Recension: Trolljegeren - 2010

Trolljegeren

Aka: Troll Hunter, Trolljägaren

Regi: André Øvredal

2010

Fantasy/Action/Mockumentär

Två anonyma hårddiskar med film skickas till filmbolaget som inte kan avgöra om innehållet på dem är äkta eller inte. Det verkar helt enkelt alldeles för otroligt! Filmerna visar några studenter som följer en man som de tror är en björnjägare – en tjuvjägare av björn till råga på allt. Snart inser de dock att det inte alls är björn som är hans villebråd utan något mycket farligare. Det visar sig att han arbetar för en hemlig organisation som har till uppgift att hålla trollen i sina revir och förgöra dem om de skulle hamna utanför dessa. Ingen av studenterna tror naturligtvis på mannen men efter att slutligen ha övertygat mannen om att få filma honom ser de med egna ögon det som de inte hade vågat tro på.

Upplägget är klassiskt och har används förr många gånger. Man påstår att materialet man visar är upphittat och att upphovsmännen har försvunnit. Lite som Blair Witch Project kan man säga. Den här filmen föregicks dock inte av den massiva promotionkampanj som gör Blair Witch Project unik i sammanhanget. Man har inte skapat någon ny mytologi och hävdat sanningshalten i den redan på förhand på sajter och annat. Istället bygger myterna och legenderna på gammal nordisk folktro. Jag vet inte denna skiljer sig nämnvärt mellan Norge och Sverige men jag tycker att det är tillräckligt likt de jag känner till för att jag ska känna igen mig kraftfullt i alla fall.

Ingenstans i filmen tvivlar jag på att det jag ser är absolut sant och det får onekligen betraktas som en mycket god egenskap av en mockumentär! Faran är ju annars att de uppenbart animerade varelserna drar ned intrycket men så är det alltså inte här. Det ser helt och hållet trovärdigt ut och studenterna har en perfekt blandning av initial skepsis och entusiasm inför sitt arbete att det verkligen verkar som om de var med om något helt nytt!

Men inte bara ytan är välgjord, historien på djupet fungerar också väldigt bra! Förklaringarna till hur och varför den norska regeringen hemlighåller trollens existens känns helt och hållet logisk. Det blir förstås en konspirationsfilm av det på detta plan och man har verkligen gjort allt för att föra fram sina ”bevis”. Mycket bra gjort!

Det här är helt klart en av de bättre filmerna jag har sett i år och som jag på förhand hade hört mycket gott om. Det infriade, för ovanlighetens skull alla löftena och jag satt nästan somt trollbunden (haha) hela tiden. Faktum är att det är spännande och inte alls tramsigt och barnsligt som temat mycket väl skulle kunna ha varit. Det är visserligen elvaårsgräns på filmen och det är nog rätt, men det känns om att det är en mera vuxen film än vad jag egentligen hade förväntat mig i alla fall.

Att dialogen är på norska stör mig inte. Det tillför snarare realism tycker jag! Inte bara för att det faktiskt är i Norge filmen utspelas utan även för att det blir lite mer exotiskt för mig som svensk. Det hade säkert funkat på ett annat skandinaviskt språk också, utom finska kanske eftersom jag inte riktigt vet vilken mytologisk tradition finnarna har till troll. Då återstår alltså svenska och jag kan inte riktigt se att trovärdigheten skulle påverkas positivt av breda svenska dialekter. Nej, norska är det enda som funkar!

Recension: Beyond a Resonable Doubt - 2009

Beyond a Resonable Doubt

Regi: Peter Hyams

2009

Thriller

Michael Douglas spelar en framgångsrik åklagare med en lång lista av framgångsrika brottsmål bakom sig. Den undersökande journalisten C.J. Nicholas (Jesse Metcalfe) är dock misstänksam mot åklagarens metoder och planerar att avslöja hur bevis planterats för att få fram fällande domar. För att åstadkomma detta väntar han tills ett mord begåtts planterar ut en massa bevis mot sig själv och videofilmar hela förloppet. Planen är att motbevisa åklagarens fabricerade bevis i sista stund och på så sätt avslöja korruptionen, men något går fel och den iskalle åklagaren är honom på spåren…

Michael Douglas är perfekt i rollen som den sluge och hänsynslöst insmickrade åklagaren som helst av allt vill bli valt till guvernör. Hans floskler saknar motstycke i de offentliga intervjuer han ger i samband med sina vunna rättegångar, rättvisan har segrat etc etc. De som har sett Wall Street och är bekanta med paradrollen som Gordon Gecko lär känna igen sig! Han medverkar dock inte speciellt mycket i filmen och är väl egentligen att betrakta som birollsinnehavare trots att han är antagonisten.

Huvudrollen spelas istället av Jess Metcalfe som också gör ett utomordentligt jobb. Det finns någonting hos honom, eller rättare sagt hans rollkaraktär som inte riktigt stämmer men som är svårt att sätta fingret på. Det vill säga medan man tittar på filmen, när den är slut har man fullständigt klart för sig vad det handlar om! Även hans käresta – Ella Crystal (Amber Tamblyn) gör ett bra jobb som den först något naiva, sedan otroligt klarsynta åklagarassisten. Hon är dessutom väldigt vacker vad nu det har med saken att göra.

”man sitter som klistrad framför rutan”

Själva narrativet känns också lite mystiskt. Det är lättsamt och underhållande samtidigt som det finns en mörk underton av ironi och samhällssarkasm och man kan inte låta bli att småle lite åt händelseförloppen samtidigt som man sitter som klistrad framför rutan för att få veta mera om hur allt egentligen hänger ihop och hur det kommer att gå i slutändan! Och det är faktiskt ganska spännande även om man går in med föresatsen att allting ska sluta lyckligt och att skurken kommer att sättas dit så det stänker om det i slutändan. Man är dock inte helt säker och allt eftersom filmer går börjar man tvivla och fundera på hur de ska kunna få ihop det i slutändan i så fall.

Jag ska inte avslöja hur det går men jag kan säga att det här är mycket underhållande film som alla som gillar konspirationsthrillers borde se! Är man dessutom ett fan av filmer som utspelar sig i och omkring en rättegångssal som jag är, tillkommer ytterliggare anledning att se filmen!

American History X - 1998 - De ultimata gängfilmen?

Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någon anledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om på nätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra med sådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuter också orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte grep tag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växer allt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänka på. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå. Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om man är lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör att man är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivå där man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda i slutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgång enligt mig. 

8/10