Cosmopolis – 2012 – Cronenbergs svagaste?

Man märker direkt att det här är en speciell film. Det går kanske inte att sätta fingret på det direkt från början men undan för undan blir man varse vad det är för en film, vad den handlar om. Det ytliga handlingen är kanske inte så svår, det unga finansunderbarnet och multibiljardären Eric Packer åker runt i sin Limousin och pratar med människor lite här och där, framförallt inne i bilen.

Men det är mer där än så. Eric Packer, som spelas föredömligt av Robert Pattinson, kanske mest känd från Twilight, gör också saker som inte känns särskilt rationella. Åker tvärs igenom stan för att klippa sig när det finns möjligheten finns att uträtta detta ärende på betydligt närmare håll. Det är inte det enda han gör. Han genomgår till exempel en läkarundersökning varje dag och hans prostata blir undersökt i limousinen mitt under ett samtal. Han är ett underbarn när det gäller finanser men har ingen aning om hur den verkliga världen fungerar.

Antagligen hade jag inte intresserat mig för filmen överhuvudtaget om inte David Cronenberg hade varit regissör. När den till och med har ord om sig att vara en blandning mellan Crash och Videodrome höjer jag på ögonbrynen en smula. Båda är fenomenala filmer enligt min mening! Med facit i hand förstår jag att det är de provocerande scenerna med sexuella undertoner som refereras till Crash och den surrealistiska verklighet som filmen utspelar sig i som blir Videodrome. Det senare är betydligt tydligare, det finns hela tiden en känsla av att det som sker inte gör det på riktigt, att det sker i huvudrollens huvud.

Det är denna känsla som är det bästa med filmen tycker jag. Dialogen är helt fantastisk och förstärker denna känsla till 100 %! Det gäller att vara med och inte sitta och slumra för denna dialog väcker en och annan tanke, en och annan metatanke också kanske. Själva händelseförloppet tar oss till ruinens brant men jag måste nog ändå säga att det är bland det svagaste Cronenberg någonsin har presterat.

6/10

Eastern Promises - 2007 - Naomi Watts briljerar som vanligt

Eastern Promises

Regi. David Cronenberg

2007

Thriller/Drama

Anna (Naomi Watts), som är barnmorska, är med och hjälper ett barn till världen. Tragiskt nog dör barnets mamma under förlossningen och Anna gör det till sin uppgift att hitta släktingar som barnet kan växa upp hos. I den avlidna mammans handväska finner hon en dagbok som hjälper henne på traven. Tyvärr är den på ryska, ett språk som hon inte behärskar, och när hennes farbror, som är ryss, vägrar hjälpa henne att översätta den tar hon saken i egna händer. Hon finner en adress till en restaurang och beger sig dit för att undersöka eventuella kopplingar. Den ryska ägaren förnekar all kännedom om kvinnan med erbjuder sig att översätta dagboken åt henne. Det visar sig snart att hans intresse för dagboken är ytterst personligt och att kopplingarna mellan honom och den avlidna kvinnan är betydligt större än vad någon hade kunnat ana. Plötsligt befinner Anna sig i en intrig där den ryska maffian är huvudmän och brutalt våld är en del av vardagen.

Jag är faktiskt lite besviken på David Cronenberg! Inte för att det här inte är en skickligt utförd film, för hantverket är det absolut inget fel på, utan snarare för att historien är lite för enkel. Självklart är det en komplex verklighet som målas upp men det känns som om det finns en bit kvar till de historier som han har berättat tidigare under sin karriär. Jag har sett samtliga av Cronenbergs filmer utom Fast Company och de allra tidigaste filmerna Stereo och From the Drain (om nu dessa räknas som fullvärdiga filmer i Cronenbergs diskografi?) och även om jag förstås tycker att det här är stabilt utfört saknar jag nerven som fanns i till exempel Crash. Jag saknar skönheten från M Butterfly och jag saknar surrealismen från eXistenZ och Videodrome!

Men det är som sagt ingen dålig film och jag gillar den hela vägen, från start till mål. Det är helt klart en film som man är intresserad hela tiden av. Handlingen kanske inte är den intressantaste och, som sagt, lite för vardaglig, men rollbesättningen kan man inte klaga på. Naomi Watts har blivit något av en favoritskådespelerska som, i princip, alltid är lysande, och Viggo Mortensen levererar karaktären som maffians alltiallo med bravur. Och de rysktalande personligheterna i filmen levererar sina repliker utan brytning är förstås svårt att veta om man inte kan språket ut i fingerspetsarna men den ryskklingande brytningen av de engelskspråkiga replikerna är det sannerligen inget fel på! Det låter klockrent och är mycket realistiskt!

Våldet är väl inte så där rysligt närvarande framför kameran utan man får tänka sig det mesta, men det räcker faktiskt. Det handlar till stor del om trafficking och sexuell människohandel och de delar där man berör våldtäkt av barn är ganska störande. Tyvärr tycker jag inte att man mår tillräckligt dåligt av dessa scener, vilket är ett problem som kan bero på att jag personligen har blivit allt för avtrubbad med åren!

Men för att upprepa mig så vill jag ha Cronenberg lite mer synonym med mer avancerade handlingar som är något utöver det vanliga, vilket jag inte finner att den här filmen har. Jag vill ha mer märkligheter värda att fundera över efter att filmen har tagit slut eller ett lite större djup. För oavsett hur kompentent gjord filmen är så blir det aldrig mer är ok eller kanske lite bättre och det tycker jag är lite synd. Hur som helst så ångrar jag absolut inte att jag såg den och jag uppmanar också alla andra att se den. Lite mer än bara underhållning för stunden erbjuder den trots allt. Men inte mycket…

Recension: Scanners - 1981

Scanners

Regi: David Cronenberg

1981

Thriller

Darryl Revok är den mäktigaste av alla så kallade scanners. Han kan med tankens hjälp påverka sig omvärld på ett sådant sätt att han i det närmaste är ostoppbar. Han leder en organisation vars mål är att uppnå världsherravälde med sig själv som självklart ledare. För att infiltrera denna organisation skickar forskaren Dr. Paul Ruth in en hittills okänd scanner, en som inte finns på de listor som existerar. Denne Cameron Vale kommer undan för undan allt närmare sanningen som inte nödvändigtvis är bekväm för alla parter.

Jag minns inte om det här var en av de tredje eller fjärdehandskopiorna jag såg när jag först stiftade bekantskap med den i mitten på 80-talet. Hur som helst kan man inte säga att kvaliteten är att jämföra med den som kan uppnås idag med DVD och LED. Med det vill jag ha sagt att man sannerligen kommer undan med mera om kvaliteten är sämre. Jag har inte sett den här filmen sedan det begav sig och ville ta redan på om de faktiskt var lika bra som jag mindes den.

Det jag egentligen mindes, i bilder, var en huvudexplosion. Det är kanske den mest berömda scenen i filmen och tyvärr den som för representera den när man tänker på den. Men sanningen är den att det här är mycket mer än en film där det råkar explodera ett huvud. Samtidigt är det en film som faktiskt har en mycket tunnare handling än vad man skulle kunna tro. Faktum är att jag reagerade för att det nästan ser lite för bra ut. Allt är lite för tillrättalagt i miljöerna, lite sterilt rent av. Det ser helt enkelt ut som filmmiljö om ni förstår vad jag menar.

Så är filmen lika bra som jag mindes den? Ja och nej faktiskt. Den är på många sätt bättre och har en handling med mer djup än vad jag hade en aning om. Detta även om den till synes fortfarande är ganska tunn. Det finns liksom en kropp och ett engagemang i det hela som verkligen tilltalar. Det finns ett djup i det enkla och en konspiration i konspirationen.

Vanligtvis kallar man nog den här filmen för en skräckfilm av något slag, kanske sci-fi. Det beror väl kanske på att den fokuserar på övernaturligheter, såsom ESP och telepati. Men till syvende och sist är det ändå en thriller i mina ögon. Det finns två läger egentligen, de som vill ta över världen och de som vill förhindra det.  Naturligtvis finns det också mer problematisering än så bland kulisserna. Det är dessa aspekter som är bättre med filmen än vad jag mindes den från mitten av 80-talet.

Det som är sämre är snarare de mer ytliga sidorna och då menar jag inte nödvändigtvis huvudexplosionen eller andra effektmässiga saker utan snarare själva idén med mutanter som scanners. Det är helt enkelt av underordnad betydelse och finns enbart till för att skapa en historia att bygga handlingen kring.

Så vad är slutsatsen efter mitt återseende? Jodå, jag är nöjd! Jag satt inte trollbunden men vad klart intresserad av var filmen skulle ta mig och de få scener jag mindes sedan förr var verkligen inte bleka. Filmen har åldrats väl även om det är helt uppenbart att David Cronenberg sedan dess har utvecklats ytterligare och numera kan sägas fästa ytterligare vikt vid sådana detaljer som gör att det inte ser lika konstruerat ut.