Det flesta av oss som samlar på film, samlar inte bara på film. Liksom när det gäller andra samlarområden, som frimärken, ölburkar eller vad du vill, blir området alldeles för stort om man inte begränsar sig en smula. I mitt personliga fall är jag så oerhört intresserad att jag har svårt för att avstå från något överhuvudtaget! Jag är så intresserad av film att jag knappast kan begränsa mig och gör inte det heller. Åtminstone inte i min drömvärld. I verkligheten ser det ju lite annorlunda ut. Det man beställer måste man ju också betala och är man dessutom intresserad av musikkonsumtion kan det lätt springa iväg ekonomiskt.
Jag har därför under olika perioder koncentrerat mig på en viss subgenre eller regissör/skådespelare eller något annat som jag just då har fattat lite extra intresse för. Återkommande är min fascination för Linda Blair, underhållningsfaktorn i djurskräckfilmer - även om dessa oftast är ohyggligt dåliga, och diverse skräckfilmer och thrillers. Nyligen började jag samla Disneys klassiker och dessförinnan har jag dragit igår bolagssamlandet av Shameless fan Editions.
Jag kan ibland fråga mig om det är filmintresset som triggar igång detta eller om det är en speciell gen som startar intresset för samlingar. För en samlare verkar inte bry sig så mycket om vad man samlar på egentligen. Det känns ofta som samlande för samlandets skull och nu dömer jag alltså bara mig själv.
Jag skulle gärna vilja ha kommentarer kring detta. Vad som är maniskt samlande och vad som är sunt. Är målet vägen eller är det lika roligt när samlingen är komplett? Jag har aldrig lyckats bli helt komplett med något tror jag så jag har aldrig upplevt känslan. Fast det är klart, "vanliga" skivor av kompletta diskografier har man ju en och annan fullständig. Fast det är inte riktigt samlar objekt i den bemärkelsen för mig... Krångligt värre...
