Recension: The Last Mimzy - 2006

The Last Mimzy

Regi: Robert Shaye

2006

Science Fiction/Fantasy

Syskonen Noah (Chris O’Neil) och Emma (Rhiannon Leigh Wryn) hittar ett mystiskt föremål när de badar vid familjens sommarställe. Föga anar de att innehållet i den märkliga lådan kommer att förändra deras liv för alltid, för vad kan väl några stenar, en tygkanin och en glasskiva ha för betydelse? Undan för undan märker dock både deras mamma (Joely Richardson) och pappa (Timothy Hutton), samt deras lärare (Rainn Wilson) hur barnen förändras, blir mer intelligenta och tycks besitta kunskaper som definitivt inget vanligt barn skulle göra. Vilken del i barnens plötsliga genialitet har den lilla tygkaninen som Emma snabbt döper till Mimzy?

Redan i inledningsscenerna, men kanske framförallt senare får man lite E.T. vibbar av filmen. Nu menar jag inte att den kvalitativt ligger i närheten av detta, enligt mig, största referensverket i sammanhanget, men feelingen finns där. Det är en ganska söt historia och även om den inte lockar fram lika strida strömmar av tårar som E.T. så fuktas i alla fall ögonvrån vid några tillfällen. Få saker är så bedårande som barns kärlek till sina gosedjur och det finns gott om känsloyttringar angående detta i filmen. Extra rörande är kanske motviljan att skiljas från dessa gosedjur och man förstår ganska tidigt varthän det barkar.

Låt vara att varken Chris O’Neil eller Rhiannon Leigh Wryn imponerar så där väldigt som barnskådespelare och att övriga skådisar agerar på gränsen mot överspeleri. Detta är dock något man kommer undan med då filmens egentliga målgrupp är barn och familjeunderhållningsfaktorn är förhållandevis hög. Skulle man få önska skulle jag dock gärna ha sett att man hade lagt till antingen lite mer matinékänsla, åtminstone i de mest spektakulära scenerna eller ett genomgående mörkare tema. Det sistnämnda skulle förstås innebära en markant höjning av åldersgränsen och det vore kanske inte särskilt bra heller!?

För designen på produktionen ser riktigt bra ut, specialeffekterna funkar alldeles utmärkt men det är kanske inte så konstigt. Filmens regissör – Robert Shayne har stor erfarenhet av att producera film och var bland annat inblandad i Sagan om Ringen trilogin som fick en hel värld att häpna! Han är dessutom en av grundarna till bolaget New Line Cinema som jag håller som ett av de absolut intressantaste i Hollywood. De brukar kunna snappa upp intressanta historier som passar just mig känns det som, oavsett om det handlar om brännskadade mördare i mardrömmarnas värld (A Nightmare on Elm Street) eller lekfullt fantasifulla filmer som den här.

Så placera hela familjen framför rutan, bjud gärna in grannungarna också och tag del av det här sprakande familjeäventyret i gemenskap. Framtiden knyts ihop med nutidsäventyret och även om historien innehåller en del moraliserande scener, som jag vanligtvis skulle ha spytt rejält med galla över, så gör det ingenting. Jag kommer på mig själv med att sitta och smånjuta av filmen och underhålls snarare av de typiska klichéer som filmen under stundom begagnar sig av.

Recension: The Lion, the Witch and the Wardrobe - 1979

The Lion, the Witch and the Wardrobe

Regi: Bill Melendez

1979

Animerad

Lucy hittar av en slump en förbindelse mellan vår värld och en annan i en gammal garderob. Hennes tre syskon Edmond, Peter och Susan tror henne dock inte trots att hon bedyrar att hon varit borta i timmar och träffat på märkliga varelser i landet Narnia. Värst är Edmond som inte spiller någon tid på att reta Lucy för hennes påståenden. Även han upptäcker dock porteln i garderoben när han följer efter Lucy och snart befinner sig alla fyra syskonen i landet Narnia. Det är ett land täckt av snö och is som hålls i ett järngrepp av den vita häxan. Hennes välde är dock på väg att ta slut och hon fruktar profetian som säger att två söner av Adam och två Döttrar av Eva ska befria Narnia från hennes grepp. Dessutom ryktas det att det mäktiga lejonet Aslan är på väg för att bistå människobarnen – och att besegra den onda häxan!

C.S. Lewis berömda romaner om det förtrollade landet Narnia har vid det här laget filmatiserats ett flertal gånger. Bara häromåret gjordes ju en storslagen version av berättelsen (som för övrigt ska få en uppföljare 2008). I skiftet mellan 80 och 90-talen gjorde brittiska BBC en serie TV-filmer och 1979 kom alltså den här animerade redogörelsen av sagan. Att den är animerad och inte har samma mångmillionbudget som den senaste filmen ser jag enbart som positivt. Det betyder att man kan ägna sig åt själv storyn utan att behöva förbrylla tittaren men en massa specialeffekter. Historieberättandet tar större plats och karaktärerna kommer i och med detta lite närmare tittaren. Det är lättare att identifiera sig med den huvudrollsinnehavande kvartetten trots att det inte är riktiga skådespelare utan tecknade figurer.

Jag minns att jag såg den här filmen som barn men hade inte speciellt många minnen från den nu när jag såg om den i vuxen ålder. Det jag kan erinra mig är att jag tyckte den vita häxan var otäck på den tiden. Det känns ganska löjligt nu när man ser tillbaka på det men dryga tjugofem års idogt filmtittande har väl satt en del spår kanske.

Nåja, filmen bygger på den först skrivna av C.S.. Lewis romaner. Jag har alltid fått för mig att det är den andra boken med i och med att jag skriver den här recensionen så snokande jag reda på att ”min morbror trollkarlen” som jag trodde var den första faktiskt skrevs näst sist trots att den utspelar sig före alla de andra. Men nu handlar det alltså inte om själva skapelsen utan om fyra syskon som enligt profetian ska ta makten i landet Narnia och störta den elaka vita häxan.

Man kan utan vidare dra paralleller till klassiska grekiska sagor om det oundvikliga ödet, där själva kunskapen om vad som ska hända och tappra försök att förhindra utfallet, resulterar i just det som var förutspått. (Ex. Oidipus som dödade sin far och äktade sin mor trots helhjärtade försök att hindra detta.) Den elake häxan förmår på samma sätt Edmond att förråda sina syskon och det hela resulterar i hennes egen undergång. Ska man dra fram någon sensmoral av det så är det väl att man inte kan undkomma sitt öde, varken på gott eller ont.

Tecknarstilen är något som egentligen inte tilltalar mig. Jag är personligen väldigt förtjust i de tidiga disneyfilmernas stil och det här ligger en rätt bra bit därifrån. Dock måste jag tillstå att det är förvånansvärt effektivt och lyfter fram både det gulliga och det mest skrämmande i historien.

En nostalgitripp som verkligen rekommenderas!

Recension: The Last Hunter - 1980

The Last Hunter

Regi: Antonio Margheriti

1980

Krigsfilm

Efter att kapten Harry Morris (David Warbeck) blivit vittne till hur hans bäste vän skjutit av sig skallen på en bordell i Saigon, tar han på sig ett topphemligt uppdrag som leder honom in bakom fiendens linjer. Hans mål är en radiostation som systematiskt sänder ut propaganda till de amerikanska soldaterna designad att bryta ned deras stridsmoral. Till sin hjälp får han ett antal erfarna soldater, som är honom till viss hjälp. Han träffar också, i detta sammanhang, på krigsfotografen Jane Foster (Tisa Farrow) som följer insatsen så objektivt som möjligt, trots att hon sedan länge tappat all tro på kriget. Ett krig är emellertid ett krig och snart står han på helt egna ben, enbart med Jane vid sin sida, fast besluten att lyckas med sitt uppdrag.

På något sätt känns det som om man kan klassificera krigsfilmer i två kategorier. Dels dem som visar krigets fasor på ett så skitigt och naturtorget sätt som möjligt, och dels de som mera känns som grabbäventyr, där klatschiga tillrop och nästan löjeväckande machosnack tillhör dialogen. The Last Hunter, som i Njutafilms nya utgåva heter Djungelmassakern, innehåller helt klart delar från båda dessa ärketyper när det gäller krigsfilm. Visst är det enormt blodigt emellanåt, där realismen faktiskt är imponerande närvarande, men under samma stridsscen kan det också vara enormt blodfattigt vilket skapar ett lite förvirrat intryck. Något som talar emot den förstnämnda typen av krigsfilm som jag nämnde här ovan, är det musikval, som visserligen måste betecknas som tidstypiskt, man valt att använda. Det kanske funkade 1980, men nu känns det malplacerat och nästan lite komiskt vid flera tillfällen.

Skådespelarmässigt funkar det dock förvånansvärt väl, inte bara David Warbeck och Tisa Farrow imponerar utan kanske till ännu större del de skådespelare som finns runt omkring, i allt från större biroller till mera statiskliknande inslag. Det känns helt på sin plats att slänga in en synnerligen cynisk Major (John Steiner), som man placerar i en, till synes, strategiskt oviktig grotta i handlingen (och på så sätt föder hans cynism ytterliggare) som avlösande humor när det faktiskt börjar bli lite segt och lite tråkigt.

En fullt objektiv beskrivning av våldsamheterna är naturligtvis svårt att bedöma, det är fortfarande så mycket politik man måste sätta sig in i för att kunna förstå Vietnamkriget fullt ut att det inte ens är värt mödan, men här känns det som om man, i de mer allvarsamma avsnitten, lyckats fånga andemeningen bakom meningslösheten. Tidigt i filmen konstaterar man krasst att man faktiskt inte vet vem fienden är eller varför man krigar. Går det överhuvudtaget att upprätthålla någon stridsmoral då? I vilket fall som helst så torde fienden – Charlie, ha det betydligt lättare att implementera sin motpropaganda under dessa förutsättningar.

Nåja, när filmen är slut är man tämligen övertygad om krigets meningslöshet, vilket måste anses vara en bra effekt. Under de 96 minuterarna blev man onekligen under stundom underhållen och dessutom, om inte övertygad, så åtminstone medveten, om vilken effekt effektiv propaganda kan ha, hur mottaglig en nedbruten och bräcklig människa kan vara och att en film av den här trashiga kalibern måste vara europeisk för att lyckas!