Blood and Black Lace - 1964 - Mina starkaste rekommendationer!

Blood and Black Lace

Regi: Mario Bava

1964

Thriller

En ung kvinna blir brutalt mördad av en maskerad mördare. Det visar sig hon är en av modellerna i Baronessan Cristina (Eva Bartok) och Max’s (Cameron Mitchell) modehus och det är också där honom hittas både död och blodig nästa dag. Kommissarie Silvester (Thomas Reiner) påbörjar en utredning och förhör alla på modehuset som har en koppling till Isabella (Francesca Ungaro), som den döda modellen heter, och det är nästan alla det. Raden av misstänkta är i princip lika lång då alla tycks ha något att dölja. Snart hittar en annan model – Peggy (Mary Arden) dessutom Isabellas dagbok, som verkar vara mycket angelägna om att få lägga sina händer på, Kan den kanske avslöja mördarens identitet?

Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med svenska Mannekäng i Rött, som definitivt har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?

                                          

Det är också mycket vackra miljöer och imponerande mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt briljant sätt.

Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.

Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den inte borde du följaktligen skämmas!

Recension: [Rec 2]

Jag gillade verkligen den första filmen skarpt! Man hade lyckats att få inspelningarna riktigt verklighetstrogna och man hade fått illusionen komplett av varför man egentligen filmade från första början. Kort sagt skulle man kunna säga att det fanns ett motiv till själva formen av filmen – subjektivt via första person och en kamera, vad kameran filmer är det vi ser. Därför var mina förhoppningar stora när uppföljaren äntligen kom. Men det var inte utan tvivel jag tog mig an uppgiften och ganska snart besannades mina farhågor – Filmen levde inte upp till förväntningarna överhuvudtaget! Det var i stort sett samma upplägg och lyckligtvis får man reda på lite mer bakomliggande information, men motivationen till varför man filmade filmen genom en ensam kamera var som bortblåst. Räddningsteamet som kommer in i byggnaden är alla utrustade med kameror, vilket gör att det finns lite mer valmöjligheter att visa flera saker samtidigt, ur olika vinklar och där folk inte råkar vara just då. Man har också blandat in ytterligare en kamerautrustad grupp som förvillar och förstör illusionen. Överlag är det rörigt och väldigt ospännande, filmen är på tok för seg för sitt eget bästa och eftersom man inte förmår uppehålla spänningsmomenten faller det ganska hårt på den biten. 

5/10

Recension: Blood Feast 2 - 2003

Blood Feast 2

Regi: Herschell Gordon Lewis

2003

Horror/Komedi

Fuad Ramses sonson Fuad Ramses III kommer till den lilla staden då han ärvt sin farfars cateringfirma. Polisen misstänker genast att arvingen även han ska börja mörda och lemlästa stadens unga kvinnor och när Ishtars staty, som finns kvar på lagret, får honom besatt går polisens farhågor i uppfyllelse. Han blir galen och måste till varje pris finna de rätta råvarorna till sina kreationer, råvaror som endast återfinns i stadens unga kvinnor.

För nästan 40 år sedan gjorde H-G Lewis första delen till denna film. Nu är han tillbaka i full form och blodet skvätter rikligt även i denna moderna uppföljare. Handlingen är väl ungefär densamma som tidigare med det gör inte så mycket. Man vet vad man kommer att få och humorn är mycket mer påtaglig här än i den tidigare filmen. Skådisarna är inte riktigt lika usla och jag misstänker att den tog något längre tid än sin föregångare att spela in. Faktum är att de överspelande skådisarna är en stor del av humorn och att man inte ska ta denna film på allt för stort allvar blir tydligare och tydligare ju längre filmen fortgår, det man först tyckte vara dumhet är det som man sedan förstår är humorn.

Bland de stereotypiska karaktärerna återfinns bland annat den korkade polisen som inte skulle känna igen bevismaterial om de stod skrivna på näsan på honom. Där finns också den feta polischefen som äter i varenda scen genom hela filmen och slutligen den besatta mördaren som är så klumpig så hälften kunde vara nog. Vissa scener blir nästan bara för mycket, scener som innehåller lik som polisen helt enkelt inte ser utan bara kliver över, tjejkompisarna som inte märker att kompisen försvinner utan fortsätter partaja som vanligt etc. Mycket hög underhållning alltså.

För de som gillar John Waters ser vi honom i liten roll som präst framåt slutet.