Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.

Recension: Web of the Spider - 1971

Web of the Spider

Regi: Antonio Marghriti

1971

Horror

Journalisten Alan Foster slår vad om att han kan stanna en hel natt ensam i ett slott som sägs vara hemsökt. Det dröjer inte länge innan han upptäcker att han ingalunda är ensam. En efter en dyker människor upp, däribland den sköna Elisabeth som han snabbt förälskar sig i. Att stanna en hel natt borde inte vara något problem om det inte vore för att alla i slottet tycks vara döda och dessutom vara ute efter hans blod för att kunna fortsätta sin existens som levande döda.

Det här är en film som jag har haft stående i mina hyllor väldigt länge. Jag vet inte varför jag inte har tagit mig för att se den egentligen. Det är väl bara så det är ibland, man tar sig inte för… Ursprungligen köpte jag den, inte för att jag visste att det var en spökhistoria, utan för att jag med titeln som bakgrund hade fått för mig att det var en djurskräckfilm. Det är väl därför den har stått så länge antagligen.

Inte var den värd väntan heller. Det här är i princip dynga om man frågar mig. Kanske gör det sitt till att utgåvan är riktigt bedrövlig. Det är svårt att höra vad som sägs och det är inte den bästa bilden heller. Men jag har sällan varit med om en spökfilm som har varit så oengagerade. Nu är det förstås så att stora delar filmen ägnas åt en kärlekshistoria också, men så fort det står klart för Alan Foster att det handlar om levande döda borde man väl ha lagt inte en extra växel? Förresten så fattar ju vi – publiken, att det är frågan om något mystiskt från början och borde ha fått några kalla kårar längs vägen.

Det finns några snygga åkningar/klipp i filmen men för det mesta är det slöseri med tid att se den. Jag kommer aldrig någonsin att se om den, inte ens med tanke på att Klaus Kinski spelar en lite roll som Edgar Allan Poe. Han gör det bra men det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar på dygnet för att se den här fler gånger. Det utlovas på omslaget ett det ska vara en klassisk skräckberättelse och jag håller med! Premisserna blir knappast mer klassiska är så här det är bara det att det är uselt…

3/10

The Raven - 2012 - MYCKET fritt efter Edgar Allen POe

The Raven

Regi: James McTeigue

2012

Thriller

Författaren Edgar Allen Poe har mer eller mindre slutat att skriva bloddrypande fasansfulla historier och vill hellre ägna sig åt finstämt lyrik. Någon har emellertid andra tankar och utför ett flertal av Poes litterära fantasier i verkliga livet. Några otursamma medborgare får således sätta livet till. Saker och ting heter dock till mera när Emily – Poes käresta, blir kidnappad och kidnapparen kräver att Poe skriver fler berättelser med dessa händelser som grund. Det blir en katt och råtta lek där tiden är en viktig fiende. Om man inte lyckas hitta Emily i tid kommer hon att dö…

Edgar Allens Poes dikt The Raven har legat till grund för filmer förr. Jag är osäker på hur många det egentligen handlar om men de mest kända är i alla fall versioner från 1935 och 1963. Hur mycket den första egentligen har med dikten att göra ska jag låta vara osagt eftersom jag inte kan påminna mig om att jag har sett den. 1963 års version har dock inget med den att göra mer än att Vincent Price reciterar delar av den i början av filmen. Här har den i någon mån en sammanhållande egenskap men det tillför verkligen inte något speciellt och det är heller inget som historien bygger på.

Istället är det en historia som vi redan har sett några gånger som uppenbarar sig. Den där någon lånar frikostigt från det skrivna ordet för att starta ett slags duell med författaren. Det gäller helt enkelt att vara smartare än sin motståndare. Det som skiljer den här från de andra i samma stil är förstås att det handlar om mordsekvenser inspirerade av Edgar Allen Poes skriverier. Känner man till något om författarens noveller och historier växer filmen något, det är intressant att se hur man kopplar ihop mördarens modus operandi med Poes författarskap. Gud vet att han fantiserade ihop några riktigt kusliga historier…

Skall man dock vara lite mer objektiv hävdar jag att en film vars behållnings till stor del ligger i en förkunskap av författarens verk är ett misslyckande. Jag fann själv filmen oerhört intressant, åtminstone till en början, men hade jag inte varit så pass insatt hade jag inte kunnat tillgodogöra mig filmen på samma sätt! Framåt slutet blir det lite för tvådimensionellt och filmen tappar en hel del på sin standardiserade historiestruktur.

6/10

Recension: Histories Extraordinaires - 1968

Histories Extraordinaires

Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead

Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim

1968

Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!