Recension: Heartbreakers - 2001

Heartbreakers

Regi: David Mirkin

2001

Komedi

Maxine Conners (Sigourney Weaver) gifter sig med Dean Cumanno (Ray Liotta) och allt verkar frid och fröjd. Efter en vild tillställning däckar dock Maxine på bröllopsnatten precis innan det ska till att hända. Frustrerad faller Dean för sin sekreterare, givetvis kommer Maxine på dem och det blir genast skilsmässa. Allt är planlagt in i minsta detalj och sekreteraren är i själva verket Maxines dotter, Page (Jennifer Love Hewitt). Tillsammans har de redan svindlat sig till stora summor, men när skatteverket är efter dem bestämmer de sig för en riktigt stor bluff. De ska blåsa miljardären William B. Tensy (Gene Hackman) på en rejäl summa pengar. Konflikterna mellan mor och dotter sätter käppar i hjulet för planen och att Page dessutom samtidigt råkar bli kär i en bartender gör inte saken enklare.

Till en början lägger man märke till hur skådespelarna och framför allt Sigourney Weaver spelar över ganska kraftigt. Först störde jag mig på det även om orsaken till detta är ganska tydlig. D v s att göra det tydligt för tittaren att hon bara luras och spelar ett spel i filmen. Med det i åtanke gör hon ett alldeles utomordentligt jobb. Det hindrar förstås inte att Jennifer Love Hewitt stjäl showen, för hon är helt klart bäst i hela filmen.

Jag gillar bråken mellan Mor och dotter och mycket av filmens intriger bygger kring detta. Det är väl egentligen inget märkvärdigare än att dottern vill lämna boet, medan mamman inte tycker hon är mogen för det, som hämtat ur verkligheten alltså.

Gene Hackman spelar rollen som den stenrike William B. Tensy och även han spelar över en hel del. Fast man stör sig inte lika mycket på det, för när han kommer in i filmen har man redan satt tonen och det blir accepterat på ett annat sätt. Hur som helst gör han rollen som kedjerökande, äcklig gammal gubbe riktigt bra och jag måste erkänna att det nästan vänder sig i magen vid ett par tillfällen.

Så skådisarna är alltså överlag bra. Vad finns det mer att säga då? Musiken skulle nästan kunna vara hämtad ur Mission Impossible för man får helt klart vibbar därifrån, allt för att framhäva deras svåra blåsning. Det ena efter det andra går på tok och det är inte annat än att man faktiskt får lite sympati för dem.

Hela tiden känns det som om man inte riktigt är säker på vem som blåser vem och man får ständigt vara på sin vakt, för när man minst anar det kommer det en dramatisk vändning på klacken.

Betyget för den här filmen blir till slut gott även om den hamnar i skuggan av filmer som Dirty Rotten Scoundrels med Steve Martin och Michael Caine och framförallt klassikern The Sting med Robert Redford och Paul Newman.

Recension: Heavenly Creatures - 1994

Heavenly Creatures

Regi: Peter Jackson

1994

Drama/Fantasy

Livet flyter på i staden Christchurch på Nya Zeeland, men så en dag kommer det en ny flicka – Juliet (Kate Winslet) till klassen. Hon kommer från England, respekterar verkligen inte den auktoritet lärarna står för, och kanske anser sig vara lite finare. Snart fattar Pauline (Melanie Lynskey), som också är lite motsträvig och rebellisk av sig, och Juliet tycke för varandra och allt eftersom tiden går spenderar de allt mer tid tillsammans. De finner ett gemensamt intresse i att drömma sig bort från verkligenheten och skapar en fantasivärld som bara de har tillgång till och som de kan fly till när verkligheten blir allt för påträngande. Men deras vänskap är inte uppskattad från alla håll och oroliga föräldrar fruktar ett begynnande homosexuellt förhållande, en mycket allvarlig sak i det kristna Nya Zeeländska 50-talssamhället. Psykologer sätts in i fallet men när inget annat hjälper hotar man med att separera dem, ett hot som inte tas lättvindligt av flickorna som genast börjar planera sin blodiga hämnd!

Det här är en gammal ungdomsförälskelse och såna ska man kanske ibland lämna ifred, då minnet av dem inte alltid stämmer så väl överens med dagslägets omdömen. Nu menar jag inte att jag tyckte filmen var dålig på något sätt när jag såg om den bara för någon dag sedan, utan bara att det inte längre var den klockrena fullpoängare jag mindes den som. Dock är det fortfarande en mycket bra film som varje sann filmälskare (och Peter Jackson fan) faktiskt bör äga.

                     

Den har kommit lite i skymundan efter framgångarna med Lord of the Rings trilogin, och egentligen var den väl mer eller mindre bortglömd redan innan dess också. Filmerna som alla skräckälskande cineaster ständigt hade på läpparna var Bad Taste och Braindead, möjligen tyckte man att man var lite cool om man kände till den splatterkomiska dockfilmen Meet The Feebles också, men den här fick alltid stå tillbaka för de mer publikfriande filmerna. På liknade sätt föll den också i glömska medan The Frighteners fick all uppmärksamhet av skräckvännerna.

Här hittar vi endast sparsamt med effekter, även om de var långt fler än vad jag kom ihåg det som, och då enbart i drömska föreställningar om det fantasiland huvudpersonerna ”uppfinner”. Det är inte centralt i filmen och man skulle kunna klarat sig utan dem, de bara betonar de fantasier som flickorna hittar på lite extra. Nej, det viktiga i filmen är de båda flickornas tillgivenhet till varandra, hur omgivningen och dess uppfattning av dem betyder mindre och mindre för dem och det faktum att historien faktiskt har en verklighetsbakgrund. Rädslan för lesbianism känns kanske lite fånig i dagens samhällklimat men man kan mycket lätt sätta sig in i hur det måste ha varit i 50-talets Nya Zeeland.

Framförallt då hela filmen verkligen andas 50-tal också. Inte bara miljöer, frisyrer och såna saker, själva skådespeleriet känns som på femtiotalet också. Kate Winslet spelar över på precis rätt sätt. Det bidrar liksom till den där matinékänslan och den rätta tidsprägeln som behövs för att lyfta historien till nya höjder. Även Melanie Lynskey gör ett mycket imponerande intryck, kanske rent av mer så än Kate Winslet, som ju senare hade turen att medverka i James Camerons mastodontsuccé Titanic och på så sätt skriva in sig i historieböckerna på allvar!

Jacksons mest emotionella film, och banne mig den starkaste också!

Marvel’s The Avengers - 2012 - Superhjältar!

Marvel’s The Avengers

Regi: Joss Whedon

2012

Action/Sci-Fi

Jorden hotas av en katastrof av gigantiska matt när asaguden Loke kommer för att kräva människornas underkastelse. Ändå är Loke det minsta av problemen S.H.I.E.L.D. ställs inför. Loke har nämligen allierat sig med några synnerligen osympatiska rymdvarelser som med hjälp av en outtömlig energikälla (som finns på jorden) planerar att härska i universum. Loke själv begär bara en planet för sig själv – Jorden! S.H.I.E.L.D. som leds av Nick Fury (Samuel L. Jackson) måste ta tillvara alla extraordinära människor som finns på jorden i försvaret. Med andra ord – superhjältarna! Captain America, Hulken, Iron Man och några till går därför ihop för att stoppa det utomjordiska hotet, något som är lättare sagt än gjort utan att lämna Manhattan i ruiner!

Att stoppa ett antal superhjältar i samma film är ett mycket djärvt grepp. Det är inte alls säkert att det slår lika väl ut i praktiken som i teorin, det är många viljor som ska samarbeta och då tänker jag snarare på skådespelarna bakom rollerna än karaktärerna som självklart har interna motsättningar också! Självklart har filmen sin bas bland serietidningarna men det är som vanligt inte någon jag har läst i min ungdom (och inte senare heller för den delen). Jag var nog inte mycket för Marvel överlag även om det självklart förekommer vissa undantag.

Hur som helst är jag alltid intresserad av filmer som har en serietidningsförlaga och i synnerhet om det handlar om superhjältar. Fast det var nästan bara sådana jag läste i min barndom så det är väl inte så konstigt kanske. Konstigare är att om man besöker ICA finns i princip ingen av dessa serietidningar kvar i sortimentet och jag tror inte det beror på ICA:s urvalsprocess. Det finns helt enkelt inga svenska varianter av dessa tidningar längre – tyvärr!

Bland skådespelarna märks Samuel L. Jackson som Nick Fury, mannen som förväntas hålla i trådarna och styra och ställa. Det är förstås inte så lätt när man har egensinniga vetenskapsgenier som Bruce Banner, spelad av Mark Ruffalo och Tony Stark som spelas av Robert Downey Jr., med i teamet. De spelar med laget men å andra sidan har de båda så pass speciella alter egon att det inte riktigt går att lita på dem. Eller förresten, det är nog mest Bruce Banners Hulken som kan ställa till det genom att vara förblindad av sitt raseri. När det gäller Tony Stark är det snarare han som är excentrisk och inte hans superhjältekaraktär Iron Man. Men till slut går allting vägen och samarbetet mellan alla hjältarna fungerar hur bra som helst. Förresten så ingår också Thor (Chris Hemsworth), Hawkeye (Jerremy Renner) och Svarta Änkan (Scarlett Johansson) också i styrkan av superhjältar. Inte en dålig arsenal eller hur? De två senare har jag ingen som helst koll på men Hawkeye är i alla fall en jäkel på att skjuta pilbåge!

Vad ska man säga mer då? Jo, att det handlar om en storslagen actionfilm naturligtvis! Om det som händer är tillverkat i en dator eller inte spelar ingen som helst roll, det är inget som märks när jag tittar i alla fall. Man förstår förstås att vissa scener torde vara helt omöjliga att genomföra med konventionell teknik men det syns verkligen inte! Det som kan vara lite negativt är att vi inte ges tillräckligt med introduktion åt de olika karaktärerna trots att första delen av filmen nästan explicit hänges åt detta ändamål. Filmen är nästan två och en halv timme och ändå hinner man inte med. Jag säger inte att man misslyckats egentligen för det känns faktiskt helt omöjligt att hinna med tillräckligt med detaljer på den korta tiden. Det blir ytliga presentationer och förkunskaper är nästan nödvändiga för att man ska få fullt utbyte av filmen. För med handen på hjärtat måste man snabba på lite om filmen ska få någon handling också!

Nu vill jag inte säga att handling är speciellt tung eller svårförstådd men det ser storslagen ut och inte helt oväntat demoleras stora delar av staden i striderna mellan superhjältarna och de invaderande utomjordingarna. Allt är mycket bra gjort och inte ens Hulken gör mig besviken den här gången! Det är kanske skillnad när han inte är huvudattraktionen, det är lättare att animera honom om det finns annat runt omkring som också behöver tittarens uppmärksamhet! Det blir kanske helt enkelt bättre när man samlar alla hjältarna i en och samma film, för vem kan blicka tillbaka och kalla filmen om Thor för en bra film till exempel? Här funkar han dock utmärkt som bifigur!

Det enda misstaget är att man get Iron Man lite för stort utrymme enligt min mening. Jag har ingen emot denna hjälte men det känns lite som att han får mycket med tid i rutan än de andra. Det är naturligtvis positivt för fansen av denna karaktär, men för mig som inte hunnit se Iron Man 2 ännu känns det lite fel. Även Captain Amerika får en hel del tid och det är också en hjälte jag inte kan särskilt mycket om (liksom Iron Man för övrigt).

Men huvudsaken är att det funkar och att det ser bra ut och det gör det!

7/10

Bilder: Copyright: TM & © 2012 Marvel & Subs. www.marvel.com 

---

För Er som är intresserade av att äga ett exemplar av filmen på Blu-ray kan jag glädje Er med att tre exemplar av filmen kommer att lottas ut bland dem som är allra snabbast med att skriva sina postadresser till mig!

Kontaktuppgifter finns under fliken Om Bloggen!