Recension: Bye Bye Monkey - 1978

Bye Bye Monkey

Aka: Ciao Maschio

Regi: Marco Ferreri

1978

Komedi/Drama

Gerard Lafayette (Gérard Depardieu) befinner sig i en märklig tillvaro. Han blir våldtagen av den ultrafeministiska teatergrupp han arbetar för, uttrycker sina känslor genom att blåsa i en visselpipa och får dessutom en nyfödd apa att ta hand om efter att hans excentriske vän Luigi (Marcello Mastroianni) hittat den i någon form av skulptur i form av ett gigantiskt apkadaver på stranden. Denna apa behandlas i mångt och mycket som ett mänskligt barn, även om Lafayette hela tiden har möjligheten att välja bort den, och vid ett flertal tillfällen även försöker att göra det. Luigi vill ge apan en egen identitet, något som är möjligt med hjälp av förfalskade papper och att Lafayettes flickvän Angelica (Abigail Clayton) ställer upp och anmäler sig som vårdnadshavare tillsammans med Lafayette för apan. Dessutom finns ytterliggare en excentrisk vän till Lafayette i kulisserna, nämligen Andreas Flaxman (James Coco) som driver ett vaxmuseum dedikerat till det romerska imperiets ära. Lafayette slits mellan omgivningens olika värderingar medan han egentligen helst av allt vill hitta sig själv.

Det här är inte en film där handlingen tar sin början, en historia berättas och ett tydligt slut äger rum. Nä, det här är snarare en bit lösryckt vardag i Gerard Lafayette liv, även om den uppenbarligen innehåller mycket märkliga och en del händelser som knappast kan betraktas som realistiska. Å andra sidan har filmen en sådan ton att det inte är helt uppenbart i vilken tid den utspelar sig, bara att den, i mångt och mycket, liknar vårt eget samhälle på många plan och alltså varken är överdrivet futuristisk eller för den delen inte det omvända heller. Miljöerna är däremot uppenbart spartanska och kanske ska stå i kontrast till det vaxmuseum där Roms storhetsdagar ska visualiseras.

                                                                                    

Men det är som sagt Gerald Lafayette som står i centrum, omgärdad av sina excentriska vänner. Luigi, som får stå för det filosofiska, moraliserande, medmänskliga och kanske rent av det nostalgiska. Marcello Mastroianni gör en strålande rollprestation här och stjäler många scener för den unge Depardieu. Han blir helt enkelt en intressant personlighet som kan hänföra publiken, åtminstone undertecknad, med enbart en blick av medömkan. Det är en svår konst, och få har bemästrat den, så det är en fröjd att få uppleva en sådan strålande yrkesskicklighet.

Andreas Flaxman får däremot representera själva samhället och civilisationen som sådan. Hans syn på omvärlden är betydligt barskare än Luigis och håller helt klart civilisationen överlevnad som viktigare än individens välbefinnande. Även James Coco är mycket bra i sin roll och ger en karismatisk rolltolkning. Så har vi ju den ultrafeministiska teatergruppen, om de egentligen har en gemensam vilja eller ej kan man kanske spekulera kring. Ofta verka de kollektiva besluten accepteras rakt av även om man anar små meningsskiljaktigheter i kulisserna också.

Slutligen har vi den lilla apan, som tyr sig till Lafayette, och som kanske ska representera det oskyldiga. Det är kanske denna varelse som är nyckeln till hela mysteriet, för det är inte helt uppenbart vad Ferreri egentligen vill ha sagt med sin film. Stundom känns det som om det är ett inlägg i könsrollsdebatten och ibland får man uppfattningen av att det är meningen med livet som eftersöks. Kanske skulle man också kunna hävda att det helt enkelt är fråga om en uppmaning till publiken att se sig om kring och faktiskt ta del av det som händer i världen. Är vi på väg att utplånas? Kommer mänskligheten att tyna bort rent moraliskt? Hur som helst är det här en mycket attraktiv film som ställer en massa frågor till tittaren, som sedan måste lösa dem efter eget huvud om man vill ha fullt utbyte av filmen.

En fantastisk film!

Recension: Super 8 – 2011

Super 8

Regi: J.J. Abrams

2011

Action/Sci-Fi

Till en början finner jag den här filmen relativt underhållande.  Det är charmigt med ungdomarna som försöker göra en egen film men det blir snabbt ganska tröttsamt ju närmare sanningen man kommer och ju mera information man får. Det är bättre att låta oss gissa än att avslöja vad som verkligen händer han man säga. Det är abslolut en välgjord film rent visuellt och jag har verkligen inget att klaga på när det gäller detta. Det har jag väl egentligen inte när det gäller själva handlingen heller, men det räcker inte riktigt ända fram. Det är lite som att ta The Goonies och försöka göra den vuxen. Man blandar in lite sci-fi och tror att allt är frid och fröjd. Det man glömmer bort att ett äventyr såsom detta (och the Goonies) inte ska vara för vuxet, då försvinner själva charmen med dem. Jag tycker dessutom att man har misslyckats med att ge en personlighet till den utomjording som det mesta av filmen fokuserar på. Det blir lite för enkelt av det hela när vi väl får informationen och det verkar inte som att man har haft någon direkt ambition av att problematisera trots att det fanns mycket hög potential och många möjligheter till detta. Nja, totalt sett en besvikelse som enbart får pluspoäng för sin välgjorda yta!

5/10

Recension: Blödaren - 1983

Blödaren

Regi: Hans Hatwig

1983

Horror

Tjejbandet Rock-Cats är på väg mellan spelningarna när deras turnébuss plötsligt havererar. Med scenkläderna på, bestående av högklackade skor, nitar och läder måste de ge sig ut i obygden för att leta efter hjälp. Men det de stöter på är inte den hjälp de så väl behöver utan en galning som skrämt bort alla andra människor från trakten, de stöter på blödaren…

Det här ett stycke svensk kulturhistoria som äntligen har hittat sin väg till ett ordentligt dvd-släpp. Den är riktigt underhållande även om det kanske inte alltid är av ”rätt” anledning. Storyn är långsökt och fånig men ändå precis rätt för den här typen av film. Det krävs helt enkelt ingen tegelsten till manus för att det här ska funka. Skådisarna är väl inte de bästa men med tanke på att samtliga egentligen var popartister när filmen spelades in kan man väl inte begära mycket mer av dem.

Ska man jämföra det här med andra filmer påminner den mest av allt om Joe D’Amatos klassiska anthropophagous, även om man här har förskonat tittaren från liknande makabra och grafiska våldsinslag som präglar den kannibalistiska betraktelsen. Man får helt enkelt nöja sig med lite blod rinnande från blödarens ögon och det är väl inte fy skam. Man måste ju inte alltid vräka på allt teaterblod man har för att göra en lågbudgetfilm. Influenser kan också hittas från andra pärlor, musiken är tydligt inspirerad från Halloweens enkla ledmotiv och inspelningsmiljön i småländska Mullsjö påminner kanske lite om the Shining.

Hans Hatwig, som vid den här tiden var chefredaktör för ungdomstidningen Okej, som ju förresten fyllde 25 år härom månaden (2005), använde tidningen inte bara för att hitta skådisar till filmen utan även för att marknadsföra den. Han erkänner till exempel att det var han själv som skapade ryktet om att det var Gene Simmons i Kiss som spelade monstret (blödaren) och på så sätt lockade han till sig fler intresserade tittare. Nu var det dock inte sant att Gene Simmons stod för rollen utan det var Åke Eriksson som vi kanske minns bäst i samband med gruppen Attack och landsplågan ”ooa hela natten”. Han gör faktiskt rollen mycket bra och ser härligt psykopatisk ut.

Tjejerna i bandet (i verkligheten hette de Revansch) beter sig just som man kan tänka sig att ett band som ständigt går varandra på nerverna gör och man får säga att de faktiskt mestadels lyckas se ganska rädda ut och att de skriker riktigt trovärdigt. Danne Stråhed är stabil som hjälte och det är ju faktiskt inte hans fel att rollen tycks finnas till enbart för att kunna ha med en hjälte i filmen. En hjälte för hjältens egen skull alltså.

Gillar du riktiga kultrysare med alla de klassiska ingredienserna ska du definitivt se den här!