Recension: The Holcroft Covenant - 1985

The Holcroft Covenant

Regi: John Frankenheimer

1985

Thriller

Noel Holcroft är amerikansk medborgare, arkitekt och son till en av Hitlers närmaste män. Han har dock tagit skarpt avstånd från sin fars livsverk och arbetar som arkitekt. En dag bli han kontaktad av en välkänd bankir som upplyser honom och att det finns en gigantisk summa pengar att hämta på ett schweiziskt bankkonto. Det är pengar som hans far, tillsammans med två kompanjoner smusslat undan i andra världskrigets slutskede och som, om man får tro det medföljande förseglade brevet, ska användas till att gottgöra nazisternas hemska brott mot mänskigheten. Faderns egentliga intentioner är dock osäkra och det visar sig snart att mäktiga organisationer bevakar hans varje steg och att hans liv är i fara. Någon vill använda pengarna för att skapa det fjärde riket…

Det här är en film som jag gillar skarpt och som står för allt det som jag tycker är intressant när det gäller politiska thrillrar där man inte riktigt vet vem som är vem. För manuset är mycket välskrivet och det är höljt i dimmor vem som är god och vem som är ond, mycket länge. Det är inte förrän framåt slutet som alltsammans avslöjas. Och till och med då avslöjas en och annan detalj som inte fanns med i någon av mina teorier om upplösningen.

Skådespeleriet är utmärkt och det är bra över hela linjen så att säga. Främst är det förstås Michael Caine man lägger märke till då han har huvudrollen, men även övriga är mycket bra. Och, kanske eftersom filmen är brittisk och inte amerikanske, så lägger man mer krut på att få karaktärerna trovärdiga än att försöka framställa dem så dramatiserade som möjligt. Jag generaliserar förstås grovt nu!

Ska man säga något negativt om filmen, så är det att jag inte riktigt får ihop alla tidsangivelser. Det pratas om att det har gått si och så många år sedan Nürnbergrättegångarna, samtidigt görs andra jämförelser och det slutar med att folk som jag uppfattar som om de vore i ungefär samma ålder i själva verket inte kan vara det. Det måste skilja 15-20 år på ett par personer som jag uppfattar som ungefär jämngamla. Nu är jag ingen höjdare på att uppskatta åldrar i och för sig men lite koll brukar jag ha.

Intrigen, som innefattar nynazistiska värderingar, är intressant och som jag tidigare var inne på, mycket välskrivet. Att man inte vet riktigt vem som är vem är väl inte helt ovanligt kanske, men att man heller inte vet hur mycket de som tror sig veta en hel del vet, är desto ovanligare. Det är hemliga organisationer och de som vill förhindra att pengarna används till något som ens kan tolkas som nazistisk propaganda eller planer som innefattar elitism i någon form.

Filmen är en smula daterad och den känns inte helt färsk även om historien i sig kanske är tidlös. Den summa pengar, fyra och en halv miljarder dollar, som det handlar om är förstås fortfarande en hiskeligt stor summa pengar men inte så ofantligt mycket idag som den här filmen vill göra gällande. Och det finns väl ett par sådana saker till kanske, men överlag tycker jag att det här är en riktigt lyckad film och det känns som om Studio S Entertainment går från klarhet till klarhet med sina releaser!

Trailer: Femen - Our God is a Woman

Dokumentär om feministgruppen Femen, Verkar kunna bli rätt så intressant! Planeras att vara klar för festivalvisningar 2013.

Recension: Förintelsen - 1978

Holocaust

Regi: Marvin J. Chomsky

1978

Drama

Dr Josef Weiss (Fritz Weaver) är en framstående läkare i Berlin och hans fru Berta (Rosemary Harris) en begåvad pianolärare. Deras äldsta son Karl (James Woods) gifter sig med sin älskade Inga (Meryl Streep) trots protester från hennes familj. Familjen Weiss är nämligen judar och i klarsynthetens namn inser Ingas familj vilka trubbel detta kommer att föra med sig i framtiden. När tiderna blir svårare och svårare för judarna märks det allt mer vilka sympatier Ingas familj – Familjen Helms, egentligen har. I precis rättan tid flyr paret Weiss yngste son Rudi (Joseph Bottoms), då han vägrar anpassa sig efter nazisterna och får kämpa sig fram genom Europa för att överleva, men han är åtminstone fri. Vi får också följa den tyske advokaten Eric Dorf (Michael Moriarty), som till en början bara vill ha ett jobb, men som efter att ha blivit anställd vid SS snabbt avancerar i graderna då han visar sig vara en drivande kraft bakom effektiviseringen av den slutgiltiga lösningen – total förintelse av alla judar i Europa!

Både Meryl Streep och James Woods, som idag är de största stjärnorna som medverkade i Förintelsen, ser verkligen otroligt unga ut även om de faktiskt var i trettioårsåldern när filmen, eller miniserien som det faktiskt är, spelades in. Dock är det inte speciellt tunga roller, eller jag menar, det klart att de är viktiga och att de får betraktas som huvudroller, men de får inte mest tid framför kameran utav alla. Det är förstås svårt att bedöma, eftersom handlingen, delvis utspelar sig under flera år, delvis på grund av att den utspelar sig på flera platser.

                     

Vi får följa historien genom att iaktta familjen Weiss medlemmar, ändå från bröllopet mellan Karl och Inga, som är vad hela historien börjar med. Man märker redan här vilka motsättningar som finns även om saker och ting ännu inte eskalerat till de nivåer som senare kommer att bli verklighet. Det är fortfarande ganska oskyldiga bråk som försiggår och inga direkta inskränkningar har införts mot judarna. Vi får också redan tidigt, förutom familjerna Weiss och Helms, lära känna Eric Dorf, vars hustru är en patient hos Dr Weiss.

Eric är en arbetslös advokat som av sin fru påverkas att söka ett skrivbordsjobb hos SS-chefen Reinhard Heydrich (David Warner) och det är riktigt intressant att följa hans utveckling och jag tycker faktiskt att hans karaktär är den intressantaste av alla. Han är härligt mångfacetterad och även om han verkar hur kall och hård som helst i tjänsten får man också se honom bryta ihop framför sin fru, som får trösta honom och man inser också att det faktiskt är honom som är den drivande kraften bakom hans framsteg och avancemang i graderna. Jag får inte riktigt grepp på honom, å ena sida framstår han som en fullständigt hjärtlös officer som endast är intresserad av att effektivisera processen med judarna, å andra sidan verkar han heller inte helt tillfreds med sig själv. Kanske är hans sätt att hantera situationen med siffror och statistik också ett sätt för honom att distansera sig själv från verkligheten.

Det sätt som vi får följa medlemmarna i familjen Weiss, och alla andra judar vi få lära känna längs vägen för den delen, är däremot inte särskilt oväntad om än gripande. Man bör vara så pass välinformerad och utbildad i dagens moderna samhälle att deporteringar och koncentrationsläger inte längre kommer som en chock. Detta säger jag inte för att det inte är djupt tragiskt, för det är det naturligtvis, utan snarare just för att man inte längre chockas av sättet saker och ting är framställt på. Att chocken över vad som verkligen hände aldrig får lägga sig är något helt annat och jag kan inte nog poängtera, i likhet med vad jag brukar göra när jag skriver om den här typen av filmer och historier, vikten av att förmedla en av de mörkaste delarna i människans historia vidare och lära sig så mycket av den att vi aldrig någonsin tillåter att den upprepas.

Talande är de autentiska bilder och filmsnuttar som ingår i miniserien. Att skapa en sådan realism tvärs igenom alltihop hade givetvis varit starkare än vad som nu blev resultatet, men jag tror inte att särskilt många av oss hade orkat sig genom sju och en halv timme superrealism i det har mycket omtöcknande ämnet. Vi får istället lita till historisk korrekthet på andra sätt och ta till oss av den sensmoral som finns. Inte alla tyskar framstår som hjärtlösa monster, eller alla judar önskar livet ur alla tyskar med det är väl å andra sidan inte speciellt svårt att föreställa sig heller. Man ska inte dra alla över en kam även om det är lätt att gå med strömmen. En del följer order för att rädda sitt eget skinn bara.

Men serien handlar också om mer än bara koncentrationslägerpolitik, den handlar om människor. Det är intressant att vi får chansen att följa händelse förloppet ur flera perspektiv, inte bara från judarnas utan även tyskarnas sida. Det är inte alltid helt självklart vad som sker på order och vad som skor av ren övertygelse i judefrågan. Det är mycket politik och maktkamp och bara för att man är Reichsführer Himmler innebär inte att man klarar av att bevittna en massavrättning av ryska judar utan att rygga tillbaka. Det är kanske lättare att sitta bakom ett skrivbord och fatta beslut om miljoner människor död än att se dem i ögonen trots allt!

Den här serien är kanske inte den mest grafiska i ämnet och heller inte den mest gripande. Men den tillhör helt klart eliten av filmatiseringar som får fram känslor av vanmakt och frustration hos åskådaren. Man vill hoppa in i filmen och påverka utgången av händelserna. Så mycket är helt klart och det är ingen dålig prestation!