Tomie: Replay - 2000 - En sevärd uppföljare!

Tomie: Replay

Regi: Tomijiro Mitsuishi

2000

Horror

På sjukhuset gör operationsteamet en fasansfull upptäckt på sin sexåriga patient. Det som först kanske kunde vara en grotesk tumör visade sedan vara något helt annat, nämligen den re-animerade Tomie’s huvud. Kort därefter står det klart att samtliga inblandade i operationen antingen tagit livet av sig, försvunnit, eller helt enkelt slutat på sjukhuset. Överläkarens dotter, Yumi (Sakaya Yamaguchi) börjar undersöka sin fars försvinnande och med hjälp av faderns journal över det gåtfulla fallet med den sexåriga flickan, börjar hon komma sanningen på spåren.

Det här är, enkelt uttryckt, en i raden av uppföljare på japanska Tomie som verkar vara en evighetsserie om en odödlig flicka som får männen i sin närhet besatta av hennes skönhet, för att sedan få dem att begå vansinniga dåd mot sig själva. Idén om en odödlig flicka är ju egentligen rätt genial, då man ju kan göra hur mycket film som helst utan att förstöra historiens grundtanke. Faran är bara att berättelsen urvattnas och fokuserar allt för mycket på spökerierna i form av effektorgier i och med att fler uppföljare tillkommer. Så är dock inte fallet i denna, som verkligen håller sig på ett psykologiskt plan och inte förlitar sig ett enda dugg på effektsökeri a la amerikanska mått. Om det nu till äventyrs undgått någon att det handlar om en japansk film.

Jag har hittills sett och recenserat den första delen i filmserien så det är väl ganska naturligt att jag här och nu jämför den här filmen med den för att komma fram till eventuella likheter och skillnader. Glädjande nog är det här betydligt otäckare och med mer krypande stämning än sin anfader. Den är också mindre ”japansk” till sin stil än sin föregångare och det brukar, enligt mig, oftast inte vara till filmens fördel. Dock måste jag erkänna att jag gillade greppen i den här, det vill säga större närvaro av stämningsmusik, för överraskningsmoment är klädsamt sparsamma på asiatiskt vis.

Tempot, som var lite av originalfilmens fiende, är här betydligt följsammare och riktigt tilltalande och även om jag inte tänker avsluta för mycket om slutet, är det inte lika tillkrånglat som ofta är brukligt i de japanska flickspöksfilmerna.

Själva karaktären Tomie är inte dold i lika många omhuldande dimmor som tidigare och det kan förvisso vara förödande för spänningen, men å andra sidan vore det lite fånigt att inte förutsätta att publiken redan är bekanta med karaktärsdragen. Man kastas genast in i själva handlingen utan att spilla tid på onödigt förklarande vilket funkar alldeles utmärkt i en uppföljare som denna. Skönt är också att karaktären Tomie, som ju ska förtrolla och förhäxa karlarna med sin skönhet, fatiskt är bra mycket hetare i den här än i ursprungsfilmen.

Slutligen måste jag säga, även om det förvisso framgår av ovanstående text, att jag verkligen rekommenderar den här filmen före originalet i serien. Det är heller inte helt nödvändigt att se dem i rätt ordning för att få utbyte av den här, även om man naturligtvis får en del gratis på köpet då.

Klart sevärd spökis!

6/10

Hemlock Grove – 2013 - Serien jag har börjat titta på…

Än så länge är jag ett avsnitt in i serien. Blygsamt eller hur? Men någonstans måste man ju börja och om man inte får början på historien lär man ju heller inte få något utbyte av senare förvecklingar. Det vill säga om det blir några förvecklingar. Det som hittills har skett känns mest som att man har presenterat karaktärerna en smula. Lite grand som Twin Peaks wannabe tycker jag för det verkar bli en udda samling människor(?) det handlar om.

Jag tycker man fick lite för lite information i första avsnittet faktiskt. Man gjorde det lätt för sig och slängde in ett bestialiskt mord för att locka till fortsatt tittande men jag hade hellre sett att man hade tydliggjort intrigerna bättre. Det är helt ok skådisar och som svensk brinner man ju lite extra för att Bill Skarsgård är med. Dock måste jag säga att jag stör mig lite på hans engelska. Det låter inte svengelskt eller så men det är något som inte riktigt stämmer. Jag kan inte sätta fingret på det. Framtiden får utvisa om jag kommer att utröna vad det är. Framtiden får också utröna om det är en serie värdig att följa. Hittills finns det väl bara en säsong vad jag vet…

The Collection – 2012 – Ännu en strålande uppföljare!

Regi: Marcus Dunstan

Horror

För en tid sedan sammanställde jag en lista över de 16 bästauppföljarna. Hade jag väntat tills idag hade den här filmen inkluderats bland dem! Topplistor är alltid färskvara och man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Men alldeles utan topplista eller ej är det här en riktigt bra film! Jag kan inte säga att jag minns så där jättemycket från The Collector, mer än att det var någon maskbeklädd galning som bröt sig in i ett hus och sedan med sina snillrika fällor tog livet av familjen som bodde där. Om någon överlevde eller inte minns jag inte.

Den här tag steget ett steg längre på många sätt. Dels är det till en början rena slakten och det handlar inte om enstaka offer. Här är det närmaste samma slaktfrekvens som i slutet av Braindead! Det är innovativt dödande och mycket cynisk humor! En och annan kliché slinker igenom men det gör inte så mycket, det stör inte helheten.

Men filmen håller inte samma höga frekvent när det gäller offer hela tiden, vilken är tur för jag tror att vi skulle bli ganska trötta på filmen om det mördades lika många människor per minut som det gör i inledningen. Det hade blivit ett blodbad utan dess like, så mycket är säkert!

Tempot förändras en smula och spänningsmomenten tar över. Det är fortfarande ett ganska högt tempo får man säga men det är inte riktigt på samma sätt. Det handlar inte hela tiden om att döda så många som möjligt på samma gång. Fällorna är kvar men den här gånger bryter sig inte samlaren in i ett hus. Den här gången är det de som jagar honom som bryter sig in där han håller till. De tvingar den hittills enda som har lyckats undkomma honom att leda dem till hans hemvist och de tar sig in för att rädda en ung kvinna från samlarens klor. Det så sådär kan jag avslöja. Det var väl i och för sig ingen större hemlighet.

Några av teamet kommer ganska snart underfund med att samlaren inte är någon man leker med. Han har hela huset fullt av fällor och han är beredd på dem. Det blir en katt och råtta lek där man till slut inte är säker på vem som jagar vem. Men en sak är säker, om man efter den första filmen inte var riktigt säker på vad samlaren egentligen samlade på så får man svar på sin undran här! Det är tämligen makabert skulle jag vilja påstå!

Jämförelser med Saw- och Hostelserierna är slående och liksom första filmen kan man blanda in lite People Under the Stairs i cocktailen. Jag gillade filmen skarpt och anser att den har precis det som en underhållande film ska ha. Samma regissör har gjort båda delarna och det börjar för en viss kontinuitet. Det känns som att det finns utrymmer för fler filmer dessutom – och jag hoppas faktiskt på det!

8/10

Länkar till svenska webbutiker:

CDON

Discshop

GINZA