Recension: The Devils Backbone - 2001

The Devils Backbone

Aka: El Espinazo del Diablo

Regi: Guillermo del Toro

Drama

2001

Det är 1939 och i slutet av det spanska inbördeskriget. Francos fascistiska nationalister har mer eller mindre besegrat republikanerna. I denna blodiga verklighet lämnas Carlos, en tioårig pojke och son till en stupad republikansk krigshjälte, av sin mentor på ett barnhem mitt ute i ingenstans. Han blir placerad i bädd nr 12 och de andra barnen börjar genast viska… ”åh nej, inte Santis säng”. Det visar sig att Santi har försvunnit, han är död säger de andra barnen och det dröjer inte länge innan han uppenbarar sig för Carlos. Men inte nog med det, mitt på gården står en odetonerad bomb och vilken betydelse har egentligen Professor Casares och föreståndarinnan Carmen för fastighetsskötaren Jacinto? Varför blir han så nervös när någon närmar sig förrådet?

Först av allt måste jag slå fast att det här är mer än bara en spökfilm. Eller rent ut sagt, det är egentligen allt annat än en spökfilm. Santis spöke finns egentligen bara med som en ingrediens, en av många i en mycket komplex historia. Den intressantaste biten tycker jag personligen är att iaktta barnhemmets pojkars inbördes maktbalans och statusjakt. Det är spännande att se hur Carlos anpassar sig till den nya miljön och bemöter barnhemmets mobbare. Man kanske till och med kan ana sig till ett politiskt budskap i och med att Carlos påstås vara son till en republikansk krigshjälte. Äpplet faller kanske inte så långt från trädet menar jag!

Skådespeleriet är utmärkt på alla fronter och man kan inte låta bli att bli lite imponerad över hur bra barnhembarnen gestaltar sina roller. Det känns faktiskt helt äkta även från vuxet håll och visste man inte bättre skulle man nästan kunna tro att filmen var helt autentisk. Inte för att bildspråket påminner på något sätt om en dokumentärfilm, men miljöerna och nämnda skådespelarinsatser skulle lika gärna kunnat vara hämtade ur verkligheten. Karaktärerna är fylliga och klart tredimensionella. Det finns ett djup som utvecklas mer och mer ju längre fram i filmen och ju närmare sanningen man kommer.

Den tickande och odetonerade bomb som står mitt på barnhemmets gård tillför både ytterliggare ett spänningsmoment samt förstärker de mystiska elementen i filmen. Kanske är denna rekvisita tänkt som symbolism i historien och visst fungerar den som sån också! Den står där i alla fall som en påminnelse av det pågående kriget.

Ska man hitta något att klaga på så är det att man valt att visa själva spöket lite för mycket lite för snabbt. Man kommer dock undan med det då filmen, som jag tidigare nämnt, inte är någon traditionell spökfilm i vanlig mening. Den handlar om helt andra saker och värderingar än att nöja sig med att skrämmas. Det är en betraktelse av kriget, dess vinnare och förlorare eller rent av ett åskådande av överlevande och överlevarinstinkt. Vem hjälper vem och finns det någon baktanke med det?

Av de filmer jag har sett av Guillermo de Toro (2007-01-21: The Devils Backbone, Cronos, Mimic, Blade 2 och Hellboy) är det här den bästa kanske tätt följd av Cronos som båda lyckas visualisera komplicerade karaktärer och ett ganska avancerad och komplext manus.

Recension: The Devonville terror - 1983

The Devonville terror

Regi: Ulli Lommel

1983

Horror

Dr. Worley (Donald Pleasence) lider av en mystisk sjukdom, han äts upp inifrån av maskar. Han undersöker om det finns något samband mellan hans tillstånd och en 300 årig förbannelse som vilar över den lilla staden Devonsville. En förbannelse som tre häxor gav alla stadens män när de brändes på bål. När tre nya kvinnor flyttar in i staden misstänker man att häxorna är reinkarnerade för att utkräva hämnd.

Det börjar ganska bra men man måste komma ihåg att det här är ganska billigt gjort, ingen större budget på den här filmen. Öppningsscenen för tankarna tillbaka till Mario Bavas mästerverk Black Sunday från 1960. Fast att jämföra de två vore väl nästan lite av ett helgerån. För även om tankarna finns där så har filmerna inte så mycket genensamt för övrigt.

Många stunder känns transportsträckorna mellan början och slutet onödiga och långa, inte mycket vidkommande händer och man tenderar att förlora intresset. Ända till slutet vill säga, då börjar det hetta till lite igen och man känner verkligen igen Ulli Lommels stil i de scenerna. Även om man hela tiden påminns om vem som gjort den i och med att likheterna i teknik med t ex Boogeyman är slående. Fast varje filmskapare har ju sin stil. Boogeyman gillade jag men inte den här.

The Dead Will Tell - 2004 - Den övergår aldrig till att bli riktigt övernaturlig!

The Dead Will Tell

Regi: Stephen T. Ray

2004

Thriller

När Emily (Anne Heche) får en förlovningsring av sin nyblivne fästman Billy (Jonathan LaPaglia), trots att det bara var en månad sen de först träffades, börjar mystiska saker att inträffa. Hon ser syner av en ung kvinna som tycks försvinna lika fort som hon uppenbarat sig. Undan för undan förstår hon att något är fel och börjar undersöka saken närmare. Kvinnan visar sig vara Marie Salinger (Leigh Jones) som försvann 1969, allt man fann av henne var ett finger med förlovningsringen på, den ring som numera pryder Emilys finger. Ska sanningen uppdagas eller är det alldeles för sent?

Den här TV-filmen håller förhållandevis hög kvalité och det finns få saker som faktiskt avslöjar dess mindre smickrande ursprung. En sak är det frekventa användandet av fade out och fade in som är ett brukligt sätt att transportera sig mellan scener på i den här typen av produktioner. Kanske kan man också skylla det något lama genomförandet av storyn på ursprunget men på det hela taget känns det ganska stabilt. Det är bitvis spännande men man är numera så bortskämd med just den här typen av storys, kanske framförallt från Asien, att man blivit lite avtrubbad.

                     

Anne Heche funkar dock utmärkt i titelrollen, hon känns så där lagom desperat att få reda på sanningen men trots allt inte beredd att gå över vilka lik som helst. Desperation med måtta skulle man kunna säga och det finns hela tiden en balansgång mellan lusten att lösa mysteriet och förhållandet med Billy. Jag kan inte påstå att det sprudlar originalitet över detta men det känns i alla fall fräschare än vad många av de andra skådespelarna har att jobba med. Anne Heche är dessutom inblandad i produktionen så det kanske har något med saken att göra. Andra skådespelare värda att omnämna är förresten Kathleen Quinlan, Eva Longoria och Chris Sarandon.

Trots att filmen behandlar spöken, eller åtminstone synerna av dessa övergår den aldrig till att bli riktigt övernaturlig. Det finns inget universalmedium som känner till alla svaren och heller ingen (tack och lov) ockult bokaffär som huvudpersonen kan söka hjälp i. Ni som sett några filmer av det här slaget vet precis vad jag syftar på. Det blir åtminstone en kliché mindre att visualisera på det viset. För handen på hjärtat, den här filmen bygger sina grundvalar på just de klichéer som andra filmer redan nött ut.

Men även om själva historien som tidigare nämnt inte är vidare originell så duger den gott som en och en halv timmes förströelse. Det är tämligen välgjort med tanke på ursprunget och det är trots allt faktiskt ganska upplyftande med den här typen av, inte allt för tillkrånglad, deckare där man är ute efter att klura ut vem mördaren är, utan en massa gore och närgånget våld. Det finns också en viss tillfredsställelse att hålla jämna steg med utredningen och inte få en total överraskning när mördaren avslöjas.