Tomie - 1999 - Asiatisk skräck!

Tomie

Regi: Ataru Oikawa

1999

Horror

Tsukiko (Mami Nakamura) lider av minnesförlust och går därför på behandling för detta. Hon minns ingenting av den bilolycka hennes mamma hävdar inträffade och hoppas att med hjälp av hypnos kunna låsa upp sitt förflutna. Vid genomlyssning av inspelningar tagna under dessa sessioner tycker sig Dr Hosono (Yoriko Douguchi) uppfatta namnet Tomie och när även kriminaldetektiv Harada (Tomorowo Taguchi) nämner hennes namn i samband med en mordutredning börjar sanningen hinna i kapp Tsukiko. Men något är skumt, Tomie’s namn dyker nämligen upp som offer vid flera tillfällen! Är det en tillfällighet eller är Tomie något annat än mänsklig?

Jag har mycket liten koll på japansk manga, men den här bygger tydligen på en mycket populär sådan. Faktum är att man nästan kan ana det i bildspråket som har lite serietidning över sig. Det är svårt att sätta fingret på precis vad som gör detta, det är mera en känsla jag får när jag ser filmen. Kanske bidrar det också att jag finner historien ganska svag och utan dimensioner, det hade inte skadat att skriva ut den lite för att komma ifrån ultralinjäriteten tycker jag.

                                      

Annars ser jag inte mycket av den österländska finess som brukar återfinnas i just den här typen av japanska spökfilmer. Historien är ganska fånig och väldigt oskrämmande, det är heller inte speciellt bra genomfört och det långsamma tempo som brukar vara den japanska skräckfilmens styrka blir här istället dess nackdel. Lyckligtvis ökar tempot framåt slutet när pusselbitarna börjar falla på plats för filmens karaktärer. Tyvärr får vi tittare ett inte speciellt svårt pussel att lägga, utan det hela är ganska enkelt att räkna ut i förväg. Några effekter designade att överraska tittaren är också inlagda men de påminner mera om något man lånat ur den amerikanska mainstreamfloran än något unikt och inspirerande.

Men något som faktiskt är både lyckat och bra är filmmusiken, den är förvisso mer frekvent än vad man är van vid i andra asiatiska skräckfilmsverk, som till exempel Ringu, The Eye och Dark Water, men väldigt effektiv. Kanske inte effektiv nog att skrämma någon men den bidrar i alla fall till att höja stämningen och göra det mera spännande.

Jag kan tyvärr inte rekommendera filmen till någon annan än den som är lika sjukligt intresserad av att vidga sina asiatiska filmvyer som jag, men ser trots detta fram mot uppföljaren. Det ska bli intressant och spännande att se om man lärt sig av misstagen eller bara gjort om samma film en gång till.

3/10

The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft

The Tomb

Regi: Ulli Lommel

2007

Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.

                        

Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.

Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.

Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.

16 Bästa Uppföljarna del 2

När Blood Feast 2 kom 2002 var det en uppföljare på en nästa 40 år äldre film. Samma regissör HG Lewis, hade gjort filmen och jag tror egentligen inte att ambitionerna med den var särskilt stora. Det var en uppföljare på samma premisser som den första filmen – det skulle vara lite gore och en riktigt puckad handling – och det var det! Men samtidigt var den ofantligt mycket mer underhållande än den första filmen. Jämföra skådespeleri går väl knappast för sig men det är en solid skräpfilm av rang!

Men alla uppföljare behöver inte följa efter dåliga filmer för att bli bra, det räcker med att de är lyckade i sig själv. Att bedöma dem som uppföljare och inget annat är egentligen bara dumt (och där förlöjligade jag min egen lista!). Ta till exempel Disney/Pixars fantastiska film Bilar som knappast går att överträffa när det gäller animation, gråt, skratt och andra kansomässiga aspekter. Sen kommer Bilar2… Inte överträffar den men den tangerar åtminstone den första filmen. Jag skulle vilja säga att de är ungefär jämbördiga. Ur uppföljarperspektiv är det en fantastisk prestation i sig eftersom de allra flesta är klart mindre kvalitativa, det känner de flesta av oss till.

Man kan också göra något helt annat av uppföljaren, inte bara köra på i samma beprövade spår utan faktiskt för söka hitta en ny vinkel eller approach till grundkonceptet. Det gjorde man med Hostel 2. Första filmen blev snabbt väldigt omtalad men jag föll aldrig riktigt för den. I del två hade man gjort en del förändringar och berättade historien ”från andra hållet”. Inte från offrens sida utan från förövarna. Jag tyckte att det var precis vad som behövdes för att blåsa liv i filmen. Det är fortfarande inget cineastiskt mästerverk men klart intressantare än första filmens tortyrexcesser.

När det gäller Bambi 2 gör den verkligen nytta till historien som berättas i första filmen. Den blir helt enkelt inte komplett förrän dessa bitar fogas in. Den utspelar sig innan första filmen är slut och rätar ut en del frågetecken. I sig är den kanske inget mästerverk och den glöms ofta bort när det gäller den söta lilla Bambi på hal is, men det finns mer där än vad man skulle kunna tro. Hela sammanhanget för att förstå slutet i första filmen presenteras här.

Andra filmer är samma sak på nytt fast i en ny miljö med andra förutsättningar. Det som knyter samman Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop med Min Stora Feta Grekiska Semester är titeln och att det är samma huvudrollsskådespelerska. Det var förstås bara i Sverige man valde att ge filmen ett så exploaterande namn, på engelska heter den istället My Life in Ruins som egentligen är en mycket fyndigare titel. Det är samma humor som gjorde den första filmen så bra och jag vill gärna kalla uppföljaren för likvärdig.

The Blade Master aka Ator l’invincible 2 är en film som verkligen kräver sin man, eller kvinna, för att uppskatta. Det är, liksom den första filmen, en äventyrsfilm där den Conanliknande hjälten sätter sig upp mot orättvisorna och ska besegra ett ondskefullt imperium. Anledningen till att den kvalar in på den här listan är att det är så fantastiskt underhållande i sin uselhet. Första filmen var kul men den här slår alla rekord och är det bara en scen man minns ur den här filmen så är det den gigantiska ormen. Tro inte att du har sett en dåligt gjord jätteorm förrän du har sett den här. Den är helt fantastisk!

I Fritt Vilt 2 flyttade man fokus från de öde vinterlandskapen och förlägger handlingen till ett sjukhus. Man skulle kunna säga att man flyttar handlingen från The Shining, som första filmen visar klar hommage till, och fortsätter med en Halloween 2. Det är inte en så dum beskrivning när jag tänker efter för precis som Halloween 2 så fortsätter den här filmen precis där den förra slutade. Hur bra som helst. Kanske inte bättre än den första men inte sämre heller. En kanonfilm helt enkelt.

Den sista filmen som jag tänkte ta upp är aningen oväntad skulle jag tro. Av allt att döma skulle uppföljaren till War Games från 1983 inte kunna leverera någon värdighet men det gör den. WarGames 2: The Dead Code är en film som i stort sett är samma film som gjordes på 80-talet. Man kan säga att man har hottat upp den lite och lagt till en massa action och det är hur bra som helst. Hade den inte haft en föregångare hade den stått stadigt på sina egna ben!

Första delen finner du HÄR