Trailer: Race

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Först tyckte jag att en film om Jesse Owens kanske inte skulle tilltala mig. Men när man blandar in OS i Berlin under Hitlers styre blir saken en annan. Det kan nog bli bra och känslosamt det här!

Källa: Clipsourse

Antman – 2015 – Ytterligare ett MARVEL-äventyr

Det är bara att konstatera, antingen är jag för gammal för att känna till alla dessa Marvel-karaktärer, eller så var DC Comics mera min grejs. Min bekantskap med förlagan till Antman är alltså mikroskopisk som bäst. Någonstans i bakhuvudet tycker jag mig känna igen en figur som rider på en myra och kommenderar andra myror men det är allt. Det är jag å andra sidan säker på att jag har sett en seriestripp på. Föga anade jag att det faktiskt var en så pass betydande hjälte att han skulle få en egen film.

Alldeles oavsett hur förlagan presenterades så är det här en del av Avengers universum. Det är inte så att Avengers deltar så mycket i filmen, bara någon enstaka karaktär. Men de är ändå närvarande i abstrakt form, liksom S.H.I.E.L.D. Iron Man omnämns och om jag inte minns fel så gör även Nick Fury det. Visserligen i förbifarten men i alla fall. Det är helt klart så att det utspelas i samma universum och jag skulle bli förvånad om det här var den sista gången vi fick se Antman på film. Min gissning är att han kommer att vävas in i senare filmer om Avengers men det får vi se senare förstås. Än så länge stämmer min tes lika mycket som Schrödingers katt.

Själva filmen är förstås kantad av teknik, det ligger lite i sakens natur. Allt utspelas i ett universum där tekniken är långt framskriden och där den verkliga världens fysiska lagar inte gäller. Men det är gjort på ett sådant sätt att det trots allt blir trovärdigt. Det ser dessutom jäkligt snyggt ut och vissa scener är omåttligt coola. Om någon tvivlade så handlar alltså filmen om en kille som kan anta en myras storlek. Allt runt omkring honom ser därför gigantiskt ut. Som teaser kan jag väl nämna ett slagsmål inuti en portfölj med allt som där tillhör. Givetvis är det mycket mer än så men det kanske kan fånga lite intresse.

Jag tycker att man har gjort filmen lite väl humoristisk. Våga göra superhjältefilmer utan humor! Det vore klart uppfriskande. Man kunde åtminstone ha undvikit den mest uppenbara humorn. Det har en tendens att bli lite tramsigt och det gynnar verkligen inte upplevelsen av filmen. Men det är bitvis full fart och det är förlåtande mot en del av humorn. Skådespeleriet är riktigt bra och filmen stoltserar förutom med Paul Rudd i titelrollen även med Michael Douglas och Evangeline Lilly.

På det hela taget är det en helt ok film i mina ögon. Kanske lite mer än så men inte riktigt i toppklass. Kanske växer den av en omgång till i spelaren men det är tveksamt om den kommer att nå upp till samma höjder som CaptainAmerica filmerna eller Avengers. Det finns helt enkelt inte utrymme för den typen av action i den här historien. Men med tanke på mina aningar om framtida filmer med Antman kanske man kan råda bot på den saken. Till dess är det här en solid byggsten att stå på.

7/10

Bilder: © 2015 MARVEL

27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta

Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.

Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10

22 Bullets – 2010 – Vackert gangsterepos med moral

Den här har jag haft stående i hyllan väldigt länge men dragit mig för att se. Jag har hela tiden haft höga förhoppningar. Anledningen är att den är producerad av Luc Besson, en av mina favoriter när det kommer till fransk film. Samtidigt är anledningen till att jag inte har sett den just att det är en fransk film. Inte för att jag på något sätt har något emot sådana, tvärtom faktiskt. Men det har varit en period i mitt liv då jag har haft svårt med koncentrationen. Och eftersom jag inte kan franska måste jag läsa texten… Ja ja.. Lång historia men nu är den i alla fall sedd och jag tänkte fälla något slags dom över den.

Initialt är det en väldigt vacker film. Ultravåld blandas med klassisk musik som får en paradoxal effekt som ja verkligen gillar. Det är något som verkligen får mig att bli lockad. Det är vackert filmad och det dröjer inte länge förrän man inser att skådespelarinsatserna är fantastiska som sig bör i en film av den här typen. Med den här typen menas att man lätt kan lockas till att tro att det handlar om en actionfilm med en massa skjutande. Så är dock inte fallet. Jag skulle mer klassa det som ett drama där karaktärer och handling står i centrum. Det är vackra sekvenser men samtidigt är det en fabulöst rå film i sin våldsframställning.

Charly Mattei (Jean Reno) som är en pensionerad yrkesmördare, blir i början av filmen skjuten med 22 kulor. Därav filmens titel. Han överlever dock och ger sig efter den ende som kan tänkas ligga bakom dådet. Resten av filmen går mer eller mindre ut på hämnd. Ibland är den våldsam men oftast är den smart. Dock kan sägas att det till slut blir för mycket av den goda. Man drar ut på historien lite för länge och till slut blir det lite tjatigt och drygt. Dessutom krävs ingen Einstein för att räkna moraliteterna som kommer att avsluta filmen. På så sätt kanske historien är lite tråkig och till slut på tok för sentimental.

Hur som helst är jag ändå glad att jag till slut såg den. Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att se den igen faktiskt. Detta trots att den till slut visade sig vara förutsägbar och moraliserande. Betyget hamnar någonstans på mitten.

6/10

The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…

Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…

Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10