendera den här filmen skulle det vara till fanatiska anhängare av genren, inte för att den bara är dålig, utan även för att man faktiskt sett det mesta tidigare. Kort sagt är det här en högst medioker film utan nytänkande och med ett manus som man tycks ha sett ett otal gånger förr.