Recension: The Kick - 2011

The Kick

Regi: Prachya Pinkaew

2011

Action

Jag är inte jättebevandrad i Prachya Pinkaews filmer men ett par av dem har jag sett. Ong-bak och Tom Yum Gong är de som ploppar upp i huvud på en gång. Både mycket kompetenta actionfilmer i ”slåss-genren”. Vad får en att tro att det här skulle vara något annorlunda? Det borde vara en underhållande ”slåssfilm” precis som det andra. På Pappret!

Det finns förstås en handling men den är väldigt tunn. Någonstans i grunden handlar det om en legendarisk kniv som enligt legenden ger sin ägare makt över hela världen eller liknande. Denna kniv han nyligen återbringats till landet och står nu, förstås, i begrepp att stjälas. Stölden förhindras av en familj taekwondo utövare som sedermera blir föremål för skurkens onda planer.

Egentligen kan handlingen kvitta. Det vi vill se är slagsmål, gärna koreograferade på ett så underhållande sätt som möjligt. Och visst är det under stundom underhållande, säkerligen medvetet men det känns ändå som att en del av klumpigheten är misstag. Nu håller jag på att trampa i klaveret känner jag. Men jag menar alltså att en del av actionscenerna är medvetet misslyckade så att de kan ge kalkonvibbar nästan. I synnerhet gäller detta de scener när familjen ”visar upp sig” på scen men även i riktiga slagsmål.

Det är väl egentligen detta jag inte gillar med filmen. Den får en tramsig framtoning som inte alls klär den. Humor är en sak men när man försöker driva med sig själv – och misslyckas, blir det lätt pinsamt. Till råga på allt är karaktärerna som huggna i sten, det finns ingenting originellt över vare sig handling eller framställning av den. Stereotypiskt är ett alldeles för milt ord för den här filmen. Vi har till exempel far och son, som har en fnurra på tråden. Faderns vilja är att sonen ska vinna medalj i OS, medan sonen är mera intresserad av något helt annat. Senare får vi veta att fadern en gång i tiden missat sin chans på OS-medalj eftersom han då prioriterade sin familj. Att projicera sina drömmar på sina barn har vi sett lite för ofta för att det ska funka som någon riktig konflikt. Det är också självklart hur denna relation kommer att utvecklas.

Dock finns det positivt att säga också. Det kräver förstås att man orkar hålla sig med i filmen fram till slutet. Som i alla filmer av det här slaget ökar tempot ju närmare finalen vi kommer och det är också här som de bästa actionscenerna finns. Den roliga koreografin som brukar återfinnas i Jackie Chans filmer finns här i light-format. Man har kanske inte nått ända fram men ambitionen har åtminstone funnits där. Så klarar man bara de första två tredjedelarna av filmen är underhållningsvärdet klart högre i slutet. Och på tal om Jackie Chan så finns det också lite blunders att njuta av under eftertexterna.

5/10

Recension: The Protector - 2005

The Protector

Aka: Tom Yum Goong

Regi: Prachya Pinkaew

2005

Action

Kham (Tony Jaa) växer upp tillsammans med elefanter som familjen har varit beskyddare åt i generationer. En mäktig organisation vill dock åt de mytomspunna djuren för sina egna syften och skyr inga medel för att lägga vantarna på elefanterna. Kham som ser elefanterna som sina bröder har inget annat val än att gå till hämnd och med varje knytnäve, armbåge och spark få skurkarna att inse att han inte tänker tolerera deras beteende.

Efter att de initiala och karaktärsbyggande scenerna, där vi får följa filmens hjälte i sina unga år och fungera gemensamt med elefanterna, håller filmen ett ganska högt tempo. Detta innebär att mången spark delas ut och att slagsmålsscenerna ibland är långdragna men allt som oftast välkoreograferade. Att Tony Jaa, både kan slåss på film och koreografera torde därför vara ställt bortom allt rimligt tvivel!

                                                             

Det finns dock ett problem i slagsmålsscenerna, och det är, just som jag nämner ovan, att de är utdragna och faktiskt lite tjatiga i längden. Kham visar sin överlägsenhet gång efter annan men ändå går fler och fler motståndare på honom, varvid han bryter armar och ben på samtliga. Det jag har emot det här är att det skadar filmens dynamik, en eller två knäckta ben hade varit mycket effektfullare än var och varannan motståndare. Lägger man också till de något för högljudda ljudeffekterna så får man nästan en komisk (läs: kalkon) effekt av den hela och det var väl inte riktigt meningen.

Men nu tycker jag inte alls att det här är en kalkonrulle! Den innehåller mycket mer än så och jag lade särskilt märke till en båtjakt som kunde ha varit hämtat från en av de mer klassiska Bond-rullarna – häpnadsväckande action men trots allt med en lite humoristisk twist. Det är också bra skådespeleri, utan att gå till filmhistorien som mästerligt, rakt igenom hela filmen. Storyn är visserligen ganska grund och det ges inga större möjligheter till djup i karaktärerna men några av dem blir intressanta ändå tack vare sitt yttre. Bland annat några slagskämpar som är allt annat än små…

Tyvärr blir det också lite förvirrande emellanåt och jag hade faktiskt ingen aning om varför en del händelser överhuvudtaget inträffade, en del blir uppenbara senare i filmen medan andra bara tycks finnas med av någon oförklarlig anledning. Men allt som allt tycker jag att det är en ganska harmlös fightingfilm som tycks ha glimten i ögat och jag tycker man ska ta den för vad den är – underhållning!