Recension: Case 39 - 2009

Case 39

Regi: Christian Alvart

2009

Thriller

Socialarbetaren Emily Jenkins (Renée Zellweger) utreder fall där barn kommit kläm eller lever i en ogynnsam uppväxtvärld. Hon är överhopad med fall men får ändå ytterligare ett på sitt skrivbord – fall 39! Det visar sig vara en lite flicka som är livrädd för sina föräldrar. Hon påstår att de konspirerar för att mörda henne och mycket riktigt störtar polisen in en dag mitt under pågående mordförsök. Föräldrarna anses vara psykisk sjuka och den lilla flickan ska placeras i fosterhem. I flickans bästa intresse ansöker dock Emily om vårdnaden om vårdnaden tills en fosterfamilj kan hittas. Allt för att den lilla flicka ska slippa att placeras på ett barnhem, något som anses vara förödande i hennes fall. Efter hand inser dock Emily att hon gjort ett misstag, att föräldrarna inte alls är så galna som man först ville göra gällande och att den lilla flickan inte alls är så oskyldiga som man först kunde tro!

Filmen inleds i ett ganska makligt tempo och man är från början inte helt säker på vart filmen kommer att leda. Spänningen är väl inte så där trollbindande men det finns ändå ett intresse att veta hur allt kommer att hänga ihop. Den första historien som berättas, det vill säga det som flickan påstår, verkar hur trovärdigt som helst egentligen, men spricker på grund av att det är en alldeles för enkel lösning. Filmen skulle bara vara någon halvtimme lång om det var så.

Men riktigt hur det ligger till är inget som skrivs på åskådarens näsa. Handlingen och terrorn, för det handlar till stor del om terror, växer långsamt fram och Jodelle Ferland, som spelar den lilla flickan gör ett mycket bra jobb med gestaltningen. Hon är förvisso inte galen, men jag ser inget annat sätt att beskriva hennes steglösa förvandling från oskyldigt offer till den drivande terroriserande kraften i filmen.

Något som man kanske skulle kunna ha lämnat utanför är de övernaturliga elementen. De behövs kanske förvisso i filmens narrativ men det gör att det blir en lite märklig film. Den blir inte lika fullt realistisk som den skulle kunna ha varit, med den typen av kvalitativt skådespeleri, och det är lite synd. Det är svårt att bedöma vad man egentligen ska tycka eftersom det, å ena sidan, är en av de stora byggstenarna till filmen, och å andra sidan påverkar den realistiska upplevelsen negativt.

Renée Zellweger är kanske inte den mest trovärdiga rolltolkaren av socialarbetaren heller. Jag vet inte riktigt vad det är, men hennes skådespeleri smittar inte ut sin rädsla och frustration över händelseförloppet ut genom film och till åskådaren. Faktum är att det överlag är en ganska flegmatisk samling skådespelareprestationer, vilket möjligen skulle kunna vara meningen om man ville göra en poäng av ett opersonligt arbetssätt. Att systemet kring problematiken är uppbyggt på ett sådant sätt att personligt engagemang inte är möjligt, byråkratiska förfaranden in absurdum helt enkelt. Dock tror jag att jag överanalyserar problemet och att det inte alls handlar om ett medvetet grepp.

Hur som helst så håller jag filmens positiva egenskaper för mer än de negativa och det är väl det enda viktiga egentligen.

Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här

Caché - 2005 - Det är riktigt påträngande!

Caché

Regi: Michael Haneke

2005

Drama/Thriller

Plötsligt upptäcker familjen Laurent att någon iakttar dem när de hittar videokassetter tagna på deras hem utanför dörren. Eftersom det inte rör sig om några direkta hot kan polisen inget göra och Georges och Anne är helt enkelt tvungna att göra sina egna efterforskningar om de vill ha något svar på mysterierna. Sakta med säkert fattar Georges misstankar mot en person från barndomen men vill inte gå in på några detaljer när Anne frågar honom. Hela händelsen tär mer och mer på deras förhållande och när sonen Pierrot försvinner ställs allting på ända. Georges är övertygad om att hans misstankar är korrekta och att Majid är den skyldige även om denne nekar till anklagelserna, för hur kan det annars hänga ihop?

Det är riktigt påträngande och voyeurismisk redan i inledningsscenerna utan att det egentligen händer någonting. Det man får ta del av är att en videokamera övervakar ett hus med omnejd och kommentarer kring detta från filmen huvudkaraktärer som just hittat själva bandet. Mysteriet tar alltså sin börjar direkt och utan omsvep. Man grips genast av en nyfikenhet att få reda på hur det egentligen ligger till, vad som ligger bakom och så vidare. Helt enkelt briljant och med medel så enkla att man knappt förstår hur effekten åstadkoms. Det finns en otrolig närvaro som åstadkoms på något mystiskt sätt. Det borde helt enkelt inte vara så intressant som det faktiskt är och jag vet inte vilka trådar det egentligen är Haneke rycker i.

Eftersom det inte finns några direkta hotelser förknippade med övervakningsbanden, även om det förstås måste vara riktigt obehagligt för de som är utsatta, så kan polisen inget göra. Detta är också något som filmens karaktärer kommenterar flera gånger i filmen vilket förstås kan tolkas som någon form av samhällssatirisk kommentar av Haneke. Jag är inte säker på att så är fallet men efter som jag precis har hans trilogi om utanförskap (The Seventh Continent, Bennys Video och 71 Fragment of a Chronology of Chance) i färskt minne ligger det nära till hand satt göra den typen av tolkningar och antaganden. För övrigt kan man fråga sig var gränsen för trakasserier egentligen går, för även om det inte finns någon direkt brottslighet eller uttalade hot inblandade måste det förstås vara väldigt kränkande för den som utsätts och det är kanske det som filmen, åtminstone delvis, belyser.

Situationer som i vilken annan film som helst skulle vara fullständigt orealistiska funkar alldeles utmärkt här och känns dessutom som fullständigt äkta. Till exempel när någon ringer på dörren, Georges frågar vem det är med får naturligtvis inget svar, varvid han, trots allt som tidigare hänt (även om detta är i filmens början), öppnar dörren, går ut för att se sig omkring för att sedan gå in igen. Detta skulle vara fullständigt otänkbart att ta på allvar i någon annan film, men här faller det sig naturligt och dessutom både logiskt och realistiskt. Återigen kan jag inte peka på någon direkt orsak men det är uppenbart att Haneke klarar att manipulera åskådaren precis som han vill. Han ger motivation till skådespelarna att vara fullständigt övertygande. Vad som händer i denna scen är dock inte speciellt oväntat och resulterar förstås i ytterliggare ett videoband.

Tyvärr tappar filmen temo efter ett tag och det som med inledningsscenerna verkade vara en uppvisning i hur man hanterar just tempo försvinner en smula. Det är fortfarande väldigt bra men det blir betydligt segare än vad jag hade förväntat mig. Hade stämningen i filmens början kunnat hålla isig hela filmen igenom hade det här varit ett fantastiskt mästerverk, men nu får det alltså klara sig med att bli rubricerat som ”bra”! Men det finns trots allt ett par scener som riktigt överrumplar åskådaren och som ger filmen tillbaka sin intressanta lyster och i slutändan får man väl säga att den trots allt är relativt välbalanserad. Något som är synnerligen intressant är förresten att man inte kan vara helt säker på om man ser det egentliga händelseförloppet eller en inspelning som plötsligt börjar spolas på ena eller andra hållet i en video, vilket jag tycker är ett kul grepp. Det är väl ett sätt att överlista tittaren på och det gillar jag!

Det jag gillar med Haneke överlag, och den här filmen är inget undantag, är att det händer mycket framför kameran men inte särskilt mycket med kameran. Skådisarna får göra sitt jobb och det finns inga direkta kameraåkningar eller udda vinklar som tar fokus från handlingen eller förvillar tittaren. Det man ser är det man får varken mer eller mindre. Det är en stabil och statisk kamera som ibland följer en person, och således inte är lika statisk längre, men som ger effekten av att det blir än mer närgånget och personligt. Det känns nästan som om man känner personerna i filmen på ett helt annat plan än vad som brukar vara fallet i andra filmer.

Som tittare formulerar man förstås sina egna teorier om hur det egentligen ligger till. Dessa sammanfaller ibland med de ledtrådar vi ges av filmen, men inte alltid. Jag vill inte gå in på detaljer men jag hade tidigt tydliga misstankar åt ett visst håll, med ett eller ett par specifika motiv. De teorier som paret själva kommer fram till, eller Georges egentligen, är också intressanta och kan mycket väl vara sanna, för man ges inga direkta svar av filmen, det är helt enkelt upp till var och en att tolka den efter eget huvud. En egenskap som jag verkligen gillar när det kommer till film! Det är också delvis detta som gör att man behåller intresset för filmen, intresset för vad som egentligen har hänt en gång i tiden och den enfaldiga tron på att man kommer att levereras några svar i slutändan. Det är naturligtvis en lönlös förhoppning…

Det finns mycket paranoia mellan raderna och man skulle dessutom kunna uppfatta en underliggande ton av rasism eller främlingsfientlighet om man är på det humöret. Nu menar jag absolut inte att Haneke skulle ta ställning till något om detta ämne i filmen utan ser det mera som en objektiv betraktelse med en historisk prägel. Det finns också ett eftertryck av hat och långlivad ovänskap eller avundsjuka som kanske har med främlingsfientligheten att göra också. Kanske överanalyserar jag, vem vet?

Det som också är intressant men som för betraktas som en sekundär handling är hur huvudpersonernas äktenskaps slits och hur deras irritation på själva situationen smittar av sig på varandra. De bråkar mer än tidigare och det är inget konstigt med det. Kanske är det rent av så att det är det här som är den egentliga handlingen och själva mysteriet med vem som bevakar dem som är sekundärt? Det finns som sagt många frågor som inte får sin lösning efter att filmen har tagit slut!