31:e maj i filmhistorien

Idag skulle Nils Poppe ha blivit 105 år!

James Bond i SKYFALL - 2012

Skyfall

Regi: Sam Mendes

2012

Action

MI6 blir av med en lista där alla agenter som infiltrerat terroristorganisationer finns angivna. Som ytterst ansvarig hålls M som dock är ytterst angelägen om att ställa saker och till rätta. Hon uppmanas att frivilligt gå i pension men vägrar, att lämna MI6 i värre skick är när hon tillträdde är hon alldeles för stolt för. Men vem är det egentligen som ligger bakom alltsammans? Vem är det som verkar ha ett personligt horn i sidan till M? Slutligen är det upp till James Bond – 007, att reda upp problemet och ställa de skyldiga till svars.

Skakad inte rörd

Jag har inte varit så förtjust i de senaste Bond-filmerna och jag har eller inte varit särskilt förtjust i Daniel Craig som James Bond. Det finns inte den karisma, som hans föregångare hade, i honom. Filmerna i sig har väldigt lite med de filmer jag såg i min ungdom och älskade att göra. Humorn var påtaglig förr, Bond fällde allehanda dråpliga kommentarer som egentligen inte passade in i någon realistisk situation. Men Bond var inte realistisk och det skulle vara på det där sättet. Det fanns i grund och botten ett möjligt scenario i filmerna med det överdrevs och behandlade världsherravälde och megalomani från skurkarnas sida. Kanske led förresten Bond själv också av storhetsvansinne? Han hade i alla fall inget till övers för sin egen organisation och gjorde i princip som han ville trots att han hade order att göra annorlunda. Slutligen kammade han trots allt hem spelet och vilken chef eller myndighet kan fördöma hans handlande då? Han verkade ändå inte bry sig. Kort sagt, han visste att han var den bästa och lät också andra veta att han visste det!

Judi Dench som M

Men, de senaste filmerna har inte haft något av det isig. De har varit komptenta actionfilmer men inget mer. Frågan var då om man skulle återgå till den gamla känslan i den här såsom ryktet sa. Det var faktiskt väldigt spännande att ta del av vad man hade kokat ihop den här gången.

Skönheten Bérénice Marlohe

Egentligen skulle man kunna säga att det här är två olika filmer. Det är först och främst en modern actionfilm som blinkar lite smått åt de gamla Bondfilmerna. Man nämner exploderande pennor (Golden Eye) och har en bil med katapultstol (Goldfinger). Det finns säkert mer men det var vad jag uppfattade som oerhört tydligt och som i princip inte gick att missa. Till viss del är också den ironiska och cyniska humorn tillbaka. Den är ytterst välkommen, det är bara synd att Desmond Llewelyn inte kan medverka som Q längre. Hans relation med Bond var ytterst underhållande! I den här filmen har man dock tagit steget fullt ut och gör en poäng av att han en mycket ung Q. Man menar att det är dataåldern och vem är bäst på att få en dator att bete sig precis som man vill? Inte är det gamla gubbar i alla fall. Åtminstone har jag aldrig hört talas om hackers i pensionsåldern än.

Javier Bardem

Lyckas man då återgå till den gamla känslan? Man gör väl inte det… Men jag tror å andra sidan inte det är riktigt meningen heller. Det är snarare ryktena som har förstärkt förhoppningarna, åtminstone hos undertecknad. Däremot har man uppenbarligen haft som ambition att blinka ganska rejält mot de gamla filmerna. Det finns på något sätt närvarande hela tiden och på något konstigt sätt lyckas man till slut styra filmen åt det hållet att man onekligen öppnar för en fortsättning i gammal god stil. Det ska bli oerhört intressant att se vad man gör av den idén.

Än så länge är man inte framme (eller tillbaka) vid vad jag förväntar mig av en riktig Bondfilm men man är ett steg i rätt riktning och bara det betyder en hel del! Kanske jag rent av kan lära mig tycka om Daniel Craig i rollen i sinom tid?

7/10

Recension: AnnaLynne McCord i EXCISION - 2012

Excision

Regi: Richard Bates Jr.

2012

Horror/Komedi

Pauline är sjutton år och går i gymnasiet. Att säga att hon är som tonåringar är mest vore att säga en lögn så det avstår vi ifrån. Istället fascineras hon av döden, blod och sex. Hennes våta drömmar ser, ska vi säga –annorlunda – ut mot genomsnittstonåringen. Hon är trött på tillvaron och vill att allting ska vara såsom det ser ut att vara, inget hycklande och hymlande. Hon älskar sin syster som lider av en obotlig sjukdom och behöver en lungtransplantation. Hon hatar sina föräldrars kristna värderingar och har sina egna samtal med Gud där hon berättar att hon tänker bli av med oskulden före äktenskapet och att det dessutom kommer att ske snart. Skulle hon bli gravid kommer hon att göra abort även om hon vet att Gud inte tycker om det. Kort sagt, hon är mycket speciell…

Till en början var jag väldigt kluven inför denna, eller under denna kanske man ska säga. Det känns som att man befinner sig inuti någon sorts delirium och det beror inte på den skruvade handlingen snarare på den stil i vilken filmen är filmad. Det känns lite som man är en åskådare i själva filmen snarare än en som ser filmen utifrån om ni förstår vad jag menar. Och det slog mig faktiskt precis just nu att Pauline tittar rakt in i kameran när hon talar med Gud, betyder det att vi – publiken, är Gud? Försöker Pauline förklara för oss hur hon känner?

AnnaLynne McCord

Jag är djupt imponerad av den förvandling AnnaLynne McCord, som jag skulle säga är en riktigt vacker ung kvinna genomgått för att bli den motbjudande, herpesfulla Pauline. Det är nästan ofattbart att en så pass vacker kvinna kan gestalta något så vidrigt. Mer komplimang kan jag nog inte ge en skådespelare/skådespelerska tror jag. Jag tycker hon gör ett fantastiskt jobb helt enkelt. Men jag är nog faktiskt ännu mer imponerad av Traci Lords som spelar rollen som hennes mamma. Jag vet inte om jag har sett särskilt många filmer med henne men här inser jag att hon helt klart är en skådis att räkna med. Även John Waters och Malcolm McDowell medverkar i mindre roller och gör vad de behöver men det är inte mycket mer än så. Varken bra eller dåligt från deras sida skulle jag vilja säga.

För min egen del hade jag önskat att det var en film med mindre komedi i sig. Det kan vara förlösande att vara så cynisk att det blir en komisk poäng av det men jag hade hellre sett att det var en genomotäck film som inte gömde sig bakom komiken. Det är förstås ingen film som man skrattar direkt åt, åtminstone gjorde inte jag det, men det finns ändå något som tar udden ur skräcken som skulle ha kunnat finnas där. Lite synd, men man får vara nöjd med det lilla.

Hmm, undrar hur blodet smakar?

Drömsekvens

Den som suktar efter våldsamma och blodiga sekvenser får sitt lystmäte tillfredställs här. Paulines drömmar kantas av både våld och blod men framförallt av sex. Att kalla hennes böjelser för nekrofili vore sannerligen ingen större överdrift. Ska vi tala stil så är just dessa scener väldigt estetiskt tilltalade och kanske det som håller upp filmen rent visuellt. Det blir en kontrast mellan Paulines uppenbarelse i filmens vanliga universum och den bild hon har av sig själv i sina drömmar.

Mmm, tampongen full, det är kanske
dags att bli av med oskulden?

Drömsekvens

På omslaget har man samlat en hel del lovord. Det är väl brukligt när det finns mycket gott att säga om en film och det verkar onekligen som att många tycker om den. Jag själv är väl lite mer restriktiv. Det är absolut ingen dålig film på något sätt och den har styrkan av att leva kvar efter att den har tagit slut. Det finns saker och ting att fundera på och klura ut betydelsen av, men jag hade velat ha en lite mer rättfram skräckfilm som åtminstone försökte skrämmas lite mer än den här och det måste jag spegla i betyget.

6/10

Traci Lords

Drömsekvens

Traci Lords