Invictus
Regi:
Clint Eastwood
2009
Drama
När Nelson Mandela
väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör
landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och
de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27
år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i
Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla
stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor
än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget
Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar
apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.
Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i
sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt
fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och
händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare
efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte
ska använda det som källhänvisning – att Nelson
Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det!
Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och
med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom
agera!
Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en
verklig motsvarighet – Francois Pienaar,
som ledde det verkliga laget 1995. Matt
Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min
åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man
förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte
någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som
lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi
gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där
onekligen de två viktiga!
När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i
västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja
säga att det sällan är fallet. För mig är Clint
Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt
känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina
värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll
vad filmerna handlar om, är det Clintan
som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för
berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det
är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl,
det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag
blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar.
Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger
att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får
glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder
gestaltas på film så tittar man, punkt!
De som känner mig närmare utan för den här bloggen och
mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta
förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är
till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att
jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag
kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är
ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det
eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en
möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med
sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin
tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!
10/10
