Edge of Tomorrow – 2014 – Live Die Repeat

Egentligen är filmens undertitel mycket mer talande – Live, Die, Repeat är nämligen precis vad filmen handlar om. Tom Cruise, som spelar huvudrollen befinner sig i en situation där hans dag börjar om och om igen. Varje gång han dör i detta framtidsepos vaknar han upp på samma ställe igen.

 

Det råder fullt krig och fienden, som är några slibbiga aliens har makten över tiden. De kan, när någon av deras ”alfa-varelser” dödas börja om dagen. Eftersom Tom Cruises rollkaraktär Cage befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle (eller fel plats vid fel tillfälle beroende på hur man väljer att se på det) får han samma förmåga. Så fort han dör i stridigheterna börjar dagen om och om igen. Han är den enda som minns vad som har hänt dagen tidigare och kan på så sätt lära sig att bekämpa fienden på ett sätt som ingen annan kan. Det är ett klart intressant scenario som det visserligen inte är första gången jag ser. Men oavsett om det är första gången eller inte så förblir tidsloopar och tillhörande paradoxer synnerligen intressanta.

Ska vi beröra skådespeleriet tycker jag att Tom Cruise gör sin roll mycket bra. Vi får se flera scener som utspelar sig om och om igen men varje gång lyckas han få till lite mer pondus i agerandet. Han är från början fumlig och inte särskilt stridsduglig, vilken förstås förändras innan filmen tar slut. Fullt lika imponerad är jag väl inte av Emily Blunt som gör det kvinnliga huvudrollen. Hon är absolut inte dålig, missförstå mig inte. Jag tycker tvärtom att hon är riktigt bra! Men hon får av naturliga skäl inte den där steglösa ökningen i framförandet. Jag är övertygad om att hon skulle kunna det om bara manuset sett annorlunda ut. Men som det är nu är och förblir Tom Cruise filmens stjärna! Det finns förstås fler ansikten man känner igen. Till exempel så har Bill Paxton en återkommande roll i många av omstarterna.

Actionfilmsmässigt är det gott om explosioner och annat som hör denna explosiva genre till. Det är faktiskt riktigt underhållande! Och man har heller inte frånsagt sig all humor, det finns flera tillfällen då man inte kan göra annat än att skratta rakt ut. Det är kanske inget genomgående i filmen men det finns vissa poänger som manusförfattarna måste ha haft riktigt roligt åt när de skrev dem. En av den innefattar silvertejp sen säger jag inte mer om det…

Det är idel lovord från min sida alltså. I alla fall till filmen ska till att knyta ihop säcken. Det är ofta här som saker och ting fallerar oavsett om det är en lågbudgetfilm eller rena motsatsen som här. Liksom i de flesta fall tenderar den här att bli lite fadd framåt slutet. Man får väl det som förväntas men det blir som vanligt lite för enkelt och lite för mesigt (i brist på bättre ord). Jag gillar fortfarande filmen och kommer säkert att se om den igen framöver men det är något som gör att den inte riktigt når ända fram i slutändan. Dessutom är ju alla överraskningsmoment borta när man ser om en film av det här slaget andra gången.

7/10

Waterworld – 1995 – Den dittills dyraste filmen!

Spontant när jag tittar på filmen igen, och vet att det var den dyraste filmen som någonsin hade gjorts när den kom, så undrar jag – vad fan la de alla pengarna på? Det ser inte speciellt märkvärdigt ut om man jämför med många andra filmer man har sett sedan dess. Men jag vet att omkostnaderna var gigantiska. Jag vet att man byggde en massa sets för att få det att se ut som att det utspelade sig där det är meningen att det utspelar sig – på vattnet. Man hade också oturen (eller inkompetens nog) att råka ut för vädrets makter och liknande och jag har för mig att hela produktionen drog ut ganska rejält på tiden. En stor produktion som drar ut på tiden lär kosta pengar eftersom alla löner etc. ska betalas ut. Jag vet inte vilka summor Kevin Costner och Dennis Hopper kvitterade ut men om jag har förstått det hela rätt investerade Kevin Costner en hel del av sina egna pengar i projektet. Vilket torde ta ut vartannat ganska bra.

                                                              

Jag har sett filmen tidigare, och skrivit om den också om jag minns rätt. Det var 95 eller 96 och är jag inte helt ute och cyklar skrev jag om den i det enda tryckta exemplaret av Fanatisk Film. Jag är inte säker men sås skulle kunna vara fallet. Jag minns i alla fall att jag vid tillfället inte var särskilt imponerad av filmen och i synnerhet inte av Kevin Costner. Jag gillade inte någonting han gjorde utom möjligen JFK. Däremot gillade jag Dennis Hoppers inblandning och tyckte att de gånger han var med i bild var det en riktigt skaplig film. Tiderna förändras, och idag har jag en helt annan uppfattning. Kevin Costner sköter sig förvånansvärt bra medan Dennis Hopper spelar över alldeles för mycket!

Jag gillar fortfarande hur universal-loggan liksom smälter och hur man integrerar detta in i filmen. Isen vid polerna har smält och orsakat en värld fylld av vatten. Det enda som återsår är en myt om torra land. Människorna har lärt sig att leva på egenhändigt skapade atoller. Det finns vanligt folk, och de som inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på sin nästa för att få fördel av det. Precis som den värld vi lever i alltså. Det finns också pirater som skövlar allt i sin väg och lägger beslag på det de behöver med våld. Dennis Hopper är ledare för dessa. Kevin Costner är ensamvargen som kommer till en atoll för byteshandel men fastnar i våldet.

Mitt i alltihop finns också flickan Enola spelad av Tina Majorino. Det är en tuff tjej på kanske 8-10 år som står i centrum för hela handlingen. På sin rygg har hon en mystisk tatuering som enligt legenden lär visa vägen till torra land. Hon har adopterats av Helen, gestaltad av Jeanne Tripplehorn. Mest av allt vill piraterna ha tag i flickan för att kunna tyda kartan men ensamvargen hamnar emellan. Så kan man beskriva handlingen. Jag inser att jag har målat upp en bild som verkar mer komplex än vad den är. Egentligen är det en ganska simpel historia om överlevnad som inte är helt ovanlig i vilken postapokalyptisk rulle som helst.

Så har jag egentligen aldrig tänkt på den här filmen – som postapokalyptisk, men det är klart att den är! Bara för att de olika grupperingarna kör omkring i futuristiska motorcyklar och bilar som i Enzo Castellaris The New Barbarians eller miljöer a la Mad Max betyder det inte att motsättningarna inte finns där. Om det sen utspelar sig på vatten eller land spelar egentligen inte så stor roll. Och jag tycker, nu när jag många år efter första bekantskapen, ser om filmen för första gången, att den blickar lite åt dessa filmer. Det finns liknande storhetsvansinne där banditerna vill kontrollera hela världen och de andra bara vill klara sig själva. Det är väl egentligen bara budgeten som skiljer. Hade den här varit gjord 20 år tidigare, kostat en bråkdel av vad den faktiskt gjorde och varit 30-40 minuter kortare, är jag övertygad om att den hade tillhört de stora kultfilmerna idag!

6/10

Elysium – 2013 – Matt Damon och Jodie Foster

För någon dags sen stod valet mellan den här och Oblivion med Tom Cruise. Valet föll på den senare. Det var emellertid helt omöjligt att släppa denna och jag visste att den inte skulle ligga länge innan jag tog tag i den.

Som Science Fiction är den ganska stereotypiskt dystopisk. Det är vad man i det närmaste skulle kunna kalla för postapokalyptiska miljöer även om tankarna kanske inte i första hand knyter an till en värld efter det stora kriget. I stället tycker jag att det är lätt att föreställa sig vår egen värld med den segregering som verkligheten bjuder på. Det handlar om de rika få, som bosätter sig i/på Elysium. Det är en värld som i det närmaste kan beskrivas som en konstgjord jättesatellit som kretsar kring jorden.

Resten av befolkningen är kvar på jorden som lätt kan jämföras med ett arbetsläger. I och för sig tror jag inte att filmen är politiskt menad men att dra paralleller till andra verk – 1984, Total Recall och Metropolis känns inte svårt. Det finns en totalitär makt som styr allt och det verkar onekligen vara pengarna som styr folkets uppdelning. Det är lite som vår egen värld, de rika västländerna blir ännu rikare medan tredje världen svälter. Man har möjligen svept in dessa fakta i en dramatisering men det är inte svårt att se igenom detta.

Jag trodde att det skulle vara en film som kändes som fiktion och fick något kvasirealistiskt. Jag är beskviken. Matt Damon, som gör huvudrollen är ok. Jodie Foster som styr Elysium, åtminstone bakom fasaderna är ok. I stort sett alla är ok faktiskt. Men inte mer än så. Det verkar inte som att det finns någon glöd i Jodie Fosters prestation i alla fall. Hon kanske inte har möjlighet att välja och vraka mellan rollerna men ska sanningen fram så var det länge sedan hon imponerade nu. Det är kanske dags att börja bruka allvar igen? Matt Damons rollkaraktär är allt igenom förutsägbar, liksom hela filmen är. Vi har sett allt förut!

Jag kan hitta element av Johnny Mnemonic, i det avseendet att den information som alla jagar finns i huvudet på Matt Damon. Det går onekligen att jämföra med diverse filmer som delar upp sin befolkning mellan rika och fattiga. De rika är vackra till det yttre men egentligen superonda och drar sig inte för att offra vem som helst för sin egen framgång. De fattiga å andra sidan har en motståndsrörelse och arbetar frenetiskt med att få systemet på fall. Kommer de att lyckas? Vad tror du?

Det finns scener som passar in i konceptet science fiction. Mest är det frågan om mekaniska, hydrauliska och tekniska hjälpmedel som kan skruvas fast vid människokroppen för att göra den starkare och snabbare. Antagligen är detta en förvändning för några av actionscenerna, som trots att de blir tröttsamma i längden faktiskt är rätt bra gjorda.

5/10

Antiviral – 2012 – En lysande regidebut!

Regi: Brandon Cronenberg

Thriller/Sci-Fi

Hur många namn i filmbranschen med efternamnet Cronenberg känner du till? I mitt fall var det väldigt sparsmakat före den här filmen. Jag inser nu att Brandon Cronenberg är ett namn att lägga på minnet och efter snabba efterforskningar vet jag också nu att flera av familjen varit inblandade i filmproduktion på ett sätt eller något annat, utan att nödvändigtvis vara den som håller i alla trådarna.

Jag skulle vilja inleda den här texten med att konstatera att Brandon verkligen är sin fars son, och det står jag verkligen för, men samtidigt vill jag inte göra några jämförelser dem emellan. Det känns som att Brandon står på helt egna ben, och även om man enligt extramaterialet kan ana att han haft en del hjälp från branschen med att välja erfarna medarbetare, vill jag inte förringa hans egen insats i arbetet på något sätt. Inte nog med att han regisserar, han har också skrivit manus till den här synnerligen dystopiska berättelsen.

Filmen utspelar sig i ett samhälle där olika företag har gjort till sin affärsidé att sälja virus och infektioner som kommit från olika kändisar. Detta är för att de största fansen ska kunna känna ännu mer samhörighet med sina idoler. Man kan säkert tolka in en massa metaforiska meningar i det, och det gör man nog också när man ser filmen. Det gjorde i alla fall jag även om jag inte tänker avslöja dem här och nu. Det funkar liksom inte riktigt så. Skulle man få allting som den här filmen representerar serverat försvinner en del av glädjen att titta på den. Dessutom tror jag att tolkningarna i sig är ytterst subjektiva.

Hur som helst så spelar Caleb Landry Jones huvudrollen som Syd March. Han gör ett fantstiskt jobb som den unge medarbetaren på ett av de stora företagen som sysslar med virushandeln. Han säljer och prackar på sina kunder de finaste (och dyraste) produkterna och räknas som en framgångsrik försäljare. Men det räcker inte. Han vill tjäna lite vid sidan av. Trots rigorösa säkerhetskontroller lyckas han smuggla ut produkter från företaget som han säljer på svarta marknaden. Det är bara det att marknaden kräver mer och mer. Det går inte att komma med vad som helst. Det måste vara det senaste, helst måste det vara så nytt att man kan erbjuda det exklusivt. Här kan jag säga att jag drog paralleller till den piratverksamhet som varit i fokus när det gäller film och musik de senaste åren. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig film/musik, bara det är nytt…

Men filmen är inte bara fantastiskt spelad av Caleb, samtliga inblandade gör sitt yttersta och det finns inget jag skulle vilja ändra på när det gäller framförande. Alla är riktigt bra och att min gamle favoritskådis Malcolm McDowell medverkar gör det sannerligen inte sämre. Fast om sanningen ska fram så lyckas han inte riktigt med att vara bättre än bra i denna. Det kanske är för mycket rutin från hans håll, eller så blir han helt enkelt överglänst av de yngre förmågorna med Caleb i spetsen.

Men det som först gör intryck är hur fantastiskt visuell filmen är. Det är oerhört trollbindande miljöer som i stort sett bara består av vita rum. Det är en konst att få till det så att det ser futuristiskt ut. Just det stela, bleka, sterila vita gör att det ser väldigt dystert ut i all sin elegans. Det är svårt att sätta ord på det. Kanske är det mera en känsla som kommer inifrån på ren automatik. Lite grand kan man väl säga att det påminner om The Dentist överexponerade bild. Det är en oerhört effektiv teknik!

Det är trollbindande från första stund och jag förstår egentligen inte hur jag ska kunna ta blicken ifrån den för att ta en klunk kaffe. Det går naturligtvis men det är helt fantastiskt intressant och vackert i öppningsskedet att jag knappast vet om jag har skådat liknande förr. I så fall var det väldigt länge sedan. Man tenderar ju att glömma bort och för den delen att kräva mer och mer i och med att åren går. Det innebär ju förstås att inledningen är ännu mer imponerande eftersom jag kan säga att jag har grym erfarenhet av filmtittande vid det här laget. Jag behöver inte ens vara förmäten, så är det!

Men allt gott har något ont med sig. I det här fallet är historien så osannolikt tilldragande och absurd. Det visuella är i toppklass och skådespelarna har aldrig varit bättre. Vad kan drar ned detta? Faktum är att jag inte riktigt vet. Ungefär halva filmen är så bra som en film kan bli, sedan händer något. Det är fortfarande en bra och intressant film, inget snack om det, men man blandar in någon konspirationshistoria som inte känns lika unik som allt det andra runt omkring. Man avviker så att säga från den rena vägen blandar in något som kunde komma från vilken thriller som helt. Man passar också på att göra filmen blodigare och blodigare ju längre den håller på. Det är kanske inget fel i sig men det bryter den trollbindande inledningen. Det är ungefär som Full Metal Jacket, en helt fantastisk film fram till dess att soldaterna kommer ut i den verkliga striden.

Nu är det en mycket bra film ändå, låt er inte nedslås av mina petitesser. Man får trots allt ha med i bräkningen att det här är ett debutverk av en drygt trettio år gammal regissör. Man kan bara tänka sig vilka filmer denna auteur kommer att kunna leverera i framtiden!

8/10

Recension: Total Recall - 2012

Total Recall

Regi: Len Wiseman

2012

Action/Sci-Fi

Douglas Quaid är aningen trott på sitt liv, han förstår inte varför allt måste gå runt I samma banor hela tiden. Han vill ha förändring helt enkelt. Han funderar på att anlita företaget Rekall, ett företag som kan ge honom minnen som är så tydliga att de är att betrakta som äkta. Han blir varnad för att ha med dem att göra men också uppmuntrad från annat håll. Vem ska ha lita på? Vad är egentligen sant om företaget? Hur stora är riskerna? Han går i alla fall dit och strax innan han ska till att inympas med de nya minnena dyker något oväntat upp. Man hittar en blockering och under denna visar det sig att han är en hamlig agent på uppdrag. Men livet han hade förändras onekligen, han är nu en jagad man och det verkar som om myndigheterna är ute efter att förgöra honom, medan motståndsrörelsen till det orättvisa samhälle han lever i är intresserade av den information som finns i hans huvud. Han kan nu inte lita på någon, inte ens sig själv!

Jämförelser med filmen från 1990 är förstås oundvikliga. Jag vet att man inte ska göra det och jag brukar dessutom själv propagera för att försöka se de här nyinspelningarna som filmer som står på helt egna fötter. Nåväl, låt oss ägna oss åt tankeexperimentet att anta att det här är en helt egen film. Vi bekymrar oss inte om det som är förändrat sedan 1990 och inte åt det som är detsamma heller. Det är i så fall en själlös film med ett manus som är så ytligt att man inte har en chans att drunkna i det. Skådespelarna med Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel i spetsen sköter sig förvisso hyfsat men vad hjälper det när det inte finns någon intressant handling att knyta samman alltihop med?

Vi lämnar detta experiment och jämför istället. Manuset, som jag redan har berört är onekligen mer genomarbetat och intressant i förlagan. Det finns en mening med allt och inte som här – nödlösningar som tycks finnas till bara för att få ihop grundkonceptet på något sätt. Det finns inte mycket förklaring till mutationer (och man ser inte särskilt många heller) men den trebröstade tjejen finns förstås med som en referens till den tidigare filmen. Det finn också andra blinkningar till den förra versionen designade att lura oss en smula. Det är ett roligt grepp men efter som filmen överlag är så tråkig spelar det inte så stor roll, man kunde lika gärna ha hoppat över detta också!

Det finns miljöer som verkligen ser storslagna ut men överlag är jag besviken på de tekniska lösningarna. Man tycker att de borde kunna göra snyggare lösningar på olika scener nu jämfört med för 12 år sedan, men så verkar inte vara fallet. Jag vet inte vilken budget respektive film har haft men det känns som att man har snålat ur lite här och istället ägnat sig åt att bara göra så mycket actionscener som möjligt. Strunt samma om de passat in eller om det finns en motivation. Tragiskt egentligen!

Tyvärr känner jag att det här är ytterligare en helt onödigt film som hade mått bättre av att inte göras. Det hade varit mer välinvesterade pengar att utveckla något nytt och fräscht, utecklat historien istället för att sälja in en totalt själlös film men en titel vi känner igen. Antagligen är detta den nya tidens filmindustri. Man skapar skräp med en titel publiken känner igen, folk blir nyfikna, ser film och blir besvikna men filmbolagen tjänar pengar. En strålande affärsplan om det inte vore för att det utarmar förtroendet från publiken och att fler och fler kommer att undvika att betala för varan i slutändan. Sluta att lura publike på sina surt förvärvade slantar så kanske ni får bukt med den illegala filkopieringen till slut!

4/10

Gamer - 2009 - Cyperspel fast i verkligheten

Gamer

Regi: Mark Neveldine, Brain Taylor

2009

Action

I en nära förestående framtid har nya sociala former utvecklats. Det handlar om ett spel där man inte bara spelar en annan karaktär i vardagslivet utan helt enkelt kontrollerar en annan människas handlingar. Några ställer upp på att låta sig kontrolleras mot betalning, medan andra betalar för att få möjligheten att kontrollera. Det är i mångt och mycket en värld av fetischer och sex, där spelarna får chansen att leva ut sina perversioner genom andra. Men nu har ytterliggare en utveckling skett. Man kan nu få chansen att bli frigiven och benådad som dödsdömd mördare eller våldtäktsman om man ställer upp på att låta sig kontrolleras i det nya spelet – Slayer! Det är en brutal värld där det gäller att döda eller dödas, överlever man trettio spelsessioner återfår man sin frihet heter det. Nu står en man i begrepp med att lyckas för första gången med bara tre sessioner kvar till målet. Men kan man låta honom överleva eller vet han för mycket?

I början av filmen tänkte jag genast på att själva tänket är lite av en vidareutveckling av spelet The Sims som, åtminstone för ett par år sedan, var omåttligt populärt. Man har tagit det hela ett steg längre och kontrollerar en livs levande människa, men i övrigt är det väl lite av samma sak. Man exploaterade lite av samma tankebanor i Surrogates och den dystopiska samhällsvisionen där folk inte längre går ut utan lever sina liv genom sociala spel eller Internet är faktiskt en ganska skrämmande tanke!

Men referenserna slutar inte där. Filmen är uppbyggd på ett sånt sätt att det inte alltid är helt självklart vad som är spel och vad som är verklighet. Man blandar fiktivt spel men verkliga händelser på ett ganska bra sätt. Det är inte lika skickligt utfört som till exempel i Cronenbergs magnifika eXistenZ, men heller inte lika förvirrade! Kommer man bara in i filmen är den trots allt ganska linjär i sitt berättande, även om den utspelar sig i olika verkligheter och på olika platser på tidslinjen då och då.

Vi får ett högt tempo och även om det finns eftertanke i bakgrunden kommer den inte riktigt upp till ytan på ett sätt som gör att det stör den visuella fasaden. Det är en bra visualisering av vad som skulle kunna vara verklighet och faktum är att filmen bara utger sig för att visa en framtid några år framåt i tiden utan att definiera den närmare. Detta gör att filmen förmodligen kommer att hålla sig fräsch längre än om man daterat den. Jag minns bara att man nyttjade ett enda årtal i den och det var enbart för att få någon form av referens punkt.

Tittar man på den bakomliggande filosofin ploppar filmer som Running Man, Rollerball, Logan’s Run och The NewGladiators upp i skallen. Det är filmer som i mångt och mycket bygger på samma tema. Ingen ska kunna vara större än själva spelet och spelet ska kontrollera massorna. Här är det dock inte frågan om multinationella företag som delat upp världen mellan sig utan snarare om en enda mans önskan att vara Gud och skaffa sig en världsherravälde. Det finns referenser både till Bill Gates, även om de är ganska subtila, och till Bruce Lees karaktär i Enter the Dragon, om än på en mer filmisk nivå.

Det som drar ner filmen, trots att den har mycket potential, är att man i slutändan gör det lite väl enkelt för sig och det är väl kanske det som skiljer den från fantastiska mästerverk som eXistenZ. Men trots detta är det en mycket sevärdfilm och en stabil actionrulle som helt klart rekommenderas till fans av alternativa verkligheter och framtidsskildringar!

Recension: Eden Log – 2007

En man vaknar upp i en grotta utan några som helst minnen av vem han är eller varför han befinner sig där. Det enda han vet är att han är instängd och måste ta sig ut! Ungefär så kan man beskriva den här framtidsvisionen av ett postapokalyptiskt samhälle. Överlag tycker jag att den blir tämligen svårförstådd och efter hand blir den också segare och segare ju närmare slutet man kommer. Man har helt enkelt missat att göra det lite spännande och heller inte lagt in några element som får oss att fundera på något. Vissa teorier formar man väl i tanken men det blir helt enkelt inte intressant nog att lägga ner möda på att fundera ut någon lösning. Det är synd för filmens inledning är stark och så länge man egentligen inte vet någonting är den ganska intressant. På slutet blir det varken hackat eller malet och renderar mest i en enda stor gäspning.

4/10

The Hunger Games - 2012 - Som jag har väntat!

The Hunger Games

Regi: Gary Ross

2012

Action/Äventyr/Sci-Fi

Varje år lottas två deltagare från varje distrikt fram för att delta i hungerspelen. Det är tolv sistrikt och således tjugofyra deltagare som ska kämpa om första priset – att överleva! Från det tolfte distriktet väljs Primrose Everdeen ut att delta men hennes äldre syster Katniss anmäler sig istället frivilligt för att rädda livet på sin syster. Hon är dessutom den som möjligen skulle kunna tänkas ha en chans att överleva spelen. Det blir en grym kamp mot både de andra deltagarna och anordnarna av spelen. De viktiga är att det blir underhållande TV inte vem som i slutändan vinner. Allt kan manipuleras och alla möjliga (och omöjliga) högteknologiska lösningar finns tillgängliga för att göra en så bra show som möjligt!

Sedan urminnes tider (nästan i alla fall) har jag väntat på den här filmen, eller åtminstone filmen som skulle vara nyinspelningen av ökända Battle Royale från Japan. För är det något filmen är så är det i alla fall inte en nyinspelning! All råhet som fanns i den japanska inspirationskällan är som bortblåst och kvar är tyvärr en ganska seg film! Första halvan av den är oerhört händelsefattig och ointressant även om det bättrar på sig senare. Det fortsätter dock svaja en hel del även i andra halvan och det som hade så goda förutsättningar blir en ganska trist rulle.

Bland skådespelarna märks Woody Harrelson och Donald Sutherland även fast de inte har några stora roller. Huvudrollerna bärs upp av Jennifer Lawrence och Josh Hutcherson och de sköter sig även om det inte är något exceptionellt. Själva filmen påminner mig mera om The Running Man, i jakten på den mest underhållande underhållningen, och Salute of the Juggers, i samhällets uppbyggnad, än Battle Royale.

Totalt sett är det en besvikelse även om jag förstås inte ångrar att jag tog mig tid att se den. Ska man analysera lite skulle jag vilja att man klippte ner filmen en bra bit och gjorde den lite mer innehållsrik. Man klarar inte av att ge den en makaber framtoning om man jämför med Battle Royale så varför ens försöka? Ska sanningen farm så tror jag att mycket av besvikelsen också beror på alldeles för högt uppskruvade förväntningar. Ingen film hade kunnat leverera så som jag hade velat. En del av framgången med Battle Royale för mig personligen var säkerligen att jag vid den tidpunkten inte hade sett något annat som var i närheten av den. Det var så makabert att man knappast kunde tänka sig någon amerikansk motsvarighet. Och med facit i hand så kom vi ju aldrig dithän heller!

Det här var alltså en besvikelse som inte lyckades leverera någon nerv eller vidare problematisering värd namnet. Jag kanske är petig men efter några tusen filmer blir man sån, det är oerhört lite som imponerar numera och man måste nästan få det exakt som man vill ha det för att bli riktigt nöjd. Den här filmen är inte mer än halvdan för mig men är man ovan vid makabra händelseförlopp där barn/ungdomar tvingas döda varandra för att överleva kanske det här kan vara en stark film.

5/10

Recension: Exam – 2009

Att filmer som samlar ett antal personer på en begränsad plats och låter dem gå varandra på nerverna oftast tilltalar mig är ingen hemlighet. Utan att göra långa listor kan jag i förbigående nämna den briljanta Cube och förstås Breathing Room som jag tidigare har skrivit om här på bloggen. Den här är heller inget undantag, nästan genast sätter den klorna i åskådaren och skapar en spännande stämning som faktiskt imponerar en smula. Och eftersom hela filmen (nästan) utspelar sig i ett och samma rum krävs det lite extra nerv för att det ska fungera.

Det handlar om 8 personer som söker ett och samma jobb och som råkar ut för en, ska vi säga ”annorlunda” anställningsintervju, eller slutprov. De stängs in i ett rum och får stränga regler att rätta sig efter. De blir instruerade att de har en fråga att svara på och att den finns framför dem. Att pappret framför dem på skrivbordet är blank ställer förstås till dem för hur ska man kunna svara när man inte vet frågan?

Allehanda möjliga försök till att klura ut frågan misslyckas och en efter en tvingas de lämna rummet diskvalificerade efter att ha brutit mot de stränga reglerna. Tempot kanske inte höjs hela tiden med stämningen intensifieras efter hand och ju närmare upplösningen vi kommer desto fler frågor har vi som åskådare formulerat. Men som vanligt slutar det lite för enkelt. Jag vet inte om det är jag som är petig eller om det beror på att man redan har sett så mycket att man kräver nya och innovativa lösningar på alla manus hela tiden. Hur som helst var det här bland det bästa jag har sett på ett tag även om det ligger i filmens natur att se om den inte är helt lockande. Filmer som bygger på överraskningar eller twists har som bekant inget högt andrahandsvärde. Hur som helst så är förstahandsvärdet riktigt högt!

8/10

Recension: The Blood of Heroes aka Salute of the Jugger - 1990

The Blood of Heroes

Aka Salute of the Jugger

Regi: David Webb Peoples

1990

Action

En futuristisk film som kanske utspelar sig efter undergången, atomkriget eller den stora naturkatastrofen. Landskapen är i alla fall öde och det enda som tycks hålla folket vid liv är spelet. Spelet där det gäller att sätta ett hundkranium på en pinne för att vinna. Det är ett mycket brutalt spel som kanske närmast kan liknas vid någon form av rugby, mycket kroppskontakt och svåra skador är vanliga. T o m dödsfall inträffar emellanåt i de tuffa matcherna.

Filmen fokuserar sig på Sallow (Rutger Hauer), en mystisk spelare som bär ligans tatuering. I ligan får bara de allra bästa spela och de har förmåner som det vanliga folket bara kunnat drömma om. En som drömmer om just detta är Kidda (Joan Chen) som förföljer Sallow lag och när en av lagmedlemmarna blir skadad försöker hon ta hans plats. Hon drivs hela tiden av ära och berömmelse och det smittar av sig på de övriga lagmedlemmarna. Efter lång tid går Sallow till slut med på att utmana ligans lag.

Att framställa samhället som man har gjort här med några få som lever i lyx och överflöd medan folket i princip svälter är väl egentligen inget ovanligt. Jag tycker att det här är en av de bästa och definitivt en av de mest underskattade skildringarna av det. Kanske försöker man sig på att göra ett politiskt inlägg apropå en fascistiskt samhällstopp eller så är det bara ett sätt att skildra rädslan för ett möjligt framtidsscenario.

Man kan så klart koppla bort allt det där och bara se filmen som en underhållande actionfilm. Den politiska maktstrukturen är inte helt självklar och en del referenser som känns väldigt intressanta utforskas tyvärr inte alls. Kanske ska man se filmen som en del av den amerikanska drömmen. D v s att om man bara jobbar tillräckligt hårt och viljan verkligen finns kan man uppnå vad som helst. Ära och berömmelse, pengar och framgång.

Recension: V for Vendetta

V for Vendetta – Jag såg aldrig den här filmen under den västa hypen och faktum är att när jag nu äntligen har sett den så är jag ganska besviken. Jag hade förväntat mig en film med snygga effekter a la The Matrix, eftersom man på omslaget gör en poäng av att poängtera att det är samma upphovsmän, åtminstone i någon mån. Jag inser förstås att det handlar om försäljningstricks men jag tycker ändå att det är lite falsk marknadsföring. Och filmen är absolut inte dålig, den är bara inte riktigt det jag förväntade mig. Det finns flera underliggande metaforer som kanske är intressantare än en rättfram actionfilm egentligen. Men faktum kvarstår, jag tycker filmen är aningen tråkig och lyfter aldrig tillräckligt mycket så att den blir trollbindande eller intressant. Skådespelet, i synnerhet från Natalie Portman kan man inte klaga på. Men det känns som sagt som att det saknas något för att lyfta filmen till den allra yttersta nivån. Underhållande för stunden men inte mer. 

6/10

2019: After the Fall of New York - 1983 - klassisk postapokalyps!

2019: After the Fall of New York

Regi: Sergio Martino

1983
Action/Sci-Fi

Efter det stora kärnvapenkriget växer två olika grupperingar fram. De onskefulla Eurakerna och den revolutionära federationen. Men ingen av dessa grupper skyr egentligen några medel för att nå sitt mål och för att säkra sin egen överlevnad. Mänskligheten är steril och dömd till undergång men det ryktas att det fortfarande finns en kvinna kvar som är fertil. Hon hålls gömd långt inne i ruinerna av det som en gång var New York. Legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) ställs inför ett ultimatum av federationen – hämta henne eller dö! Till sin hjälp får han med sig medhjälpare som tycks ha övermänsklig styrka och färdigheter som kommer väl till pass under det svåra uppdraget. De har alla emot sig, både Eurakerna och de lokala mutanter som anser området vara deras. Åtminstone till de får hjälp av Big Ape (George Eastman).

På något sätt känns den här filmen både som en samling klyschor och som en film som sätter normen för andra att följa. Med klyschor syftar jag förstås på alla de ingredienser som bara måste finnas med i en film av det här slaget – en gruppering som anser sig vara herrefolket där tankarna lätt kan skena iväg mot nazistiska eller fascistoida metaforer. Vi har också ett antal grupperingar som är muterade på ett eller annat sätt och filmen skulle inte klara sig utan någon av dessa stereotyper. Det ska bara vara med, annars blir det inte bra och/eller underhållande! Detta innebär förstås att filmen blir normsättande också. Jag har ingen aning om var på tidslinjen den här ligger jämför med andra filmer av samma slag men jag gillar att den kom till ungefär samtidigt med ett kluster av andra filmer.

Den är förvånansvärt välgjord även om det ser ut som byggmodeller emellanåt, något som är lätt att förlåta med tanke på filmens ålder och dess sannolikt låga budget. Handlingen i sig är väl heller inte revolutionerande men klart tilltalande och man behöver helt enkelt inte göra det mycket märkligare än så för att det ska tilltala – och rent av att fascinera! Det gäller att rädda mänsklighetens fortsatta existens och personliga uppoffringar som måste göras för att uppnå målet. Båda sidorna av de överlevande tycker sig förstås har rätt till den sista fertila kvinnan på jorden för att kunna föra vidare sina gener och på så sätt få ett övertag över de andra.

Karaktärerna är helt klockrena, de kanske inte spelas med total trovärdighet i alla nanosekunder av filmens längd, men fullt tillräckligt för att det här ska bli en synnerligen underhållande film. George Eastmans korta inhopp som Big Ape är klart underhållande och passar honom som handen i handsken, han är fullständigt briljant och sminkeffekterna tvärs igenom hela filmen är också mycket bra!

Framtidsskildringar, eller spekulationer som man naturligtvis måste kalla dem för, är alltid lika intressanta även som det inte behöver innebära postapokalyps och dystopiska samhällsstrukturer som här, men jag antar att vi får skylla den här typen av historier på George Orwell och hans 1984 i alla fall när det gäller de dystopiska delarna. Postapokalypsen kommer väl kanske från människans egen rädsla om hur det skulle vara om någon slutligen gjorde slag i saken och verkställde sina hot om angrepp. Möjligen är det ett minne blott om några generationer när det kalla kriget glömts bort helt och hållet, men vi är inte där än och i synnerhet inte när den här filmen såg dagens ljus! Jag gillar den och jag rekommenderar den verkligen till alla fans av genren och till alla som just börjat upptäcka charmen med de här filmerna, eller för den delen till alla som vill vidga sina vyer och utöka sina referensramar med mer än bara hollywoodproduktioner!

9 - 2009 - Animerad film med paralleller till Nazi-Tyskland

Animerad film med ett ganska vuxet tema, inte för att den känn särskilt olämplig för barn, men det är nog humor och tragik som kräver en vuxens erfarenhet för att fungera fullt ut. Storyn är inte unik på något sätt, man skulle väl nästan kunna applicera vilken postapokalyptisk rulle som helst i den här grunden, skillnaden är animationen och att det handlar om några dockor som överlevt det stora kriget mellan människa och maskin. Överlag tycker jag att det är en ganska grund handling men det hela räddas av filmen charm. Det finns en hel del referenser till ett totalitärt samhälle och jag kommer personligen att tänka på nazityskland när jag ser den. Det finns, låt oss säga, vissa symboler som påminner om andra symboler om ni förstår vad jag menar. Rösterna består av idel kändisar, Elijah Wood, Christopher Plummer, Crispin Glover, Jennifer Connelly och Martin Landau är väl åtminstone värda att nämna. I slutändan tycker jag dock att man blir lite snuvad på konfekten, det blir lite för lätt och lite för mycket yta i förhållande till innehållet, vilket förstås måste dra ner betyget. – 5/10

Köp den på CDON

Surrogates

Surrogates – Bruce Willis spelar huvudrollen i denna framtidsvision av vad som skulle kunna vara möjlighet om Internets utvecklig består. Filmen debatterar förstås om det verkligen är frågan om en utveckling eller om det i själva verket är en inbromsning av människans progression som art, rent av avveckling. Den nya tidens umgängesform går ut på att man själv inte längre träffas fysiskt utan genom surrogat som man styr med sina tankar och som utför alla dagliga sysslor, som att gå till arbetet, äta och umgås med sina medmänniskor. Naturligtvis finns det en motståndsgrupp till hela den här kulturen och man kan helt klart dra paralleller till den amerikanska historiens förtryck av urinvånarna, med reservat och liknande för minoriteterna. Eller vilket land som helt med minoriteter egentligen, vi är väl inte mycket bättre som tvingar in samerna i våra ”svenska” mönster etc. Hur som helst pågår kampen mellan de störa företagen som saluför surrogaten och motståndsrörelsen som vill att vi åter igen ska vara människor. Det är en underhållande och välgjord film som dock tenderar att bli lite platt och enkel i slutändan, även om man lyckas få till en och annan lyckad twist på slutet. – 5/10

Köp den på Axelmusic!