Piranha 3DD - 2012 - DD för rejäla bomber!

Piranha 3DD

Regi: John Gulager

2012

Komedi/Horror

För att göras full rättvisa bör man ha sett filmen Piranha från 2010 innan man ger sig på den här. De hänger förvisso bara löst samman men vissa karaktärer och händelser är helt klart sammankopplade med den tidigare filmen! Jag kan väl inte säga att man inte skulle förstå den här utan den förra filmen som referenspunkt men det gör sannerligen inte det hela sämre!

Till skillnad från de flesta djurskräckfilmer så är den här helt klart medvetet komisk, det är inte frågan om någon omedveten kalkonhumor – snarare tvärtom! Den känns oväntat genomtänkt och driver både med sig själv och med andra filmer. Trots detta skulle jag verkligen inte rubricera den som en parodi, för det är det verkligen inte! Faktum är att enda anledningen till att jag har valt att inkludera Horror i min klassificering är att det trots allt handlar om mördarpirayor och att människor dör både blodigt och våldsamt!

Det är alltså först och främst en komedi där man tydligt märker att man har velat exploatera 3D konceptet. Jag såg 2D version eftersom jag hyser ett visst agg mot bildkvalitet etc när det gäller 3D men det är ändå uppenbart var effekterna finns. Sen har man ju lagt in ett extra D också – DD syftar tvekläst på brudarnas bröststorlek och det finns en del giganter! Man är heller inte rädd för att visa upp en del sleaze, det vill säga nakna kroppar utan en tråd! Bröst är helt klart i fokus tillsammans med de blodtörstiga pirayorna!

Ett gäng kändisar medverkar i mindre roller, Clu Gulager, Christopher Lloyd i rollen som den galne vetenskapsmannen – en roll som han gör med bravur, Gary Busey och så David Hasselhoff – som sig själv! Just David Hasselhoff är klockren, inte hans agerande kanske, även om det är helt ok, utan hur rollen är skriven. Han har inga problem att driva med sig själv och jag måste ge honom eloge för att ha betydligt mer självdistans än vad jag hade trott om honom. Hans roll tillhör absolut höjdpunkterna i filmen!

Så vad ska vi sammanfatta med? Vad är det här för en film? Jo, det är en film om blodtörstiga (förmodat utdöda) pirayor, en komedi, rejäla tuttar och David Hasslehoff! Och med det vill jag verkligen inte förringa någon annan insats i filmen för det är stabilt längs hela vägen och jag gillar det här trots avsaknaden av skräckelementet! Oh, och så ser faktiskt pirayorna riktigt bra och elaka ut!

8/10

Recension: Lady Snowblood 2 - 1974

Lady Snowblood 2

Regi: Toshiya Fujita

1974

Drama

Yuki (Meiko Kaji) blir efter sina hämndaktioner i den föregående filmen arresterad av polisen men blir snart befriad av den hemliga polisen som erbjuder henne ett sätt att få amnesti för sina brott. De vill att hon ska infiltrera motståndsrörelsen och lägga vantarna på ett mycket viktigt brev som, om det hamnar i orätta händer, kan riskera rikets säkerhet. Snart står det dock klart för Yuki att hon blivit manipulerad och att den verkliga planen är att undanröja de, ur regeringssynpunkt oliktänkande människorna.

Liksom i Tarantinos Kill Bill handlar det här om en radikal nedskärning av actionscenerna i andra filmen. Inte för att första filmen var en sprudlande actionäventyr heller men den hade trots allt styrkan av att problematisera situationen en smula, här känns det som det varken blir hackad eller malt. Det är mycket snack och blir på tok för politiskt för min smak. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att kritisera en situation som för länge sedan är passerad och slut. Det känns aningen krystat och en inte lika naturlig hämndhistoria som tidigare. Undrar förresten om inte Luc Besson hittat en smula inspiration här när han skapade den fullständigt briljanta Nikita sisådär 15 år senare.

Våldet, i den mån filmen innehåller explicit våld, är av en betydligt tamare natur än i föregångaren även om vi framåt slutet faktiskt får oss några värdiga scener till livs. Dock vill jag påstå att vägen dit är tämligen blodsfattig och att de blodsfontäner vi faktiskt bjuds på snuddar en Monty Pythonsk stämning. Jag tänker framförallt på scenen i The Holy Grail där den svarte riddaren vägrar ge upp trots att han förlorat både armar och ben. Så illa är det förstås inte här men tankarna vandrar helt klart till såna jämförelser.

Att kopplingen mellan början av den här filmen och slutet av förra är fullständigt obegriplig tycker jag inte gör så mycket. Läser man på lite, och litar på vad andra skrivit runt om på nätet, så upptäcker man att tidslinjen mellan de två filmerna inte stämmer ett dugg och att det måste ha gått åratal mellan dem för att de verkliga referenserna ska kunna funka på ett tillfredställande sätt. För mig, som inte är ett dugg insatt i japansk historia och politik är det dock av föga betydelse. Jag vill se våldsorgier av hämnd på ett realistiskt plan och inget annat. Tyvärr tycker jag filmen bristar lite även när det gäller detta och även om svärdhanteringen var hel övertygande i första filmen heller så har trovärdighetsfaktorn sjunkit en nivå här.

Hur sammanfattar man då det här? Läser jag igenom ovanstående ger jag onekligen en relativt nattsvart bild av mina känslor efter att ha sett filmen, men riktigt så dålig är det sannerligen inte. Är man ett fan av första filmen bör man definitivt se den här också. Om inte annat för att få helhetsbilden av historien, och avsaknaden av action har ju trots allt sin förklaring i att det faktiskt inte är någon actionfilm. Som jag nämnde i början så är det mycket politik och i det avseendet tror jag filmen är mycket intressant för dem som är mer insatta i sådant än jag…

Last Chance Harvey - 2008 - Blir du lika imponerad som jag?

Last Chance Harvey

Regi: Joel Hopkins

2008

Drama

Dustin Hoffman spelar den åldrade Harvey Shine som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Det kan vara en mycket lukrativ sysselsättning men nu verkar det som om Harvey mist lite av sin känsla och hans arbetsgivare tvekar på om de ska behålla honom som anställd eller inte. Mitt i allt detta ska hans dotter gifta sig, fast i London och Harvey ska förstås närvara. Detta råkar sammanfalla med att en av hans viktigaste klienter ska bestämma sig för vilken musik de ska använda och Harvey behöver vara där också. För att göra en lång historia kort så är relationen mellan honom och dottern inte den bästa, för att inte tal om den med ex-frun. Och Dotterns styvpappa har en bättre relation med dottern än honom. Spiken i kistan blir när hon avslöjar att hon hellre vill att styvpappan ska föra henne till altaret, samtidigt får Harvey veta att han blivit av med sitt jobb henna i staterna. Han har nu inget kvar och söker sig till en bar för att dränka sina sorger. Detta visar sig vara en lyckoträff eftersom han då stöter på Kate Walker (Emma Thompson) som han snabbt utvecklar en vänskapsrelation med. De kommer från liknande erfarenhet och de är båda ensamma själar. Mot alla odds växer de allt närmare varandra på bara någon dag. Slutligen inser Harvey att hans arbetsgivare faktiskt haft helt rätt, det här är hans sista chans, fast inte riktigt på det yrkesmässiga sätt som den ursprungliga meningen var, utan på ett mer personligt och romantiskt plan. Harvey lever upp och börjar plötsligt känna sig mer levande igen!

Jag har inte sett min gamle favorit Dustin Hoffman göra något vettigt de senaste åren, eller rättare sagt jag har inte sett honom göra någonting de senaste åren som intresserat mig tillräckligt mycket för att se. Han är han dock fantastisk! Det är de små medlens skådespeleri och även om det kan tyckas vara rutin för en skådespelare med hans begåvning blir jag ändå mycket imponerad! Även Emma Thompson lever ut rollen på ett mycket trovärdigt sätt och jag har inget att klaga på där heller! Dessutom är manuset fullt av roliga och/eller tragikomiska situationer och händelser som gör att man sitter med det lilla fåniga leendet, som jag alltid brukar ta upp, på läpparna.

På pappret är det kanske inte mycket att komma med och filmen är kanske egentligen en romantisk bagatell som man redan sett många många gånger förut men jag tycker den är charmig. Det spelar ingen roll om man känner igen sig och kan räkna ut slutet långt i förväg. Det är själva resan dit som är det intressanta och jag tror filmen hade kunnat hålla på hur länge som helst utan att bli dryg eller seg. Det vill sig om man bara hade hållit samma tempo som man gör i största delen av filmen. Lite karaktärsutveckling i början hade väl kanske kunnat göras lite annorlunda och roligare men man kan ju inte få allt.

Sålunda är det ingen överraskning att Harvey och dottern slutligen kommer närmare varandra och att respekten för honom ökar från alla håll i sällskapet. Det verkar till och med som om ex-frun mjuknar lite på slutet men det är ju egentligen inte det filmen handlar om. Min tolkning är i alla fall att det är den egna inre freden som är det intressanta. Är man bara till freds med sig själv och vad man vill eller tycker är viktigt i livet spelar det ingen roll vad andra tycker.

Hur som helst så hade jag inte väntat mig en så bra film när jag läste handlingen och det visar bara ytterliggare en gång att man inte alltid ska döma boken (eller filmen i det här fallet) enbart på dess omslag, utan faktiskt skapa sig en egen uppfattning med innehållet i beaktande. Så se filmen, du kanske kommer att bli lika imponerad som jag?