Spider Baby - 1969 - Galenskaperna har aldrig varit mer rysliga!

Spider Baby

Regi: Jack Hill

1969

Horror/Komedi

En mycket sällsynt sjukdom som gör de drabbade till ruttnande kannibaler är filmens grundidé. Detta är nämligen just den sjukdom som filmens huvudpersoner: Elizabeth, Virginia och Ralph lider av. Det är en ärftlig sjukdom orsakad av inavel och deras föräldrar och övrig släkt har redan dukat under för den. De tas nu omhand av familjens trogna chaufför som gör allt för dem. Nu får de dock besök av några avlägsna släktingar, så avlägsna att de inte har drabbats av den genetiska sjukdomen och bara är ute efter ett saftigt arv! Snart inser de att de inte borde ha kommit då syskonens nät kastas över dem och en efter en faller offer för ond bråd död!

Det finns ett par skådisar i den här filmen som får en att höja på ögonbrynen! En för att han redan var ett stort kultnamn vid filmens tillkomst, en föredetting nästan. Och en för att han senare skulle bli synonym med Rob Zombies House of 1000 Corpses och The Devils Rejects. Det handlar förstås om Lon Chaney Jr. och Sid Haig! Båda gör mycket bra ifrån sig och så gör även de flesta av de andra i skådespelarensemblen, framför allt systrarna som är de galnaste av alla!

För det är onekligen en film som fokuserar på galenskap. Det är en film med en väldigt knepig atmosfär och det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Det säger jag inte som något negativt, snarare tvärtom, det finns alldeles för många skräckkomedier som inte vet när de ska sluta tramsa och det här är verkligen inte en av dem! Den är synnerligen genomtänkt och det känns som om varenda scen tillför något till helheten. Både systrarna och Ralph är klart intressanta personligheter. Vid en första anblick kanske Ralph känns som den mest utflippade av dem, den där sjukdomen har gått längst, och det kanske är så men det är definitivt systrarna som är de mest skrämmande. Man vet aldrig riktigt var man har dem och det känns som om de kan vända på en femöring och skifta humör på ett ögonblick.

Trots detta känns det som om de hela tiden manipulerar sin omvärld, det vill säga middagsgästerna och till och med deras beskyddare. Om de förstår sambandet mellan orsak och verkan är osäkert men att de, trots sin ålder, leker och inte riktigt förstår verklighetens problem är helt uppenbart.

Jag nämnde tidigare att det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Vad består då humorn i? Ja, det är faktiskt svårt att säga. Det är en makalös stämning som minner om mer traditionella skräckkomedier och det är väl egentligen det som är komedielementen. Kanske kan man hävda att det finns mindre klichékomik inbakad också men jag vet faktiskt inte om jag kan sätta ord på det. Det är lite matinékänsla över den men vi måste samtidigt komma ihåg att det är en film från 1969. Den är tämligen blodsfattig men innehåller ganska rejäla spindlar som kan få vilken arachnofob som helst att rysa längs hela ryggraden!

Det är definitivt en film som är gjord med kärlek och det är kanske en av de främsta sensmoraliska behållningarna också. Fotot är svart/vitt och mycket vackert. Jag tror inte att filmen skulle ha fungerat om det hade varit gjord i färg, Lon Chaney Jr. är fullständigt nödvändig för resultatet och totalt sett är det en mycket underhållande film. Sinnessjuk skulle man skämtsamt kunna säga…

Tommy Söderberg

Recension: Madhouse – 2004

Jag undrar hur många filmer det egentligen är som bär det här namnet? Det måste vara en hel del men så är det också ett synnerligen intressant ämne det här med det mänskliga psyket. I just den här filmen handlar det om en nykomling som kommer till mentalsjukhuset för att praktisera. Undan för undan märker han att allt inte står rätt till och när han föreslår förändringar blir det kalla handen. När flera mord på personalen sker dras han in i en härva där man inte kan vara sker å någonting, inte ens sig själv. Ingen går att lita på och hans syner av en liten pojke som irrar omkring på sjukhuset blir allt starkare. Han upptäcker också en anförvant i cell 44 på avdelningen för de allra sjukaste och farligaste patienterna. Det är här alla svaren finns men hur ska man få fram dem ur den slipade patienten?

Faktiskt är det här en ganska spännande film! Det faktum att min gamla favorit Lance Henriksen medverkar i en mindre roll som sjukhusets chefspsykolog eller vad det heter, gör det hela heller inte sämre. Det finns hela tiden en spänning och en misstro mot vilka det egentligen är som är de sjuka, de intagna eller personalen. Kanske finns det inga helt friska människor alls i filmen?

Men tyvärr har jag numera sett lite för många filmer med twists av just det slaget – att man inte kan vara säker på vem som är frisk eller inte, att jag inte blir direkt överraskad av resultatet i slutändan. Faktum är att jag såg det ganska tydligt långt innan filmen var slut även om man förstås aldrig är helt säker på sin sak. Tråkigt men sant! Det är dock en film som duger att ses och det är underhållade 90 minuter. Lite tappar den framåt slutet när allt blir allt för uppenbart och till slut avslöjas. Varför kan man inte göra lite mer komplicerade slut än de allra enklaste?

6/10

Recension: Hard Candy - 2005

Hard Candy

Regi: David Slade

2005

Drama/Thriller

Fjortonåriga Hayley Stark (Ellen Page) har i några veckor chattat med “Lensmaster319” eller Jeff Kohlver (Patrick Wilson) som han egentligen heter. Det är en trettiotvåårig modefotograf som över nätet flirtar vilt med henne. Slutligen stämmer de, trots det stora ålderskillnaden, möte på ett kafé i stan. Hayley flirtar vilt med Jeff medan han håller sig mera reserverad, hans motståndskraft är dock inte tillräcklig för att avvisa Hayley när hon bjuder hem sig själv till hans hus. Väl där börjar saker och ting förändras och den förut så trevliga Hayley förvandlas till Jeffs värsta mardröm.

Jag måste erkänna att jag egentligen inte hade någon riktig koll på vad det här var för typ av film när jag väl satte mig ned för att titta på den. Enbart omslaget var lockande nog för att få mig att förstå att det här är något man bara måste se!

                     

Redan från i första scenen förstår man att deras möte inte kommer att båda gott. Exakt hur detta kommer att uppenbara sig är inte helt självklart och den första delen av filmen fortlöper som ett slags introduktion till vad som komma skall, den bygger även upp karaktärerna på ett bra sätt. Båda två är ganska hala och det är lite svårt att få grepp om dem. Detta är bara bra och ger ett par pluspoäng åt filmen. Som tittare innebär detta att man svävar i viss ovisshet med en mängd obesvarade frågor. Är verkligen Jeff en Pedofil? Är Hayley komplett galen? Det är fyra av fem doktorer överens om hävdar hon ett par gånger i filmen. Båda karaktärerna spelas med bravur och det kräver lite extra talang för att fixa ett sånt mångfacetterat porträtt.

Jag tror också filmen hade förlorat ganska mycket på att ha väletablerade och superkända skådespelare i rollerna, på det här viset blir det lite mera realistiskt. Det är inte skådespelerskan Ellen Page vi ser, det är Hayley Stark!

Trots att man inte får se några grafiskt utstuderade scener, eller kanske tack vare avsaknaden av dessa, är filmen ganska obehaglig och är man karl har man nog en automatisk avsmak mot den långa kastreringsscenen. Som vanligt gäller förstås att även om det är en känsla av avsky så är det positivt att filmen försmår frammana den även hos en så luttrad recensent som undertecknad. Det finns samma känsla av oundviklighet som det gjorde i till exempel One Hour Photo och avsaknaden av konventionellt användande av filmmusik bidrar också till att hålla stämningen uppe.

Ska man dra till med en smått opassande jämförelse skulle man kunna jämföra Ellen Pages karaktär med den Clint Eastwood spelar i till exempel High Plains Drifter eller Pale Rider. Med det menar jag inte att filmerna skulle vara lika varandra på något sätt, bara det att karaktären (utan namn) dyker upp, utför sin hämnd, och försvinner igen. Samma sak kan sägas om Hayley Stark, hon medger ju till och med själv i filmen att Jeff inte vet någonting om henne, hon kunde ju ha ljugit från dag ett. Det gäller ju naturligtvis även oss tittare, vi vet egentligen inte ett smack om henne, mer än det hon själv påstår.

Men det här är alltså i högsta grad en film jag rekommenderar, framförallt om man vill ha en film som väcker massa frågor men inte levererar några svar. Det är upp till tittaren att avgöra och tolka och det är precis så det ska vara i en film som denna!

Recension: Eyes Beyond - 2010

Eyes Beyond

Regi: Daniel Reininghaus

2010

Horror

Två bröder som delar hus med varandra bjuder över sina närmaste grannar på en trevlig middag. Vad grannarna inte anar är att allt inte står rätt till och att de kommer att bli föremål för en ultimat förnedring! Snart är de maktlösa i brödernas våld och det enda som kan få mardrömmen att sluta är döden – eller?

Jag har sett min beskärda del av lågbudgeterad skräpfilm och kan konstatera att även om den här filmen inte kan stoltsera med någon högre budget är det ingalunda en skräpfilm. Faktum är att jag blev lite överrumplad av den och inte hade förväntat mig en riktigt så motbjudande terror som filmen levererar. Det säger jag i ordets mest positiva bemärkelse och jag gör gärna jämförelser med Funny Games. Inte för att den här filmen kommer i närheten, långt ifrån, men för att upplägget är snarlikt. Våldet är inte visuellt explicit men är ändå närvarande på ett sätt som lär chockera även de mest hårdhudade filmtittare. Vi bjuds både på lemlästningar och sadistiskt sexuellt våld i en form som jag sällan har sett förr. Det är inte utan att man får säga att jag blev lite imponerad.

Men filmen är inte en enda lång våldsorige och tur är väl det kanske. Nej, filmen är egentligen uppbyggd i tre delar där den första ungefär går ut på vad jag har beskrivit ovan. I andra delen ges istället någon form av förklaring till varför det första hände och i den tredje ställs allting på ända. Man är inte längre säker på vad som hände och den allra sista avslutande scenen är vad som verkligen gör filmen till vad den är. Den gör att filmen får en poäng bortom det uppenbara och blir ett seriöst inlägg i någon sorts samhällsdebatt. Den visar att filmen är genomtänkt och inte bara hopklippt med ambition att chockera sin omgivning. Den här filmen, även om den är kort (knappt 30 minuter), har något att säga också!

Skådespelarmässigt är filmen ingen fullträff för även om jag gillade Robert Nolans insats i Worm hur mycket som helst tycker jag inte att det fungerar lika klockrent här. Överspeleriet är ett problem som gör att trovärdigheten påverkas negativt och det är väl filmens största problem. Detta gäller framförallt den första delen som är den mest chockerande. Att se grannens dotter brutalt våldtagen framför ögonen på sina föräldrar är en mycket stark scen, men eftersom föräldrarna (Robert Nolan och Kelly Marie-Murtha) spelar över lite för mycket tappar det lite. Dottern – Abigail, själv (Danielle Barker) är däremot hur bra och trovärdig som helst! Daniel Reininghaus – filmens regissör, gör kanske den viktigaste rollen av alla. Han lyckas vara diabolisk, missförstådd, skör, och sadistisk på en och samma gång. Jag tror inte filmen hade fungerat lika väl utan honom.

Filmen verkar ha blivit överöst med festivalpriser och det är, som jag inledningsvis var inne på, en stor skillnad mellan den här och den genomsnittliga lågbudget skräckisen. Och även om omdömet i slutändan blir lite ambivalent vill jag rekommendera filmen till både dem som tycker om starka våldskildringar i subgenren Terror och de som vill ha en underliggande och mer allvarsam poäng eller rent av inlägg i samhällsdebatten.

Recension: The Silent House – 2011

Det tog mig några minuter innan jag insåg att jag kände igen filmen. Inte för att jag redan hade sett den utan för att jag har sett förlagan från året innan. Jag kommer inte ihåg någonting från den mer än att den påstods vara filmad i ett enda stycke och det verkar den här också vara. Handlingen kan jag inte jämföra men eftersom jag faktiskt brukar minnas vad jag tyckte om filmerna trots att jag inte minns något från filmerna i sig kan jag säga att jag upplevde den här som rejält mycket bättre och mer spännande än sin föregångare.

Sarah håller tillsammans med sin far och sin farbror på att fixa till sitt sommarhus för att sälja det. Det är rätt illa åtgånget men det visar sig snabbt att det är värre än så. De är nämligen inte ensamma och Sarah får sig en mardrömsnatt hon sent ska glömma. Ja, ungefär så kan man beskriva handlingen. Först tyckte jag filmen var rätt seg och rätt tråkig men framåt slutet var det en spännande film med hög närvaro. Likaså upplevde jag först att filmen hade ett problem med vad den ville göra, om den ville vara en ”hemsökt hus” film eller en ”inkräktar” film. Med facit i hand ser jag inga problem men hur filmen är uppbyggd! Jag kan inte säga att jag räknade ut hur det låg till långt i förväg men små pusselbitar föll i alla fall på plats efter hand och själva upplösningen kom inte som någon total överraskning i slutändan.

Till slut blir det ganska spännande och en väl utförd film som jag inte ångrar att jag såg. Egentligen är den kanske en bagatell men om mitt minne inte sviker mig allt för mycket är det en av få nyinspelningar som slår originalet på fingrarna!

7/10

Recension: The Shortcut – 2009

Först trodde jag att den här filmen hade något gemensamt med den svensk-norska Genvägen men lyckligtvis visade det sig att så inte var fallet! Det handlar istället om en genväg genom skogen där det för mycket länge sedan skedde ett överfall, eller flera förresten, och som folk fortfarande undviker trots alla år som har gått. I alla fall tills en dag så en liten kille utmanas av sina vänner att de just den vägen hem. Han hittar en slaktad hund och en läskig gammal man som hotar att döda honom om han återvänder. Snart är snacket igång och den gamla mannen har tydligen rykte om sig att vara väldigt kuslig och att alltid uppehålla sig på stigen. Den lilla killens storebror bestämmer sig för att utforska saken tillsammans med några kompisar och blir snabbt varse varför man inte ska beträda genvägen!

Till en början är det ganska segt och det känns oerhört förutsägbart, men faktum är att allting inte riktigt är så lätt som man först trodde. Det finns fler förvecklingar än vad jag tänker skriva här och faktiskt en och annan överraskning också! Filmen är rätt illa regisserad och det är väldigt ojämna skådespelarinsatser men blir till slut faktiskt lite spännande. Det är inte något mästerverk på något sätt och egentligen en ganska standardiserad thriller men den blir till slut ganska underhållande. Åtminstone tillräkligt underhållande för den tid som den varar.

5/10

The Human Centipede II (Full Sequence) - 2011 - Mer saistisk än första filmen!

The Human Centipede II (Full Sequence)

Regi: Tom Six

2011

Drama/Horror

I sitt bås i parkeringshuset sitter Martin (Laurence R. Harvey) och tittar på sin favoritfilm – The Human Centipede. Det är inte första gången han ser den och är helt enkelt besatt av tanken att efterlikna Dr. Heiters experiment. Han har till och med skapat sig en klippbok med all upptänklig information för ändamålet. I sina övervakningskameror har han full överblick över p-huset och när han ser sina tilltänka offer tar han sig lätt dit med sin pistol och sin kofot för att tillfångata dem. Han samlar dem i en övergiven lagerbyggnad i väntan på det stora ingreppet. Tolv människor skall sammanfogas till en enda enhet – den mänskliga tusenfotingen…

Även om första filmen var något av en besvikelse och den här också för den delen så kompletterar de varandra på ett filosofiskt plan. Det slås redan från början fast att den första filmen egentligen inte har hänt, det var bara en film! Bara det känns som ett mycket ovanligt sätt att förhålla sig på i en uppföljare. Det blir lite metafilm av det hela på det sättet, fast lite bakvänt. Om det verkar som att jag krånglar till det beror det på att jag inte riktigt själv vet vad jag menar. Det är oerhört svårt att få ner det man egentligen bara känner i text men jag ska förstås göra mitt absolut bästa!

Det här är en mycket mer sexuellt perverterad film än den första. Det är ett helt annat fokus på själva sexualiteten i det hela snarare än en kirurgs professionella nyfikenhet på vad som kan göras rent medicinskt. Vår huvudperson – Martin, är inte riktigt normal i sin uppfattningsförmåga. Jag vill inte kalla honom för utvecklingsstörd men det finns vissa utmaningar för honom på det intelligenta planet. Han förstår inte riktigt sin omvärld och har också haft en ryslig uppväxt med sexuellt utnyttjande osv. Det är svårt att inte känna sympati för honom även om han i sin tur tillfogar andra skada. Kanhända är det en kommentar om just detta förhållande som inte tycks vara helt ovanligt i den verkliga världen. De som en gång utnyttjats tar senare i livet till samma medel mot andra.

Laurence R. Harvey gör rollen mycket bra med få tillfällen av överspel. Jag skyller heller inte dessa tillfällen på honom egentligen utan på regissören Tom Six som heller inte har lyckats få några av de andra karaktärerna helt trovärdiga. Det finns helt enkelt lite överspel här och där som drar ner intrycket något. Dock tycker jag att själva castingen är helt perfekt! De som gör de andra rollerna, åtminstone de få som inte är rena statister i sammanhanget ser ut att passa in mycket bra i miljöerna!

Problemet är tempot. Det finns helt klart underliggande filosofier att fundera över som fungerar mycket bra men det blir lite för tjatigt längs vägen och det känns som att det finns lite onödiga scener bara för att förlänga filmen. Möjligen hade rollkaraktären Martin fått framställas lite annorlunda i ett annat tempo men jag tror inte att det borde vara något problem egentligen.

Det är en mycket mer sadistisk film än den första. Inte bara på en sexualperverterad nivå som jag var inne på tidigare, den är också betydligt mer visuell och visar det som bara antyddes i den första filmen. Men det blir ändå inte äckelpäckel för sakens egen skull, allt som händer ses genom Martins ögon och jag vill faktiskt till och med påstå att dessa effekter faktiskt tillför filmen en extra dimension.

Om det sen är jag eller filmen egentligen ska jag låta var osagt men det finns inte riktigt samma förutsättningar om höga förväntningar på denna. Det innebär att den här inte drabbas lika hårt av besvikelse och således får ett högre slutvärde. Jag känner också att det här är en skarpare inblick i det mänskliga psyket, dess ursprung och konsekvenser. Att filmen är filmad i svartvitt förhöjer också identifikationen med gärningsmannen. Det är lättare att förstå att han lever i en mycket egendomlig värld och att saker som helt uppenbart är fel för hans omgivning inte nödvändigtvis är det för honom.

7/10

Recension: The Ward - 2010

The Ward

Regi: John Carpenter

2010

Horror

En ung kvinna hittas av polisen strax efter att hon har tuttat eld på ett hus på landet. Hon tas till ett mentalsjukhus för behandling men hon undrar varför hon är där, hon är ju trots allt inte galen! Undan för undan märker hon att de andra patienterna försvinner och att namn som fanns på avdelningen före henne dyker upp i olika mystiska sammanhang. Vad är det egentligen som håller på att hända? Är hon galen trots allt?

John Carpenter var faktiskt min allra första favoritregissör och även om det har tagit tid (jag såg inte TV-filmen Elvis förrän för några månader sedan) har jag sett hans samtliga filmer. Det är förstås skiftande kvalitet men jag friar heller än fäller när det gäller gamla hjältar. Innerst inne tycker jag kanske att John Carpenter har sina bästa dagar som filmskapare bakom sig men å andra sidan älskade jag ju hans del i Masters of Horror serien – Cigarette Burns. Hur som helst var det med viss oro i kroppen jag såg den här. Skulle det vara ett bevis på att min gamle hjälte faktiskt inte riktigt viste att han borde ha lagt av eller skulle det rent av bli en nytändning med nytt hopp inför framtiden?

Inledningsvis finner jag att gamle John fortfarande vet hur man ska göra och att det här kanske är en av de bättre filmerna på länge. Det är inte fantastiskt men det är kompetent och man blir åtminstone intresserad av att få veta hur det kommer att hänga ihop, vad det är för film och vad sluttwisten kommer att bli. Detta förblir intressant ända tills det är tämligen uppenbart att det handlar om en spökfilm och att man får se detta spöke lite för mycket. Det är lite förutsägbart kan man säga även om sminkeffekterna är hur bra som helst.

Personinstruktionerna verkar John ha full koll på för skådespelarmässigt har jag verkligen inget att klaga på. Det är extra viktigt att skådespelarna funkar när det handlar om att gestalta sinnessjuka patienter och det är precis vad det är frågan om här. Det mesta av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus som enligt alla konstens klichéregler har en barsk sjuksköterska som bestämmer hur saker och ting ska fungera. Sjukhusets läkare känns lite undergiven henne och hon lyssnar inte alltid på hans instruktioner.

Vi är nu någonstans mitt i filmen och intresset för den har svalnat något. Den är lite för standardiserad och det förtar spänningen för en som sett fler skräckfilmer än vad de flesta har kalsonger i byrån. Men efter ett tag så börjar man ana att twisten är på väg. Det är så gott som alltid en twist på sådana här filmer och den kommer också som ett brev på posten. Jag är mycket nöjd med upplösningen även om man naturligtvis hade kunnat göra ännu mera av det. Självklart finns det ingen möjlighet att gå in på några detaljer utan att avslöja för mycket men jag lovar att det är en lösning som ni alla har sett förut i någon form eller en annan. Men det spelar ingen roll att den redan tidigare är idogt använd, det är fortfarande ett bra sätt att visualisera den sinnessjukes innersta essens.

Identity - 2003 - En komplicerad mordgåta!

En del filmer hör man ideligen mycket gott om men tar sig ändå aldrig tiden att se. Identity är en sådan, jag tror inte jag har hört någon säga något dåligt om den någonsin men ändå har jag valt att inte utforska den och bilda mig en egen uppfattning. Faran är ju förstås att man målar upp en uppfattningsnivå som filmen sedan inte klarar av att leverera och det tjänar ju ingen på. Man blir som åskådare besviken och det är inte rätt mot filmskaparen heller. Hur som helst tog jag mig äntligen tid att se den här rullen nu, trots att den är från 2003. Jag kan konstatera att faran med höga förväntningar till viss del infrias och jag finner inte att filmen lever upp till mina förhoppningar. Det är absolut inte dåligt, men det känns som om de vändningar som finns i filmen (och som är svåra att skriva om utan att avslöja allt för vitala delar av handlingen) är något som var populär i mitten på 00-talet och som kanske är lite uttjatat vid det här laget. Vi kan väl nöja oss med att säga att det rör sig om en skildring av det abnorma psyket i en film påminner om upplägget i Agatha Christies Tio Små Negerpojkar. Det är väl genomfört även om man ser överraskningarna komma ganska tydligt i förväg. Jag vet inte om det är jag som är skadad men jag hade gärna sett att det var lite mer inlindat och lite mer komplext berättat. För min del blir det lite enkelt av det hela. Men skådespelarinsatserna är bra och skam vore det väl annars. Med namn som John Cusack, Ray Liotta, Amanda Peet, Alfred Molina, Clea Duvall och Rebecca De Mornay är det ganska svårt att misslyckas! Kort sagt är det här en bra film, men inte riktigt så bra som jag hade hoppats! 

7/10

Recension: Don’t Ring the Doorbell aka The Mafu Cage

Filmens alternativtitel – The Mafu Cage passar filmen mycket bättre än Don’t Ring the Doorbell, som jag faktiskt inte riktigt förstår meningen med. En bur är nämligen central i historien och även om den från början innehåller en apa kommer det att förändras under filmens gång, allt eftersom att systerns mentala hälsa vacklar mer och mer. Jag kanske ska ta det från början? Två systrar bor tillsammans med en apa i ett förfallet hus i djungeln efter att deras far dött och svårare än så är det inte. Visst kan man hitta poängen när det gäller mental ohälsa eller galenskap men filmen är allt för seg den första timmen eller så för att man ska orka intressera sig för den. Sista halvtimmen är något bättre men vacklande skådespeleri förstör lite av upplevelsen, åtminstone gjorde den det för mig. Jag kan därför bara rekommendera filmen till dem som verkligen måste se allt som har med mänsklig galenskap att göra. 

4/10

Recension: The Girl Next Door

Det här är en film som jag har sett fram emot väldigt länge eftersom jag nästan enbart hört gott om den. Den lär bygga på en verklig händelse men det vet man ju hur det brukar vara med sådana saker, en liten fjäder kan ibland bli en hel höna så att säga. Hur som helst så tycker jag att själva handlingen är ganska gruvlig. Flickan i huset intill hålls i ett järngrepp av grannfrun och den verbala misshandeln ersätts snart av mer regelrätt tortyr. Men även om det är magvändande och revolterande så är filmen förvånansvärt seg och faktiskt ganska ointressant. Det ska erkännas att spänningen och stämningen som byggs upp eskalerar efter hand, och det är förstås bra i en film som denna, men det blir aldrig motbjudande på riktigt. Delvis tror jag att detta beror på att skådespelarna, i synnerhet barnskådespelarna inte är så bra i sina roller. De är absolut inte dåliga, men något större djup förmår de inte att leverera. Tant Ruth, som får antas vara sinnesjuk, gör ett något starkare intryck som grannfrun men inte heller hon är särskilt tredimensionell i mina ögon. Det är väl en ok film egentligen men jag blev trots allt lite besviken på den. 

6/10

A Serbian Film igen…

Nu var det ett bra tag sedan jag först såg och recenserade A Serbian film men efter allt ståhej bestämde jag mig för att införskaffa bluray utgåvan och se om filmen. För det första är det helt fantastiskt med bluray, det är som att se om filmen fast ändå för första gången. Helt underbart! Hur som helst infann sig inte riktigt samma chockeffekt denna gången. Dels så visste jag ju exakt vad som väntade och dels så… ja, det var nog bara det!

Faktum är att det är en film som innehåller mycket mer än bara en chockerande yta, det finns onekligen ett budskap i den och det är det som gör filmen egentligen. Att den är maskerad med en massa brutala scener lyckas naturligtvis få den omtalad så ett smart drag är det allt. Visst, vinna av de grövsta scenerna är helt nödvändiga för att handlingen ska komma helt till sin rätt, för att man ska kunna förstå vad den egentligen handlar om bakom ytan helt enkelt. Andra saker är inte alls nödvändiga och skulle ha kunna plockats bort för att inte provocera i onödan. Men det är förstås att provocera man vill, det är detta som skapar uppmärksamhet och om inte det vore nog så blev inte uppståndelsen mindre när flera svenska webbutiker valde att plocka bort den ur sitt sortiment. Reaktionerna har jag redan skrivit om här och visst förstår jag både dessa rabiata reaktioner och butikernas rätt att själva bestämma vad de vill sälja, men samtidigt måste jag ifrågasätta hur tankegångarna går. Jag ställer mig väldigt skeptiskt till att vederbörande ansvarig på vart och ett av de bojkottade företagen verkligen bildat sig en egen uppfattning om vad det är för en film de tar sådant avstånd ifrån! Alltså är det hörsägen, någon påstår att filmen innehåller det eller det och så tror bolagen på detta. De blir påverkade av någon/några som enbart ser till ytan och inte ser genom den och letar efter filmens egentliga kvaliteter.

Barnpornografi skriks det, men man glömmer en sak, pornografi ska vara något lustfyllt. Det finns inget sex i den här filmen som kan upplevas som något lustfullt, inte av en person vid sina sinnens fulla bruk i alla fall. Allt är avskräckande i en eller annan form. För övrigt lär denna svenska utgåva vara den enda helt oklippta i världen. Jag vet inte…