Recension: I’m a Cyborg But That’s Ok - 2006



I’m a Cyborg But That’s Ok
Aka: Saibogujiman Kwenchana
Regi: Chan-Wok Park
2006
Komedi

På ett mentalsjukhus får vi följa många udda karaktärer med väldigt speciella egenheter, manier och tvångsföreställningar. Bland annat en flicka som tror hon är en cyborg och en pojke som kan stjäla allt! Vare sig det för sig om abstrakta saker som samvete och medömkan eller mer materiella ting som strumpor eller löständer. Trots sina olika bakgrunder växer deras tillvaro allt närmare varandra och pojken gör det till sitt kall att få flickan att äta mat, som hon vägrar eftersom hon är en cyborg och livnär sig på elektrisk energi. Vi får följa deras historia sett ur deras egen synvinkel men också sett ur ett verklighetsperspektiv eller från de andra patienternas verklighet. Men vad som är sant eller inte är inte helt självklart och det är heller inte meningen med livet…

Det är bland det märkligaste jag har sett i hela mitt liv, kanske inte på det sätt som till exempel Begotten framställs där man får gissa sig till vad som händer, utan snarare för att symbolismen är fullständigt absurd. Vad man vill ha sagt är inte det minsta tydligt och jag vet heller inte om det egentligen finns någon djupare mening bakom många av de skruvade scenerna, till exempel när flickan talar med allehanda elektriska apparater. Det känns lite som om man staplat alla konstigheterna på varandra och sedan fått det att se estetiskt tilltalande ut.
                                                                   
För det gör det verkligen, det är en mycket snygg film och både miljöerna och kameraföringen är magnifik! Man får en känsla av att man både iakttar vad som händer på ett voyeurismiskt sätt och samtidigt deltar i händelseförloppet, liksom befinner sig inuti galenskapen. Många gånger sitter man bara och gapar med ett fånigt leende på läpparna och förundras över hur man fått ihop det hela. Ta bara killen med masken på bilden nedan (det är förresten inte den enda masken han bär i filmen) som är den där tjuven som lyckas stjäla allt. Att han ska bära masken verkar fullständigt logiskt i filmen men ändå så absurt att man knappt vet vilket håll man ska vända sig åt.







Skådespelarmässigt håller filmen helt klart toppklass och jag tror fullständigt på det som händer. Att man inte kan vara helt säker på ur vilken synvinkel saker ibland händer eller om det ens är verklighet eller illusion är inte så viktigt. Det är själva filmen som är intressant och i och med det relativt höga tempot blir det verkligen aldrig tråkigt. Det rika persongalleriet blir filmens huvudattraktion och den egentliga handlingen kommer inte förrän på andra plats. Vi har till exempel magiska (och olikfärgade) flygsockar som gör att man flyger när man lägger sig på magen och gnuggar dem mot varandra och mannen som måste gå baklänges. Man får för all del heller inte glömma bort den bordtennisspelande man som har en serve som kliar i röven… Svårt att förklara är det, precis som filmen i övrigt och jag kan väl egentligen bara säga att man måste se den här filmen om man överhuvudtaget ska ha någon chans att förstå vad det egentligen är för film. Den är så pass speciell att det nästan är omöjligt att förklara den.

Så, om du bara ska se en film från Sydkorea i år, se till att det blir den här!