Den Gula Bilen – 1963 – Sista Hillman Thrillern

Denna pentalogi påbörjades 1958 med Damen i Svart, fortsatte samma år med Mannekäng i Rött. Året efter gjordes Ryttare i Blått, 1962 kom VitaFrun och så avslutades det med den här, Den Gula Bilen, 1963. Det är mycket årtal och färger och med det sagt ska jag be att få tillägna den här recensionen, och de övriga jag har skrivit i sviten, till min far som redan för många år sedan fick mig att intressera mig för dem. Detta var långt innan de fanns tillgängliga på DVD, det var långt innan DVD ens var tillgängligt överhuvudtaget. Jag är inte ens säker på att videon tillhörde var mans egendom.

Jag kommer aldrig att glömma hur diskussionerna gick hemma om vad ”de där färgfilmerna” egentlige hette och i vilken ordning de kom. När någon av dem visades på TV var det ingen tvekan om det var TV1 eller TV2 som skulle vara kvällens kanal. Det fanns bara två kanaler och det fanns ingen diskussion om vad som gällde en sådan kväll. För några år sedan, efter att filmerna blivit tillgängliga på DVD såg jag till att de även blev tillgängliga i föräldrahemmet. Nog skulle väl de filmer som varit föremål för sådan diskussion finnas tillgängliga!

För min egen del blev jag först begeistrad i konceptet när jag såg den första filmen – Damen i Svart. Det var en effektiv, spöklik berättelse där alltsammans till slut avslöjades av det skarpsinta paret Hillman. ”Färgfilmerna” hade nu blivit Hillman-filmerna för mig. Den nästföljande filmen i sviten – Mannekäng i Rött – gjorde ett oerhört intryck på mig. Jag hävdar fortfarande att det är en av de bästa svenska filmer som har gjorts och en av de bästa överhuvudtaget förresten. Det var med skräckblandad förtjusning jag insåg vilka kvaliteter den hade och sorligt nog insåg jag snart att de resterande filmerna inte skulle leva upp till mina förväntningar eller förhoppningar. Jag drog ut på mötet med både Ryttare i Blått och Vita Frun men slutligen tog jag mod till mig… strax var jag framme vid den sista delen – Den Gula Bilen.

Det första jag reagerade på var att filmen inte var i färg. Det spelar väl inte mig någon roll egentligen om en film är i färg eller inte. Men att använda en färg i titeln och sedan förvägra sin publik att se den kändes lite lumpet. Att Vita Frun och Damen i Svart också gjordes i svartvitt har inte så mycket med saken att göra. Både svart och vitt går att förmedla utan färger, men en gul bil blir helt enkelt bara ljusgrå. Andemeningen går fram i alla fall men jag tycker som sagt att resultatet blir lite lumpet.

Handlingen är mycket större än i någon av de andra filmerna. Det handlar här om brott i internationell klass. I de övriga filmerna har man försökt hålla det litet, arvstvister och ganska små grupperingar. Här är det istället frågan om diplomatiska förvecklingar och, låt oss säga terrorism. Jag är inte så förtjust i det. Jag gillar filmens tekniska aspekter men större politiska thrillrar eller konspirationer är allt som oftast inte riktigt min grej. Jag föredrar de tidigare fallen där övernaturliga fenomen har används för att ge filmerna en spöklik karaktär.

Annalisa Ericsson medverkade inte den här gången heller och det gjorde heller inte Lena Granhagen. Nils Hallberg och Karl-Arne Holmsten är däremot på plats och gör sina vanliga roller på vanligt sätt. Hela grejen känns fel för mig. Inte nödvändigtvis för att inte hela ensemblen är med, det har varit si och så med det tidigare också. Men jag får fel signaler av produktionen. Det känns för stort, gemytligheten är borta på något sätt. Kanske ville Arne Mattsson utveckla berättandet till något mera men jag kan inte låta bli att jämföra filmen med ett sladdbarn. Ett bar som visserligen är älskat men som inte riktigt passar in i sin omgivning.

6/10

Vita Frun – 1962 – Den fjärde Hillman-thrillern

På sätt och vis påminner den här fjärde Hillman-thriller om den första – Damen i Svart. Självklart handlar båda om ett mordmysterium och båda har också icke-färger i titeln. Svart och vitt är ju som bekant egentligen inga färger i strikt mening. Givetvis är det också skådespelare man känner igen, Nils Hallberg tar störst plats av den ordinarie besättningen. Men det här är inte en film som fokuserar särskilt mycket på den fasta skådespelararsenalen, mer vikt läggs vid de inblandade i mysteriet. Om de råkar vara en del av konspirationen eller offer för den är inget man får reda på förrän i slutet så klart.

Det är fantasiskt många kända namn som dyker upp i den här, fler än i någon av de andra Hillman-thrillrarna skulle jag tro: Jan Malmsjö i en tidig roll, Sif Ruud briljerar som vanligt, Tor Isedal, Hjördis Petterson och Gio Petré, förutom de fasta skådespelarna Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen förstås. Annalisa Ericsson fick stå över den här gången då Kajsa Hillman inte medverkar i filmen. Men det jag syftar på som gemensamma faktorer är snarare att det i båda fallen handlar om någon form av fabricerade spökerier. Men när jag tänker på det är det inte heller unikt För Damen i Svart eller Vita Frun. Snarare går det som en röd tråd genom hela filmsviten.

Jag tyckte att den här var ganska svår att överblicka. Intrigen sträcker sig över så många inblandande att det är svårt att hålla reda på vem som har vilket motiv till att mörda. Däremot så innehåller den makalösa bildkompositioner och fantastiska kameraåkningar. Jag gillar skådespelet och avsaknaden av den klassiska detektivhistorien där en allvetande detektiv tar på sig uppgiften att avslöja minsta lilla detalj i en slutgiltig uppgörelse med alla inblandade, gärna samlade i ett och samma rum. Här får vi istället jobba lite själva.

Visserligen kommer Freddy till bygden ganska tidigt i filmen men av helt andra anledningar än att utreda något mord. Så fort han får nys om saken försöker han dock, med sina begränsade talanger, att reda ut fallet. Det är inte förrän i slutet som Kapten Hillman kommer med i handlingen och då av en ren slump – inte som detektiv utan som arkitekt i samband med en ombyggnation. Fast i och med hans medverkan dröjer det inte länge förrän alla frågetecken har rätats ut.

Det är inte den bästa av de fem Hillmandeckarna av Arne Mattson men det spelar egentligen ingen roll. Det är en film man bör ha sett om man har något som helst intresse av den svenska filmhistorien eller av Arne Mattsons filmskapande. Och om vi ska lägga handen på hjärtat så är det ingen lätt uppgift att slå den bästa filmen i den här sviten. Bara att komma i närheten är en god bedrift och dra vi drista oss till inbördes bedömning kan resultatet inte bli annat än orättvist!

7/10

Vaxdockan – 1962 – som en knytnäve i mellangärdet!

Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson, utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.

Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.

Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran, strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!

Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento inspirerades av Mattssons filmer är det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.

Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.

8/10

Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10

Recension: Mannekäng i rött - 1958

Mannekäng i rött

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Kajsa Hillman (Anna-Lisa Ericsson) går undercover på modehuset La Femme för att ta reda på var deras toppmodell tagit vägen. Nästan genast börjar mystiska saker hända. Mannekängen som Kajsa söker efter hittas död i ett skyltfönster och Kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) blir också indragen i fallet. Detta är dock bara början och innan paret vet ordet av är de mitt uppe i värld där det ena mordet tycks avlösa det andra och där antalet mordmisstänkta bara växer och växer.

Det här är den andra i raden av Arne Mattsons berömda filmer om deckarparet Hillmans och deras trogna medhjälpare Freddy (Nils Hallberg). Den här gången handlar det om ett mordmysterium på ett modehus och som titeln antyder är den här filmad i färg. Det är Hilding Bladh som denna gång gett liv åt det magnifika fotot som nästan är filmens viktigaste beståndsdel. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och mystiskt, precis som det ska vara.

Självklart finns det även andra positiva saker att säga om filmen och förutom att skådespelarprestationerna även denna gång levererar en trovärdighet åt berättelsen, så är det faktiskt spännande nästan hela tiden. Vem mördaren är avslöjas inte förrän i slutet även om man finner ledtrådar (och villospår längs vägen). Man skulle nästan kunna säga att det här är en förhistorisk giallo från Sverige. Mario Bava’s Blood and Black Lace som annars brukar räknas som den första giallon kom inte förrän sex år senare.

Det som möjligen skiljer den här filmen från de karaktäristiska gialloingredienserna är de blodiga mordsekvenserna. Sådana finns et inte här men vem hade å andra sidan räknat med det i en svensk film från slutet av femtiotalet?

Nåja.. Nu när jag äntligen stiftat bekantskap med denna film efter att ha skjutit upp mötet i åratal kan jag inte nog uttrycka min kärlek för filmen. Den har precis allt man kan önska och vore det inte för något annat skulle enbart slutscenen göra filmen till ett rafflande mästerverk. Ett sanslöst effektivt bildspråk tillsammans med Hilding Bladhs foto gör att man nästan håller andan. Det enda problemet är att det här kommer att bli svårt att toppa av de tre filmer som återstår…

Har du missat den här? Gör något åt det – NU!

Mask of Murder - 1985 - En film av Arne Mattson!

Mask of Murder

Regi: Arne Mattson

1985

Thriller

En maskerad seriemördare härjar i en liten kanadensisk by. Denne spåras slutligen till sitt gömställe där han, efter att saker och ting gått helt åt pipan, skjuts till dös av polisen. Efter detta skulle man kunna tro att saken är utagerad, men icke. Fler kvinnor hittas mördade enligt samma mönster som den nu döda seriemördare använde – en sylvass rakkniv, tätnar mysteriet. Är det en imitatör polisen har fått på halsen eller ligger det andra saker i bakgrunden? Ledtrådarna är få och vittnesmålen ringa, men de få spår som trots allt finns pekar alla på användandet av samma mask som man tidigare hittat och som sedermera visar sig vara försvunnen…

Det jag hittills har sett i regi av Arne Mattson har allt varit av väldig hög kvalitet, men det är väl tveksamt om jag vill sträck mig så långt i det här fallet, åtminstone inte i de initiala scenerna. Det är en slarvigt berättad historia, med ett manus som verkligen får en att hungra efter mer fyllighet. Karaktärerna är taffliga och träiga och det hjälper inte att en sådan prominent herre som Christopher Lee axlar rollen som polischef. Han fungerar visserligen bra i den lilla roll han har, men det känns som om han enbart går på rutin och jag vet inte hur mycket regi han fått att basera sitt agerande på. Han är högt aktad av sina kollegor och verkar nästan uppfattas som någon form av övermänniska i utredningssammanhang, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken nivå hans kollegor verkar befinna sig.

Poliserna är överlag extremt korkade och det är nästan ofattbart vilket klumpigt och ointelligent polisarbete de utför. Hade det här varit i verkligheten hade inte ett enda brott blivit löst och mången oskyldig människa hade fått sätta livet till, för att inte tala om de utredande poliser som råkar befinna sig på plats. Till filmens försvar kan man nämna att den verkligen kommer igång direkt och att det inte dröjer särskilt länge innan mördaren har slagit till två gånger, innan förtexterna faktiskt!

Vad som sedan följer är hela vägen en förbättring faktiskt, det som började lamt blir till slut faktiskt ganska spännande och även om det egentligen är helt självklart vem mördaren är hela tiden, kan det inte hjälpas att man tvivlar lite längs vägen. En del villospår läggs ut och flera andra möjligheter skulle ha kunnat arrangeras om man hade velat leda storyn åt de hållen. Att filmen är inspelad i stockholmstrakten, eller åtminstone i Sverige är ganska uppenbart. Det finns flera saker som avslöjar detta, även om man inte skulle känna igen de exakta miljöerna. Till exempel så finns jag det högst osannolikt att den kanadensiska polisen, där ju filmen ska utspelas, använder sig av svarta Volvo 740 med orden ”Police” i vita bokstäver på sidan som polisbilar.

Nåväl, historien berikas av den sidohistoria om otrohet som blir mer och mer närvarande i den utredande polisens McLaines värld. Hur vetskapen om att hans fru bedrar honom med hans kollega trots att hon påstår sig har rest på semester till Bermuda, förändrar honom. Det märks också tydligt vilken inverkan denna kärleksaffär har på kollegan och det hela blir lite som ett maktspel dem emellan. Hur mycket de vet om varandra är inte helt självklart även om vi som åskådare får ta del av hela dramatiken. Det är oundvikligt att en konfrontation kommer att ske, det är bara en fråga om när.

För övrigt består filmens starkaste intryck, åtminstone vad gäller skådespeleri, av en fullständigt briljant Heinz Hopf i rollen som en knivskuren barberare!

Recension: Damen i Svart - 1958

Damen i Svart

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Privatdetektiverna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Ericsson) är på väg mot en välbehövlig semester på landet. Det ska besöka några goda vänner men hamnar mitt i ett mordmysterium. Dessutom sägs det att ett spöke vid namn ”Svarta Damen” visar sig i samband med varje dödsfall. Det är nu upp till Hillmans att lösa gåtan, till sin hjälp har de den stammande amatördetektiven Freddy (Nils Hallberg).

Det här är den första i filmen i serien om det fantastiska deckarparet Hillman som alltid lyckas lösa mordmysterierna. Filmerna är också populärt kallade ”Färgfilmerna” eftersom det döljer sig en färg i titeln på varje film.

Eftersom filmen har en hel del år på nacken märker man självklart en skillnad på språkbruket jämfört med det man är van vid från mer moderna filmer. Men man får vara klar över tidens gång och hur språket utvecklats på film från riktigt teatersvenska till det mer naturliga flöde som används idag. Men trots denna skillnad i språkbruk får man säga att åtminstone kärntruppen av skådespelarna, som också kommer att återfinnas i de senare filmerna om Hillmans, funkar alldeles utmärkt och är synnerligen trovärdiga. Freddy Sjöström, som är den komiska avlastningen är min personliga favorit och vore det inte för något annat skulle filmen ha en behållning enbart på grund av detta.

Själva historien är kanske inte heller riktigt vad vid är vana att se i dessa moderna tider och kanske går det lite för lätt att räkna ut ett och annat för Paret Hillman (dock inte sagt att man som tittare lyckas med samma bedrift) men den funkar och ger en viss spänning. Framförallt tillsammans med Sven Nykvists underbara svartvita foto som verkligen bär upp filmen till de högre höjderna. Det finns vissa scener man bara kan se om och om igen enbart för det vackra fotots skull!

Ska man ge ett slutomdöme så tycker jag att det här är en film som står sig än i dag i konkurrensen och självklart borde finnas i varje sann filmfanatikers hylla. Det är en film som legat till grund för många senare filmer och som referenspunkt är den ovärderlig. Arne Mattsons bildberättande är sagolikt och gör att man kan förlåta de små logiska luckor som finns i historien.

… och du! Avslöja inte vem mördaren är!

Blåjackor - 1964 - Arne Mattson!

Blåjackor

Regi: Arne Mattsson

1964

Komedi

Tiden hinner till slut i kapp Sam och myndigheterna konfronterar honom med frågan om varför han inte gjort värnplikten. Han hävdar bestämt att han faktiskt är dansk och således inte ska göra svensk värnplikt. Värnpliktsverket har dock en annan uppfattning och så är det med den saken. Sam får klä på sig seglaruniformen och så bär det till sjöss, vilket passar ypperligt eftersom Sam redan är sjöman. Det bär av till sydeuropeiska hamnar och äventyret kan börja. Det är förstås flickor och allt annat som hör sjömanslivet till som ställer till det och som krånglar till allt. Snart är allting katastrofal kaos och ingen vet längre någonting.

För mig är Arne Mattson mest känd för de fem ”färgfilmerna” – Mannekäng irött, Damen i Svart, Den Gula Bilen, Ryttare i Blått och Vita Frun. Självklart skall man heller inte förringa Hon Dansade en Sommar och Vaxdockan, båda utgivna av Klubb Super 8 har jag för mig. Men det här är alltså något helt annat, en komedi som skulle kunna utspela sig på 40-talet och gör det också. Det är samtidigt en musikal och den blickar faktiskt lite åt de gamla svenska komedierna också. Detta är i alla fall sant när det gäller Åke Söderbloms karaktär som använder språket lika styltat som under hans storhetstid. Det teatersvenska som då dominerade svensk film helt enkelt.

Jag vet inte om musiken i sig tilltalar mig särskilt mycket och jag har generellt svårt för musikaler. Jag vill gärna att det ska vara någon djupare mening med sångnummer som avbryter handlingen stup i kvarten. Men å andra sidan älskar jag Hair och Grease så visst kan det funka!

Komedi och musikal alltså, men inte vilken komedi som helst. Man hittar en hel del komik som är så dum att den bli rolig bara för det. Att manskapet på båten inte skulle märka att en kvinna smugit sig in i en sjömans ställe eftersom han hamnar i klammeri med rättvisan är bara så dumt att det faktiskt funkar! Det är helt enkelt en underhållande film i all sin enkelhet. Försöker man finna djupgående sensmoraler och liknande är man fel ute. Man kanske kommer att finna dem, den som söker skall finna heter det ju men jag tror att man missar poängen med den uppsluppna atmosfären då. Fast man kan väl inte undvika att lägga märke till blinkningen mot den svenska byråkratin, Medvetet eller ej så är det ganska slående att man debatterar så friskt om Sams nationalitet. Tydligen föddes han på Helsingborg-Helsingörs färjan, men vilken sida av gränsen?

Förutom nämnda Åke Söderblom i en ganska liten roll medverkar också Dirch Passer i huvudrollen, Anita Lindblom, Grynet Molvig och Nils Hallberg. Det framgår väl ändå men det tål att upprepas att det här faktiskt är en underhållande liten bagatell.   

6/10