The Beastmaster – 1982 – Barbarer och sånt!

Don Coscarelli är väl mest känd för sina Phantasm-filmer. Det är han för mig i alla fall. På senare år har han gjort filmer som John Dies at the End och Bubba Ho-Tep men han är fortfarande Mr Phantasm för mig. Likaså är hans filmskapande synonymt med något som är lite annorlunda jämfört med den stora massan filmskapare. Det finns en närvaro och en tanke som många andra kommer i närheten av. Det verkar precis som att han förvandlar till synes vanliga idéer till något helt unikt.

Idén bakom The Beastmaster är inte något speciellt upphetsande egentligen. Vi har redan sett konceptet i en massa andra filmer. Vår huvudperson, Dar, blir separerad från sin far, kungen. Han hamnar förstås i en ny familj men är alltjämt jagad. Hans fosterfar faller så blodigt offer och Dar ska hämnas. Inger nytt under solen eller hur?

Men det är faktiskt riktigt underhållande. Den nya variabeln, som inte brukar vara närvarande, är att Dar, som förresten spelas av Marc Singer, kan kommunicera med djuren. Han har således hjälp av dem när han ska strida och det är välbehövligt. Självklart har man gjort filmen på ett sådant sätt att det ska vara välbehövligt men det är ändå en frisk fläkt.

I övrigt så medverkar John Amos som jag håller som en erkänt duktig skådis. Hela filmen är skickligt berättad. Det blir liksom intressant trots att man har sett det mesta innan och att man vet precis hur det kommer att gå. Faktiskt så pass att jag skulle hålla denna till en av de allra intressantaste barbar-filmerna jag har sett på länge. I och för sig har jag inte sett någon barbarfilm på länge… Skämt och sido, det är en riktigt bra film i genren som jag inte tycker att något fan bör missa.

7/10

In Memoriam – Robin Williams – 1951-2014

Det här fick ju inte hända! Robin Williams kan inte vara död?

Mitt första minne av honom är som Mork i den gamla TV-serien Mork & Mindy från 70-talet. Jag vill minnas att det var bråk om löner på den tiden, att Robin Williams ville ha mer betalt än Pam Dawber. Hur det gick med den saken vet jag inte men jag skulle nog gissa att han fick det också. Jag minns att jag tyckte att det var en girigbuk vid tillfället. Men senare i karriären har Robin Williams också gjort sig känd för att spela roller helt utan att få betalt, till och med utan att hans namn ska står med i eftertexterna.

Robin Williams var en sådan skådis som kunde göra allt även om man i första hand förknippar honom med komik. Gärna i samband med riktigt barnsliga filmer. Själv är jag överdrivet förtjust i till exempel Jumanji. Men han hade också en annan sida och var fantastisk i den seriösa och tragiska rollen i One Hour Photo. Det är en stor och mångsidig skådespelare som har lämnat oss, så mycket är helt klart.

De tidiga ryktena talar om självmord men utredningen är förstås långt ifrån färdig än. Vi får se vad som rapporteras inom de närmaste dagarna. Robin Williams blev 63 år, vila i frid!

Oculus – 2013 – Varför är speglar så otäcka?

Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande. Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget liv.

Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset. Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom. Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv, eller andra.

Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.

Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln ligger bakom.

Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.

Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet. Det vill säga, ur deras synvinkel.

Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram. När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.

6/10